1För sina efterföljare berättade Jesus också en annan bild. Han sa: ”En rik man hade en förvaltare som skötte hans affärer, men ett rykte började spridas om att mannen förskingrade hans pengar.2Arbetsgivaren kallade därför till sig mannen och sa: ’Vad är det jag hör om dig! Gör i ordning din redovisning, för jag tänker avskeda dig.’3Förvaltaren tänkte då för sig själv: ’Vad ska jag göra om jag måste sluta som förvaltare? Gräva diken orkar jag inte, och tigga skäms jag för.4Men nu har jag en idé, som ska ge mig gott om vänner den dag jag måste lämna mitt arbete.’5-6Sedan bjöd han in alla dem som var skyldiga hans arbetsgivare pengar, och började diskutera med dem en efter en. Han frågade den förste: ’Hur mycket är du skyldig?’’100 krus olivolja’, svarade mannen. Då sa förvaltaren: ’Här är skuldebrevet du skrev under. Riv sönder det och skriv ett nytt på 50 krus istället.’7Sedan frågade han nästa person: ’Och hur mycket är du skyldig honom?’’100 tunnor vete’, svarade han.’Här’, sa förvaltaren, ’ta ditt skuldebrev och skriv 80 tunnor istället!’8Den rika mannen var tvungen att beundra den oärliga förvaltaren för hans smarthet.[1] Och det är sant att den här världens människor är smartare mot varandra, än vad de människor är som tillhör Gud.9Ja, det rådet ger jag er, att använda era pengar till att hjälpa andra, så att ni blir välkomnade hos Gud för evigt den dag pengarna förlorar sitt värde.10Bara den som är ärlig i småsaker kommer att vara ärlig när det gäller stora saker. Fuskar man i småsaker, kommer man också att fuska när det gäller stora saker.11Men om ni är opålitliga i fråga om pengar, vem vill då låta er ta hand om det som verkligen är något värt?12Och om ni inte är att lita på när det gäller andra människors pengar, vem vill då ge er egna pengar att förvalta?13Ingen tjänare kan tjäna två herrar samtidigt, för antingen kommer han att hata den förste och älska den andre, eller att älska den förste och hata den andre. Ni måste alltså välja. Ni kan inte tjäna Gud och samtidigt älska pengar.[2]”14När fariseerna[3] hörde detta hånade de Jesus, för de var mycket glada i pengar.15Men Jesus sa till dem: ”Ni gör allt för att människorna ska tro att ni följer Guds vilja, men Gud vet hur onda ni är. Det som gör intryck på människor är sådant som Gud hatar.”
En ny tid, men Moses lag gäller fortfarande
16Jesus sa också: ”Fram till den dag då Johannes döparen började tala till folket, var det de nedskrivna orden i Moses lag och profeterna[4] som var folkets vägvisare. Men sedan dess sprids det glada budskapet om att Gud vill rädda människor och göra dem till sitt eget folk, och alla tränger på för att få vara med.17Fast det betyder inte att lagen har slutat att gälla. Nej, så länge himlen och jorden finns kvar kommer varje ord i lagen att vara giltigt.18Fortfarande gäller att den man som skiljer sig från sin fru och gifter om sig med en annan, han är otrogen.[5] Och den som gifter sig med en frånskild kvinna gör så att hon är otrogen.”
Den rika mannen och Lasaros
19Jesus berättade: ”Det var en gång en rik man, som var mycket välklädd och varje dag levde i lyx och överflöd.20Samtidigt låg en tiggare som hette Lasaros vid hans port, full av sår.21Lasaros längtade efter att få några rester från den rika mannens bord. Ja, hundarna kom till och med och slickade hans sår.22Till slut dog tiggaren och fördes av änglarna till Abraham, till den plats där inget lidande finns. Den rika mannen dog också och blev begravd,23men när han slog upp sina ögon var han i helvetet, där han plågades svårt. Långt borta fick han då se Abraham, och Lasaros som satt bredvid honom.24’Fader Abraham’, ropade han. ’Ha medlidande med mig! Skicka Lasaros hit för att doppa fingertoppen i vatten och svalka min tunga. Jag plågas svårt i dessa lågor.’25Men Abraham sa till honom: ’Min son, kom ihåg att du under din livstid hade allt du önskade dig, medan Lasaros inte hade något. Nu är han här för att tröstas, medan du får plågas.26Dessutom finns det en stor klyfta som skiljer oss åt. Ingen härifrån kan ta sig över till dig, och ingen kan heller komma över hit.’27Då sa den rika mannen: ’Fader Abraham, skicka honom då åtminstone28till mina fem bröder för att varna dem för detta plågornas ställe, så att de slipper komma hit när de dör.’29Men Abraham sa: ’De kan lyssna till vad Gud har sagt genom Moses lag och profeterna.’[6]30Den rika mannen svarade: ’Nej, fader Abraham, det bryr de sig inte om. Men om någon kommer till dem från de döda, då vänder de om till Gud!’31Men Abraham sa: ’Om de inte vill lyssna till det som Gud har sagt genom Moses lag och profeterna, så kommer de inte att bli övertygade ens om någon uppstår från de döda.’ ”
1Jetzt wandte sich Jesus an seine Jünger und erzählte folgende Geschichte: »Ein reicher Mann hatte einen Verwalter. Als er erfuhr, dass dieser seinen Besitz verschleuderte,2stellte er ihn zur Rede: ›Was muss ich von dir hören? Bring mir deine Abrechnung! Du bist entlassen!‹3Der Verwalter überlegte: ›Was mache ich jetzt? Meinen Posten bin ich los. Die schwere Feldarbeit liegt mir nicht, und zum Betteln bin ich zu stolz.4Aber ich weiß, was ich tue. Ich mache mir Freunde, die mich in ihren Häusern aufnehmen, wenn ich arbeitslos bin.‹5Er ließ nacheinander alle Männer zu sich rufen, die bei seinem Herrn Schulden hatten. Den ersten fragte er: ›Wie viel bist du meinem Herrn schuldig?‹6Der Mann antwortete: ›Hundert Fässer Olivenöl.‹ ›Hier ist dein Schuldschein‹, erklärte ihm der Verwalter. ›Trag fünfzig ein!‹7›Und du?‹, fragte er einen anderen. ›Hundert Säcke Weizen.‹ ›Hier, nimm den Schuldschein und schreib stattdessen achtzig!‹, forderte er ihn auf.«8Der Herr[1] lobte den betrügerischen Verwalter dafür, dass er so vorausschauend gehandelt hatte. Denn wenn es darum geht, sich seine Zukunft zu sichern, sind die Menschen dieser Welt klüger und geschickter als die Menschen, die im Licht Gottes leben.[2]9Jesus erklärte seinen Jüngern: »Ich sage euch: So klug wie dieser ungerechte Verwalter sollt auch ihr das Geld[3] einsetzen. Macht euch Freunde damit! Dann werdet ihr, wenn euch das Geld nichts mehr nützen kann, einen Platz im Himmel bekommen.[4]10Nur wer im Kleinen treu ist, wird es auch im Großen sein. Wenn ihr bei kleinen Dingen unzuverlässig seid, werdet ihr es auch bei großen sein.11Geht ihr also schon mit dem Geld, an dem so viel Unrecht haftet, nicht gut und treu um, wer wird euch dann die Reichtümer des Himmels anvertrauen wollen?12Wenn ihr schon die Güter nachlässig verwaltet, die Gott euch nur vorübergehend anvertraut hat, wie soll er euch dann die Dinge schenken, die wirklich euch gehören sollen?« (Matt 6:24)13»Niemand kann zwei Herren gleichzeitig dienen. Wer dem einen richtig dienen will, wird sich um die Wünsche des anderen nicht kümmern können. Er wird sich für den einen einsetzen und den anderen vernachlässigen. Auch ihr könnt nicht gleichzeitig für Gott und das Geld leben.«
Neue Maßstäbe
14All das hörten auch die Pharisäer, die geldgierig waren, und machten sich über Jesus lustig. (Matt 5:18; Matt 5:32; Matt 11:12; Mark 10:11)15Deshalb sagte Jesus zu ihnen: »Ihr legt großen Wert darauf, dass man euch für Menschen hält, die nach Gottes Willen leben. Aber Gott kennt euer Herz. Was Menschen für beeindruckend halten, das verabscheut er.«16Weiter sagte Jesus: »Bis Johannes der Täufer kam, waren das Gesetz von Mose und die Lehren der Propheten die Maßstäbe für alles Handeln. Seit seinem Auftreten wird die rettende Botschaft von Gottes Reich verkündet, und alle wollen unbedingt hinein.[5]17Doch denkt daran: Eher vergehen Himmel und Erde, als dass auch nur ein Strichlein vom Gesetz Gottes ungültig wird.18Wer sich also von seiner Frau scheiden lässt und eine andere heiratet, der begeht Ehebruch; und wer eine geschiedene Frau heiratet, der begeht auch Ehebruch.«
Der Reiche und der Arme
19»Da lebte einmal ein reicher Mann«, erzählte Jesus. »Er war immer sehr vornehm gekleidet und konnte sich Tag für Tag jeden Luxus und jedes Vergnügen leisten.20Vor dem Tor seines Hauses aber lag ein schwer kranker Bettler namens Lazarus. Sein Körper war über und über mit Geschwüren bedeckt.21Er hoffte, seinen Hunger wenigstens mit den Abfällen aus der Küche des Reichen stillen zu können. Aber es kamen nur die Hunde und beleckten seine offenen Wunden.22Schließlich starb der Bettler, und die Engel brachten ihn in den Himmel; dort durfte er den Ehrenplatz an Abrahams Seite einnehmen. Auch der reiche Mann starb und wurde begraben.23Als er sich im Totenreich wiederfand, blickte er unter Qualen auf und erkannte in weiter Ferne Abraham mit Lazarus an seiner Seite.24›Vater Abraham‹, rief der Reiche laut, ›hab Mitleid mit mir! Schick mir doch Lazarus! Er soll seine Fingerspitze ins Wasser tauchen und damit meine Zunge kühlen. Ich leide in diesen Flammen furchtbare Qualen!‹25Aber Abraham erwiderte: ›Mein Sohn, erinnere dich! Du hast in deinem Leben alles gehabt, Lazarus hatte nichts. Jetzt geht es ihm gut, und du musst leiden.26Außerdem liegt zwischen uns und euch ein tiefer Abgrund. Niemand kann von der einen Seite zur anderen kommen, selbst wenn er es wollte.‹27›Vater Abraham‹, bat jetzt der Reiche, ›dann schick Lazarus doch wenigstens in das Haus meines Vaters28zu meinen fünf Brüdern. Er soll sie warnen, damit sie nach ihrem Tod nicht auch an diesen qualvollen Ort kommen.‹29Aber Abraham entgegnete: ›Deine Brüder sollen auf das hören, was sie bei Mose und den Propheten lesen können.‹30Der Reiche widersprach: ›Nein, Vater Abraham, erst wenn einer von den Toten zu ihnen käme, würden sie ihr Leben ändern.‹31Doch Abraham blieb dabei: ›Wenn sie nicht auf Mose und die Propheten hören, werden sie sich auch nicht überzeugen lassen, wenn einer von den Toten aufersteht.‹«