Apostlagärningarna 19

Nya Levande Bibeln

från Biblica
1 Medan Apollos var i Korinth i provinsen Achaia, kom Paulus fram till Efesos efter sin resa genom inlandet. Där träffade han några troende och frågade dem:2 ”Fick ni Guds heliga Ande, när ni började tro?””Nej”, svarade de, ”vi har aldrig hört talas om Guds heliga Ande.”3 ”Men på vilket sätt är ni döpta då?” frågade han. De svarade: ”Vi är döpta med det dop som Johannes döparen undervisade om.”4 Då förklarade Paulus för dem att Johannes dop var ett dop som visade att man hade lämnat synden och vänt om till Gud, men att Johannes också undervisade att man skulle tro på Jesus, den som kom efter honom.5 När de hörde detta lät de döpa sig in i gemenskapen med Herren Jesus,6 och då Paulus la sina händer på dem kom Guds heliga Ande över dem, och de började tala okända språk och framföra budskap från Gud.7 Tillsammans var det cirka tolv män i gruppen.8-9 Under tre månaders tid undervisade sedan Paulus regelbundet i synagogan[1]. Han talade öppet och med stort mod och försökte övertyga alla om att Gud ville rädda dem och göra dem till sitt eget folk. Men några avvisade hans budskap. De ville inte tro, utan hånade Jesus väg inför alla i synagogan. Därför slutade Paulus att gå till synagogan, och han höll de troende borta därifrån. De samlades istället i Tyrannos föreläsningssal, där Paulus undervisade varje dag.10 Detta pågick i två års tid, så att alla i provinsen Asien[2], både judar och icke-judar, fick höra budskapet om Herren Jesus.11 Gud gav Paulus kraft att göra ovanliga under.12 Man tog till och med dukar och klädesplagg som hade varit i beröring med hans kropp och la dem på de sjuka. Och när man gjorde det försvann sjukdomarna, och de onda andarna lämnade dem som var besatta.13 En grupp judiska andeutdrivare som reste från stad till stad, fick då för sig att de skulle uttala Herren Jesus namn över dem som var besatta. De tänkte ut en formel som lät: ”Jag befaller dig att komma ut, vid den Jesus som Paulus talar om!”14 Det var sju män, alla söner till den judiska översteprästen Skeuas, som försökte sig på detta.15 Men när de uttalade formeln, svarade den onda anden dem: ”Jag känner Jesus och jag känner Paulus, men vilka är ni?”16 Och sedan kastade sig den besatta mannen över dem alla och slog dem så att de var tvungna att fly ut ur huset nakna och blodiga.17 Berättelsen om vad som hade hänt spred sig sedan till både judar och icke-judar i hela Efesos, och alla i staden blev helt förskräckta och hyllade Herren Jesus.18-19 Många av de troende, som tidigare hade praktiserat trolldom, bekände vad de hade gjort och plockade fram sina besvärjelseböcker och brände dem offentligt. Någon räknade ut att böckerna var värda ungefär 50 000 dagslöner.20 Dessa händelser påverkade människor så starkt att budskapet om Herren Jesus spreds vida omkring, och fler och fler började tro.21 Efter allt detta bestämde[3] sig Paulus för att först segla över havet och göra en lång resa genom provinserna Makedonien och Achaia. Sedan skulle han därifrån segla vidare ner till Jerusalem. ”Och till sist måste jag också besöka Rom”, sa han.22 Men hans första åtgärd var att skicka Timotheos och Erastos, två av sina medhjälpare, i förväg till Makedonien, medan han själv stannade kvar i provinsen Asien[4] en tid.23 Men just under den här tiden blev det stor oro i Efesos på grund av budskapet om Jesus väg[5].24 Den som startade bråket var silversmeden Demetrios, en man som tjänade mycket pengar på att tillverka små kopior av gudinnan Artemis[6] tempel i Efesos. Han hade dessutom många anställda hantverkare.25 Demetrios kallade ihop sina anställda till ett möte tillsammans med andra som hade liknande arbeten. Sedan talade han till dem och sa:”Ni vet att det är tack vare den här tillverkningen som vi blivit så rika.26 Men nu har ni alla sett och hört, hur den här Paulus har fått en massa människor att tro att gudar som är tillverkade av människohänder inte är några gudar. Och det är inte bara här i Efesos människor ändrat sin inställning, utan i hela provinsen Asien.27 Naturligtvis kommer detta att påverka våra affärer negativt, men det som oroar mig mest är att den stora gudinnan Artemis tempel kan komma att förlora sitt anseende. Ja, kanske Artemis själv kommer att bli glömd, denna mäktiga gudinna som dyrkas, inte bara i provinsen Asien utan i hela världen.”28 När de hörde detta blev de rasande och började ropa: ”Stor är efesiernas Artemis!”29 Det dröjde inte länge förrän folk började samlas och snart var hela staden i uppror. Man grep Gaius och Aristarchos, två makedonier som var reskamrater till Paulus, och rusade till stadens friluftsteater.30 Paulus ville då gå in på teatern, men de troende hindrade honom.31 Några medlemmar av stadens råd, som var vänner till Paulus, skickade också bud till honom att inte riskera livet genom att gå in.32 Inne på teatern ropade alla och skrek om varandra. Allt var en enda stor röra, och de flesta visste inte ens varför de hade kommit dit.33 När judarna efter en stund skickade fram en man som hette Alexandros för att förklara situationen, började några i folkhopen skrika goda råd åt honom. Och han gav tecken till folket att vara tysta och försökte hålla ett försvarstal.34 Men när folket förstod att Alexandros var jude, började alla ropa igen, och under två timmar skrek de i kör: ”Stor är efesiernas Artemis! Stor är efesiernas Artemis!”35 Till slut lyckades i alla fall stadens sekreterare lugna dem så pass att han kunde tala till dem. ”Invånare i Efesos”, sa han, ”alla vet att Artemis tempel finns här och att Efesos är centrum för dyrkan av den stora gudinnan, vars bild föll ner till oss från himlen.36 Det är aldrig någon som har ifrågasatt detta, så ta det lugnt. Gör inte något som ni kommer att ångra.37 De här männen som ni har fört hit har varken stulit något från templet eller talat illa om gudinnan.38 Om Demetrios och hans hantverkare har något att anklaga dem för, så har vi domstolar som tar hand om sådant, och landshövdingar som kan ta upp fallet. Låt dem gå den lagliga vägen.39 Och om det finns klagomål i andra frågor, så kan de tas upp i den lagliga folkförsamlingen.40 Nu är det till och med risk att vi blir anklagade för uppror, eftersom det inte fanns någon anledning att ställa till med några oroligheter. Om de romerska myndigheterna kräver en förklaring, så har vi ingen att ge dem.”41 Och med de orden fick han folkmassan att skingras.

Apostlagärningarna 19

Hoffnung für alle

från Biblica
1 Während Apollos in Korinth war, reiste Paulus durch das kleinasiatische Hochland und kam nach Ephesus. Dort traf er einige Jünger.2 Er fragte sie: »Habt ihr den Heiligen Geist empfangen, als ihr begonnen habt zu glauben?« – »Nein«, erwiderten sie, »wir haben noch nicht einmal gehört, dass der Heilige Geist schon gekommen ist[1]3 »Welche Taufe habt ihr denn empfangen?«, wollte Paulus jetzt wissen. »Die Taufe von Johannes«, war die Antwort.4 Da erklärte Paulus: »Wer sich von Johannes taufen ließ, bekannte damit, dass er zu Gott umkehren will. Johannes hat aber immer gesagt, dass man an den glauben muss, der nach ihm kommt, nämlich an Jesus.«5 Nachdem sie das gehört hatten, ließen sie sich auf den Namen des Herrn Jesus taufen.6 Und als Paulus ihnen die Hände auflegte, kam der Heilige Geist auf sie. Sie beteten in fremden Sprachen und redeten, was Gott ihnen eingab.7 Es waren etwa zwölf Männer.8 Paulus ging darauf in die Synagoge. Drei Monate lang predigte er dort unerschrocken von Gottes Reich und versuchte, viele Menschen zu überzeugen.9 Es gab aber auch einige, die sich ablehnend verhielten und sich immer mehr verschlossen. Diese spotteten in aller Öffentlichkeit über die rettende Botschaft. Da trennte sich Paulus von ihnen und verließ mit den anderen Christen die Synagoge. Von nun an predigte er täglich im Lehrsaal eines Mannes, der Tyrannus hieß.10 Das tat er zwei Jahre lang, so dass alle in der Provinz Asia, Juden wie Nichtjuden, die Botschaft des Herrn hörten.11 Gott ließ durch Paulus ganz erstaunliche Wunder geschehen.12 Die Leute legten sogar Tücher, mit denen Paulus sich den Schweiß abgewischt hatte, und Kleidungsstücke von ihm auf die Kranken. Dadurch wurden sie gesund, und die Dämonen verließen sie.13 Im ganzen Land gab es jüdische Geisterbeschwörer, die umherzogen und böse Geister austrieben. Einige von ihnen versuchten, Dämonen dadurch auszutreiben, dass sie über den Besessenen den Namen von Jesus, dem Herrn, aussprachen. Sie sagten: »Wir beschwören euch bei dem Jesus, den Paulus verkündet!«14 Das taten auch die sieben Söhne eines gewissen Skevas. Er gehörte zu den obersten jüdischen Priestern.15 Doch der Dämon verhöhnte sie: »Jesus kenne ich und Paulus auch. Aber wer seid ihr?«16 Dann stürzte sich der Besessene auf sie, warf sie zu Boden und überwältigte sie, so dass sie schließlich alle nackt und verwundet aus dem Haus fliehen mussten.17 Bald wusste ganz Ephesus – Juden wie Nichtjuden – von diesem Vorfall. Alle waren zutiefst erschrocken, und der Name des Herrn Jesus wurde nun überall gelobt.18 Viele von denen, die zum Glauben gekommen waren, bekannten jetzt offen, dass sie früher Zauberei getrieben hatten.19 Eine ganze Anzahl von ihnen brachten ihre Zauberbücher und verbrannten sie in aller Öffentlichkeit. Man schätzte deren Wert auf 50.000 Silberstücke.20 So erwies die Botschaft des Herrn ihre Macht und breitete sich immer weiter aus.21 Nach all diesen Ereignissen beschloss Paulus – geleitet durch den Heiligen Geist –, über Mazedonien und Achaja nach Jerusalem zu reisen. »Und wenn ich in Jerusalem gewesen bin«, so sagte er, »muss ich weiter nach Rom.«22 Er schickte zwei seiner Mitarbeiter, Timotheus und Erastus, voraus nach Mazedonien, während er selbst noch einige Zeit in der Provinz Asia blieb.23 Etwa zur selben Zeit kam es in Ephesus zu heftigen Unruhen wegen der neuen Lehre, die Paulus verkündete.24 In der Stadt lebte ein Silberschmied mit Namen Demetrius, der kleine Nachbildungen vom Tempel der griechischen Göttin Artemis[2] herstellte. Nicht nur er selbst, sondern auch die anderen Kunsthandwerker in der Stadt verdienten sehr gut daran.25 Eines Tages rief Demetrius diese Künstler und alle, die für sie arbeiteten, zusammen und sagte: »Ihr wisst ebenso gut wie ich, dass unser Wohlstand von den kleinen Nachbildungen des Tempels abhängt.26 Wie ihr sicher schon gehört habt, behauptet nun dieser Paulus, von Menschen angefertigte Götter seien nichts wert. Damit verführt er nicht nur Leute in Ephesus, sondern in der ganzen Provinz Asia. Und viele Leute glauben ihm schon.27 Aber es geht ja nicht nur darum, dass unsere Arbeit nicht mehr anerkannt wird! Auch der Tempel der herrlichen Göttin Artemis, die man nicht nur in Kleinasien[3], sondern in der ganzen Welt verehrt, wird bedeutungslos werden; ja, sie selbst wird in Vergessenheit geraten!«28 Wutentbrannt schrien jetzt die Zuhörer: »Groß ist die Artemis der Epheser!«29 In kürzester Zeit war die Bevölkerung der ganzen Stadt auf den Beinen; alle drängten ins Amphitheater. Auch die beiden Mazedonier Gajus und Aristarch, die Paulus begleitet hatten, wurden von der Menge mitgerissen.30 Paulus wollte sich zum Amphitheater begeben, um dort dem Volk Rede und Antwort zu stehen, aber die anderen Christen ließen das nicht zu.31 Auch einige hohe Beamte der Provinzverwaltung, die Paulus schätzten, ließen ihn durch Boten davor warnen, sich in der Öffentlichkeit zu zeigen.32 Bei der versammelten Volksmenge herrschte das größte Durcheinander; der eine schrie dies, der andere das. Die meisten wussten nicht einmal, warum sie sich überhaupt versammelt hatten.33 Die Juden schickten einen Mann namens Alexander nach vorn, und einige aus der Menge erklärten ihm, was der Anlass des Aufruhrs war. Alexander sollte bezeugen, dass sie mit der Sache nichts zu tun hätten. Er versuchte, die Menschen mit einer Handbewegung zum Schweigen zu bringen.34 Doch als sie merkten, dass er Jude war, schrien sie zwei Stunden lang in Sprechchören: »Groß ist die Artemis der Epheser!«35 Schließlich gelang es einem der höchsten Beamten der Stadt, die Menge zu beruhigen und sich verständlich zu machen. »Leute von Ephesus!«, rief er. »Jeder weiß doch, dass unsere Stadt die Hüterin des Tempels der großen Artemis ist und ihres vom Himmel gefallenen Bildes.36 Das ist eine Tatsache, und dem wird niemand widersprechen. Deshalb bleibt ruhig und tut nichts Unüberlegtes.37 Ihr habt diese Männer hierhergeschleppt, obwohl sie weder den Tempel beraubt noch unsere Göttin gelästert haben.38 Sollten Demetrius und die anderen Kunsthandwerker irgendwelche Anklagen gegen sie vorbringen wollen, so gibt es dafür ordentliche Gerichte und Behörden. Sollen sie dort ihren Streit austragen!39 Und wenn ihr noch andere Anliegen habt, die über die Anklage von Demetrius hinausgehen, dann müssen sie in einer ordentlich einberufenen Volksversammlung vorgebracht werden.40 Ich fürchte nämlich, dass uns die römische Regierung sonst wegen dieses Aufruhrs zur Rechenschaft ziehen wird, und wir können wirklich keinen triftigen Grund dafür nennen.« Danach löste er die Versammlung auf.