från Biblica1När bröderna var klara för hemresan befallde Josef sin husföreståndare att fylla alla deras säckar med så mycket säd de kunde föra med sig och sa till honom att lägga tillbaka de pengar som de hade betalat med överst i säckarna.2Josef gav också order om att hans egen silverbägare skulle läggas överst i Benjamins säck tillsammans med pengarna för säden. Husföreståndaren gjorde som han hade blivit tillsagd.3Bröderna steg upp i gryningen och gav sig iväg med sina tungt lastade åsnor.4När de hade kommit ett stycke från staden, sa Josef till sin husföreståndare: "Skynda dig efter dem! Stoppa dem och fråga varför de handlar på det här sättet mot mig, när jag, deras välgörare, har varit så god mot dem.5Fråga dem: 'Vad menar ni med att stjäla min husbondes personliga silverbägare, som han använder till att spå med? Fattar ni vad ni har gjort?' "6Husföreståndaren hann ifatt dem och sa till dem allt som han hade fått order om.7"Vad pratar du om egentligen?" frågade de. "Vilka slags människor tror du vi är, eftersom du kan anklaga oss för något så fruktansvärt?8Tog vi inte med oss tillbaka de pengar som vi hade funnit i säckarna? Varför skulle vi då stjäla silver eller guld från din husbondes hus?9Om du hittar denna bägare hos någon av oss, så ska han dö, och alla vi övriga är villiga att bli slavar åt din husbonde så länge vi lever."10"Det låter nog bra, men det räcker med att den som stal bägaren blir min slav", svarade mannen. "Ni andra går fria."11De tog snabbt ned sina säckar från åsneryggarna och öppnade dem.12Husföreståndaren började leta i den äldste broderns säck och gick sedan igenom de övrigas. Han hittade slutligen bägaren i Benjamins säck.13Då slet de sönder sina kläder i förtvivlan, lastade åsnorna igen och återvände till staden.14Josef var fortfarande hemma när Juda och hans bröder kom, och de föll ned på marken inför honom.15"Vad är det ni försöker göra?" frågade Josef. "Förstår ni inte att en man som jag vet vem som stal den?"16Juda svarade uppgivet: "Vad ska vi säga, herre? Hur kan vi be om nåd? Hur kan vi bevisa att vi är oskyldiga? Gud straffar oss för våra synder. Vi har alla återvänt för att bli dina slavar, både alla vi andra och han i vars säck bägaren återfanns."17"Nej", sa Josef. "Bara den som stal bägaren ska bli min slav. Resten av er kan återvända hem till er far."18Då steg Juda fram och sa: "Låt mig bara få säga en sak, herre. Ha tålamod med mig bara ett ögonblick, för jag vet att du kan döma mig omedelbart, som om du vore Farao själv.19Du frågade oss om vår far var i livet och om vi hade ytterligare någon bror,20och vi svarade: 'Ja, far lever. Han är nu en gammal man, och han har fått ett barn på gamla dagar, som nu är en ung man, och som hans far är mycket fäst vid. Han är den ende som är kvar av sin mors barn eftersom hans bror är död.'21Och du sa till oss: 'För hit honom, så att jag kan få se honom.'22Men vi sa: 'Herre, pojken kan inte lämna sin far, för då kommer hans far att dö.'23Men du sa till oss: 'Kom inte tillbaka hit, om ni inte har er yngste bror med er.'24Därför återvände vi till vår far och berättade för honom vad du hade sagt.25Och när han sa: 'Gå tillbaka och köp oss lite mat',26svarade vi: 'Vi kan absolut inte resa utan att ta vår yngste bror med oss.'27Då sa far till oss: 'Ni vet att min hustru Rakel fick två söner, och att28en av dem gick bort för att aldrig återvända, förmodligen söndersliten av vilda djur, för jag har aldrig sett honom sedan dess.29Om ni tar hans bror från mig och något ont drabbar honom också, kommer jag att dö av sorg.'30Herre, om jag nu går tillbaka till min far och pojken inte är med oss - jag känner far och vet hur fäst han är vid pojken - kommer han att dö, när han ser att pojken saknas.31Vi kommer att bli skyldiga till hans för tidiga död.32Herre, jag lovade min far att jag skulle ta hand om pojken. Jag sa till honom, att om jag inte hade honom med mig tillbaka, så skulle jag bära skulden för alltid.33Herre, låt mig stanna som slav i stället för pojken, och låt honom få återvända hem med sina bröder.34Hur skulle jag kunna återvända hem till far utan pojken? Skona mig från att behöva se min fars sorg och förtvivlan."
1Nach dem Essen gingen die Brüder in ihre Unterkunft. Als sie fort waren, sagte Josef zu seinem Hausverwalter: »Füll jeden Sack mit so viel Getreide, wie sie tragen können. Dann leg heimlich bei jedem das Geld wieder hinein.2Meinen silbernen Becher verstau in Benjamins Sack, zusammen mit seinem Geld!« Der Verwalter führte den Befehl aus.3Früh am nächsten Morgen ließ man die Brüder mit ihren voll bepackten Eseln wieder abreisen.4Sie hatten gerade erst die Stadt verlassen, da befahl Josef seinem Hausverwalter: »Schnell, jag den Männern hinterher! Wenn du sie eingeholt hast, frag sie: ›Warum habt ihr dieses Unrecht begangen, obwohl ihr so gut behandelt worden seid?5Warum habt ihr den silbernen Trinkbecher meines Herrn gestohlen, mit dessen Hilfe er die Zukunft voraussagt? Das ist ein Verbrechen!‹«6Der Verwalter eilte den Brüdern nach, und als er sie erreicht hatte, wiederholte er die Worte seines Herrn.7»Warum beschuldigst du uns so schwer?«, fragten sie ungläubig. »Niemals würden wir das tun!8Du weißt doch, dass wir das Geld zurückgebracht haben, das wir nach unserer ersten Reise in den Säcken fanden. Warum sollten wir jetzt Silber oder Gold aus dem Palast deines Herrn stehlen?9Wenn du bei einem von uns den Becher findest, dann soll er sterben! Und wir anderen werden für immer deinem Herrn als Sklaven dienen!«10»Gut«, erwiderte der Verwalter, »aber nur der soll ein Sklave werden, bei dem der Becher gefunden wird, die anderen sind frei.«11Hastig stellte jeder seinen Sack auf die Erde und öffnete ihn.12Der Verwalter durchsuchte alle Säcke sorgfältig, er ging der Reihe nach vom Ältesten bis zum Jüngsten, und schließlich fand er den Becher bei Benjamin.13Da zerrissen die Brüder ihre Kleider vor Verzweiflung, beluden ihre Esel und kehrten in die Stadt zurück.14Josef war noch in seinem Palast, als Juda und seine Brüder dort ankamen. Sie warfen sich vor ihm nieder.15»Warum habt ihr das versucht?«, stellte Josef sie zur Rede. »Ihr hättet wissen müssen, dass ein Mann wie ich so etwas durchschaut!«16Juda antwortete: »Was sollen wir jetzt noch zu unserer Verteidigung vorbringen? Es gibt nichts, womit wir uns rechtfertigen könnten. Gott hat eine Schuld von uns bestraft. Darum sind wir alle deine Sklaven – nicht nur der, bei dem dein Becher gefunden wurde!«17»Nein, auf keinen Fall!«, entgegnete Josef. »Nur der ist mein Sklave, der den Becher gestohlen hat, ihr anderen seid frei und könnt unbehelligt zu eurem Vater zurückkehren!«18Da trat Juda vor und sagte: »Herr, bitte höre mich an! Ich weiß, dass man dir nicht widersprechen darf, weil du der Stellvertreter des Pharaos bist. Bitte werde nicht zornig, wenn ich es trotzdem wage!19Herr, du hattest uns gefragt, ob wir noch einen Vater oder einen anderen Bruder haben.20Wir antworteten: ›Wir haben einen alten Vater und einen Bruder, der ihm noch im hohen Alter geboren wurde. Er ist der Jüngste von uns. Sein Bruder ist gestorben. Ihre Mutter war die Lieblingsfrau unseres Vaters und hatte nur diese zwei Söhne. Darum liebt unser Vater den Jüngsten besonders!‹21Da hast du von uns verlangt, ihn herzubringen, um ihn mit eigenen Augen zu sehen.22Wir entgegneten: ›Herr, sein Vater würde sterben, wenn er ihn verließe!‹23Du gingst nicht darauf ein und sagtest: ›Ohne ihn dürft ihr euch nicht mehr hier sehen lassen!‹24Wir kehrten zu unserem Vater zurück und erzählten ihm alles.25Als er uns einige Zeit später aufforderte, wieder Getreide zu kaufen,26antworteten wir: ›Das geht nur, wenn du unseren jüngsten Bruder mitkommen lässt. Sonst können wir dem ägyptischen Herrscher nicht unter die Augen treten!‹27Da sagte mein Vater zu uns: ›Ihr wisst doch, dass meine Lieblingsfrau nur zwei Söhne bekommen hat.28Der eine ist verschwunden – ich habe ihn nie wieder gesehen. Sicher hat ein wildes Tier ihn zerrissen!29Jetzt wollt ihr mir den anderen auch noch wegnehmen. Wenn ihm etwas zustößt, bringt ihr mich ins Grab!‹30Darum, Herr«, fuhr Juda fort, »wenn wir jetzt zu unserem Vater kommen ohne den Jungen, an dem er so hängt,31dann wird er vor Kummer sterben – und wir sind schuld daran!32Herr, ich habe bei meinem Vater die volle Verantwortung für den Jungen übernommen und gesagt: ›Wenn ich ihn dir nicht gesund zurückbringe, will ich mein Leben lang die Schuld dafür tragen!‹33Darum bitte ich dich, Herr: Lass mich an seiner Stelle als dein Sklave hierbleiben und lass ihn mit seinen Brüdern zurückziehen!34Wie soll ich denn ohne den Jungen meinem Vater begegnen? Ich könnte seinen Schmerz nicht mit ansehen!«