1Tullindrivarna[1] och andra ökända syndare kom ofta för att lyssna till Jesus när han talade.2Detta retade fariseerna[2] och laglärarna, som kritiserade Jesus för att han umgicks med så dåliga människor, och till och med åt med dem.3Men då förklarade Jesus genom att berätta en bild. Han sa:4”Om någon av er har 100 får och plötsligt upptäcker att han saknar ett av dem, lämnar han inte då de 99 andra i ödemarken och letar efter det som är försvunnet, tills han hittar det?5Jo, och när han hittar det, blir han glad och bär hem det på sina axlar.6Sedan samlar han sina vänner och grannar, så att de också kan glädjas över att han hittat sitt förlorade får.7Jag försäkrar er, att på samma sätt kommer man att glädja sig mer i himlen över en enda syndare som vänder tillbaka till Gud, än över 99 människor som följer Guds vilja och inte behöver vända tillbaka.”
Bilden om det borttappade myntet
8Jesus tog också ett annat exempel: ”Om en kvinna har tio värdefulla silvermynt och tappar bort ett, tänder hon inte då en lampa och sopar igenom hela huset och letar i varje vrå tills hon hittar det?9Och kallar hon inte sedan på sina vänner och grannar för att de ska glädjas med henne?10På samma sätt gläder sig Guds änglar när en enda syndare vänder tillbaka till Gud.”
Berättelsen om sonen som lämnade sin pappa
11Jesus berättade sedan en tredje bild för dem. Han sa: ”En man hade två söner.12Den yngre sa till sin pappa: ’Jag vill ha min del av arvet nu, istället för att vänta tills du dör.’ Och pappan gick med på att dela sin egendom mellan sönerna.13Några dagar senare hade den yngre sonen sålt allt han ägde och gav sig iväg till ett främmande land. Där levde han ett vilt och omoraliskt liv och gjorde snart slut på alla sina pengar.14Men en svår hungersnöd drabbade landet, och han började svälta.15I sin förtvivlan bad han då en lantbrukare att anställa honom, och mannen skickade ut honom för att vakta svin.16Till slut var han så hungrig, att han längtade efter att få äta av svinens mat, men ingen gav honom något.17Då insåg han äntligen hur dum han varit och sa till sig själv: ’Hemma hos pappa har de anställda mat i överflöd, och här håller jag på att svälta ihjäl!18Jag går hem till pappa och säger: Pappa, jag har syndat mot både Gud och dig.19Jag är inte värd att kallas din son längre, men låt mig åtminstone få arbeta som en av dina tjänare.’20Och så gick han tillbaka hem till sin pappa. Men medan sonen fortfarande var långt borta, såg hans pappa honom och fylldes av kärlek och medlidande. Och han sprang emot sin son och kramade om honom och kysste honom.21Sonen utbrast: ’Pappa, jag har syndat mot Gud och mot dig. Jag är inte värd att kallas din son längre.’22Men hans pappa sa till tjänarna: ’Skynda er! Ta fram mina finaste kläder och sätt på honom dem. Sätt en ring på hans finger och skor på hans fötter!23Hämta sedan gödkalven och slakta den, så att vi kan äta och ha en stor fest.24För min son var död men är levande igen. Han var förlorad men har kommit tillbaka till mig.’ Och så började festen.25Under tiden hade den äldre sonen varit ute på fälten. Och när han nu närmade sig huset hörde han redan på långt håll ljudet av musik och dans.26Förvånad frågade han en av tjänarna vad det var man firade.27Tjänaren svarade: ’Din bror har kommit tillbaka, och din pappa har slaktat gödkalven och ordnat med en fest för att fira att han har kommit hem välbehållen.’28Då blev den äldre sonen rasande och ville inte gå in i huset. Hans pappa gick därför ut och försökte övertala honom att komma in,29men han svarade: ’Under alla dessa år har jag arbetat hårt och aldrig någonsin vägrat att göra vad du har bett mig om. Ändå har du inte gett mig ens en killing, så att jag kunde ha fest med mina vänner.30Men nu kommer den där slösaren hem, som har gjort slut på dina pengar tillsammans med prostituerade, och då firar du det med att slakta gödkalven!’31’Lugna dig, min son’, sa pappan till honom. ’Du och jag är alltid tillsammans, och allt jag äger är ditt.32Men nu måste vi vara glada och fira det som har hänt, för din bror var död men är levande igen. Han var förlorad men har kommit tillbaka till mig.’ ”
Die Gleichnisse vom verlorenen Schaf und von der verlorenen Münze
1Immer wieder kamen viele Zolleinnehmer und andere verrufene Leute zu Jesus, um ihn zu hören. (Matt 18:12)2Die Pharisäer und Schriftgelehrten ärgerten sich und schimpften: »Mit welchem Gesindel gibt der sich da ab! Er isst sogar mit ihnen!«3Da erzählte Jesus ihnen folgendes Gleichnis:4»Stellt euch vor, einer von euch hätte hundert Schafe und eins davon geht verloren, was wird er tun? Lässt er nicht die neunundneunzig in der Steppe zurück, um das verlorene Schaf so lange zu suchen, bis er es gefunden hat?5Wenn er es dann findet, nimmt er es voller Freude auf seine Schultern6und trägt es nach Hause. Dort angekommen ruft er seine Freunde und Nachbarn zusammen: ›Freut euch mit mir, ich habe mein verlorenes Schaf wiedergefunden!‹7Ich sage euch: So wird auch im Himmel Freude herrschen über einen Sünder, der zu Gott umkehrt – mehr als über neunundneunzig andere, die nach Gottes Willen leben und es deshalb gar nicht nötig haben, zu ihm umzukehren.8Oder nehmt ein anderes Beispiel: Eine Frau hat zehn Silbermünzen gespart. Eines Tages verliert sie eine davon. Sofort zündet sie eine Lampe an, stellt das ganze Haus auf den Kopf und sucht in allen Ecken.9Endlich findet sie die Münze. Sie ruft ihre Freundinnen und Nachbarinnen zusammen und erzählt: ›Ich habe mein verlorenes Geld wiedergefunden! Freut euch mit mir!‹10Genauso freuen sich auch die Engel Gottes, wenn ein einziger Sünder zu Gott umkehrt.«
Das Gleichnis von den zwei Söhnen
11Jesus erzählte weiter: »Ein Mann hatte zwei Söhne.12Eines Tages sagte der jüngere zu ihm: ›Vater, ich will jetzt schon meinen Anteil am Erbe haben.‹ Da teilte der Vater seinen Besitz unter die beiden auf.13Nur wenige Tage später machte der jüngere Sohn seinen Anteil zu Geld, verließ seinen Vater und reiste ins Ausland. Dort leistete er sich, was immer er wollte. Er verschleuderte sein Geld,14bis er schließlich nichts mehr besaß. Da brach in jenem Land eine große Hungersnot aus. Es ging dem Sohn immer schlechter.15In seiner Verzweiflung bettelte er so lange bei einem Bauern, bis der ihn zum Schweinehüten auf die Felder schickte.16Oft quälte ihn der Hunger so sehr, dass er sogar über das Schweinefutter froh gewesen wäre. Aber nicht einmal davon erhielt er etwas.17Da kam er zur Besinnung: ›Bei meinem Vater hat jeder Arbeiter mehr als genug zu essen, und ich sterbe hier vor Hunger.18Ich will zu meinem Vater gehen und ihm sagen: Vater, ich bin schuldig geworden an Gott und an dir.19Sieh mich nicht länger als deinen Sohn an, ich bin es nicht mehr wert. Lass mich bitte als Arbeiter bei dir bleiben!‹20Er machte sich auf den Weg und ging zurück zu seinem Vater. Der erkannte ihn schon von weitem. Voller Mitleid lief er ihm entgegen, fiel ihm um den Hals und küsste ihn.21›Vater‹, sagte der Sohn, ›ich bin schuldig geworden an Gott und an dir. Sieh mich nicht länger als deinen Sohn an, ich bin es nicht mehr wert.‹22Sein Vater aber befahl den Knechten: ›Beeilt euch! Holt das schönste Gewand im Haus und legt es meinem Sohn um. Steckt ihm einen Ring an den Finger und bringt Schuhe für ihn!23Schlachtet das Mastkalb! Wir wollen essen und feiern!24Denn mein Sohn war tot, jetzt lebt er wieder. Er war verloren, jetzt ist er wiedergefunden.‹ Und sie begannen ein fröhliches Fest.25Inzwischen war der ältere Sohn nach Hause gekommen. Er hatte auf dem Feld gearbeitet und hörte schon von weitem die Tanzmusik.26Er rief einen Knecht herbei und fragte ihn erstaunt: ›Was wird denn hier gefeiert?‹27›Dein Bruder ist wieder da‹, antwortete er ihm. ›Und dein Vater freut sich sehr, dass er ihn wohlbehalten wiederhat. Deshalb hat er das Mastkalb schlachten lassen, und jetzt feiern sie ein großes Fest.‹28Der ältere Bruder wurde wütend und wollte nicht ins Haus gehen. Da kam sein Vater zu ihm heraus und redete ihm gut zu: ›Komm und freu dich mit uns!‹29Doch er entgegnete ihm bitter: ›All diese Jahre habe ich mich für dich abgerackert. Alles habe ich getan, was du von mir verlangt hast. Aber nie hast du mir auch nur eine junge Ziege gegeben, damit ich mit meinen Freunden einmal richtig hätte feiern können.30Und jetzt, wo dein Sohn zurückkommt, der dein Vermögen mit Huren durchgebracht hat, jetzt lässt du sogar das Mastkalb für ihn schlachten!‹31Sein Vater redete ihm zu: ›Mein Sohn, du bist immer bei mir gewesen. Alles, was ich habe, gehört auch dir.32Darum komm, wir haben allen Grund, fröhlich zu feiern. Denn dein Bruder war tot, jetzt lebt er wieder. Er war verloren, jetzt ist er wiedergefunden!‹«