1 Mosebok 43

Nya Levande Bibeln

från Biblica
1 Men det fanns inget som kunde lindra den fruktansvärda svälten i landet.2 När säden som de hade fört med sig från Egypten nästan var slut, sa fadern till dem: "Res dit igen och köp lite mat åt oss."3-5 Men Juda sa till honom: "Mannen menade allvar när han sa: 'Kom inte tillbaka igen utan er bror.' Vi kan inte resa, om inte Benjamin får följa med oss."6 "Varför berättade ni att ni hade en bror till?" klagade Israel. "Varför har ni gjort detta mot mig?"7 "Men mannen frågade speciellt om vår familj", berättade de för honom. "Han ville veta om vår far fortfarande levde, och han frågade om vi hade ytterligare någon bror, och därför berättade vi det för honom. Hur kunde vi veta att han skulle säga: 'För hit er bror?' "8 Juda sa till sin far: "Skicka pojken med mig, så att vi kan ge oss av, annars kommer vi att dö av svält och inte bara vi, utan också du och alla våra små barn.9 Jag garanterar hans trygghet. Om jag inte för honom tillbaka, så låt mig bära skulden i evighet,10 för vi hade kunnat resa dit och vara hemma igen för länge sedan, om du bara hade låtit honom följa med oss."11 Slutligen sa fadern till dem: "Om det inte kan undvikas, så se åtminstone till att lasta era åsnor med landets bästa produkter. Ta med dem till mannen som gåvor: balsam, honung, kryddor, myrra, pistagenötter och mandlar.12 Ta med er dubbelt så mycket pengar, så att ni kan betala tillbaka det som fanns i säckarna, eftersom det förmodligen berodde på ett misstag,13 och ta er bror och res iväg.14 Måtte Gud, den Allsmäktige, ge er nåd inför mannen, så att han släpper Simeon och lämnar tillbaka Benjamin. Och om jag måste bära sorgen över deras död, så får det väl bli så."15 Då tog de med sig gåvorna och dubbelt så mycket pengar som förra gången och även sin bror Benjamin. De skyndade sig att komma fram till Egypten och att få audiens hos Josef.16 När Josef såg att Benjamin var med dem, sa han till sin närmaste man: "Dessa män ska äta middag tillsammans med mig. För dem till mitt hem, slakta djur och gör i ordning för en stor fest."17 Mannen gjorde som han blev tillsagd och tog dem med sig till Josefs palats,18 men de blev rädda när de förstod vart de var på väg."Det är för att pengarna låg i säckarna", sa de. "Han kommer att påstå att vi stal dem och ta oss och åsnorna tillfånga och göra oss till slavar."19 När de kom till palatsingången, gick de fram till Josefs närmaste man20 och sa till honom: "När vi var på väg hem efter vår första resa hit till Egypten för att köpa mat,21 stannade vi över natten på vägen och öppnade våra säckar, och pengarna som vi betalt för säden låg överst i säckarna. Här är de. Vi har tagit dem med oss tillbaka,22 tillsammans med ytterligare pengar för att köpa säd. Vi har ingen aning om hur pengarna hamnade i säckarna."23 "Oroa er inte för det", sa Josefs närmaste man till dem. "Er Gud, ja, era förfäders Gud, måste ha lagt dit dem, för vi fick pengar som betalning av er."Sedan befriade han Simeon och förde ut honom till dem.24 De visades in i palatset och fick vatten att tvätta fötterna med, och deras åsnor fick foder.25 De tog sedan fram sina gåvor till Josef, för de fick reda på att de skulle äta där.26 När Josef kom hem gav de honom gåvorna och bugade sig djupt inför honom.27 Han frågade hur de hade haft det och tillade: "Och hur mår er far, den gamle mannen som ni berättade om? Lever han fortfarande?"28 "Ja", svarade de. "Han lever och mår bra." Sedan bugade de sig djupt inför honom igen.29 Josef såg på sin bror Benjamin och frågade: "Är det här er yngste bror, som ni berättade om? Hur mår du, min son? Måtte Gud vara nådig mot dig."30 Sedan gick Josef snabbt ut därifrån, för han överväldigades av känslor inför mötet med brodern och blev tvungen att gå ut och gråta. Han gick till sitt privata rum och grät där.31 Sedan tvättade han ansiktet och kom ut och försökte behärska sig och sa: "Nu äter vi."32 Josef åt för sig själv, hans bröder serverades vid ett annat bord och egyptierna vid ännu ett annat, för de föraktade hebreer och åt aldrig tillsammans med dem.33 Josef talade om för var och en av dem var de skulle sitta och placerade dem till deras stora förvåning i åldersordning, från den äldste till den yngste!34 Maten serverades åt dem från hans eget bord. Han gav den största portionen till Benjamin - fem gånger så mycket som till någon av de andra! De åt och drack och trivdes tillsammans.

1 Mosebok 43

Hoffnung für alle

från Biblica
1 Die Hungersnot in Kanaan wurde immer drückender.2 Bald war das Getreide aufgebraucht, das sie aus Ägypten mitgebracht hatten. »Geht wieder nach Ägypten und kauft etwas!«, bat Jakob seine Söhne.3-5 Juda erwiderte: »Der Mann hat uns ausdrücklich gesagt: ›Lasst euch nicht mehr hier blicken, außer ihr bringt euren Bruder mit!‹ Wir können also nur gehen und Getreide kaufen, wenn du Benjamin mit uns kommen lässt! Sonst hat unsere Reise keinen Sinn.«6 »Warum habt ihr dem Mann überhaupt erzählt, dass ihr noch einen Bruder habt? Musstet ihr mir das antun?«, fragte Jakob.7 »Der Mann hat sich genau nach unserer Familie erkundigt«, entgegneten sie. »Er wollte wissen, ob unser Vater noch lebt und ob wir noch einen Bruder haben. Konnten wir denn ahnen, dass er sagen würde: ›Bringt euren Bruder mit‹?«8 Juda schlug vor: »Vertrau mir den Jungen an! Dann können wir losziehen, und keiner von uns muss verhungern.9 Ich übernehme für ihn die volle Verantwortung. Wenn ich ihn dir nicht gesund zurückbringe, will ich mein Leben lang die Schuld dafür tragen!10 Wir könnten schon zweimal wieder hier sein, wenn wir nicht so lange gezögert hätten!«11 Da gab Jakob nach: »Wenn es sein muss, dann nehmt Benjamin mit. Bringt dem Mann etwas von den besten Erzeugnissen unseres Landes: kostbare Harze[1], außerdem Honig, Pistazien und Mandeln.12 Nehmt doppelt so viel Geld mit, wie ihr braucht, und gebt den Betrag zurück, der oben in euren Säcken lag. Vielleicht war es ja nur ein Versehen.13 Macht euch mit Benjamin auf den Weg.14 Ich bete zum allmächtigen Gott, dass der ägyptische Herrscher Mitleid mit euch hat und Simeon und Benjamin freigibt. Und wenn ich meine Kinder verliere, dann muss es wohl so sein!«15 Die Brüder nahmen die Geschenke und den doppelten Geldbetrag und zogen mit Benjamin nach Ägypten. Dort meldeten sie sich bei Josef.16 Als Josef sah, dass Benjamin dabei war, sagte er zu seinem Hausverwalter: »Diese Männer werden heute Mittag mit mir essen. Führe sie in meinen Palast, schlachte ein Tier und bereite ein gutes Essen vor!«17 Als der Verwalter die Brüder aufforderte, ihm in Josefs Palast zu folgen,18 erschraken sie. »Sicher werden wir dort hineingeführt, weil das Geld in unseren Säcken war!«, dachten sie. »Jetzt werden sie uns überwältigen, die Esel wegnehmen und uns zu Sklaven machen!«19 Am Eingang zum Palast sagten sie zu dem Verwalter:20 »Bitte, Herr, wir waren schon einmal hier, um Getreide zu kaufen.21 Auf dem Rückweg übernachteten wir in einer Herberge. Als wir dort unsere Getreidesäcke öffneten, lag in jedem das Geld, mit dem wir bezahlt hatten. Jetzt haben wir es wieder mitgebracht,22 zusammen mit neuem Geld, um noch einmal Getreide zu kaufen. Wir können wirklich nicht sagen, wer das Geld in unsere Säcke getan hat!«23 »Macht euch keine Sorgen, es ist alles in Ordnung«, beruhigte sie der Hausverwalter. »Euer Gott muss es heimlich hineingelegt haben, denn ich habe euer Geld bekommen!« Dann brachte er Simeon zu ihnen24 und führte sie in den Palast. Dort gab er ihnen Wasser, damit sie sich die Füße waschen konnten, und fütterte ihre Esel.25 Sie nutzten die Zeit, um ihre Geschenke für Josef zurechtzulegen; inzwischen hatten sie nämlich erfahren, dass sie mit ihm zu Mittag essen würden.26 Als Josef eintrat, überreichten sie ihm die Geschenke und warfen sich vor ihm nieder.27 Er erkundigte sich, wie es ihnen ging. »Was macht euer alter Vater, von dem ihr mir erzählt habt?«, fragte er. »Lebt er noch?«28 »Ja, Herr«, antworteten sie, »und es geht ihm gut.« Dann warfen sie sich erneut vor ihm nieder.29 Josef sah seinen Bruder Benjamin an, den Sohn seiner eigenen Mutter, und fragte: »Das ist also euer jüngster Bruder, von dem ihr mir erzählt habt? Gott segne dich!«30 Der Anblick Benjamins bewegte ihn so sehr, dass ihm die Tränen kamen. Er lief hinaus und weinte in seinem Zimmer.31 Dann wusch er sein Gesicht und ging wieder zurück. Mühsam beherrschte er sich und befahl seinen Dienern, das Essen aufzutragen.32 Josef hatte einen eigenen Tisch, die Brüder aßen an einem anderen, und an einem dritten saßen die Ägypter, die mit dabei waren. Ihre Religion verbot es den Ägyptern nämlich, mit den Hebräern an einem Tisch zu essen, weil sie dadurch unrein würden.33 Josefs Brüder saßen ihm gegenüber. Jeder hatte seinen Platz zugewiesen bekommen, und zwar genau nach der Reihenfolge ihres Alters. Sie blickten sich erstaunt an.34 Als Zeichen der besonderen Ehre ließ Josef ihnen von den Gerichten auftragen, die auf seinem Tisch standen. Benjamin bekam einen sehr großen Anteil – fünfmal so viel wie seine Brüder! Dazu tranken sie Wein. Es war eine fröhliche Feier.