1Men Jakob fick reda på att Labans söner klagade: "Han har tagit allt min far ägde, och sin rikedom har han fått på vår bekostnad."2Snart märkte Jakob att Laban blev kylig i sin attityd mot honom.3Herren talade nu till Jakob och sa till honom: "Återvänd till dina förfäders land och till dina släktingar där, och jag ska vara med dig."4Därför skickade Jakob en dag efter Rakel och Lea och bad dem komma ut på fälten, där han var med hjordarna,5för att få tala med dem."Er far har vänt sig mot mig", sa han till dem, "men mina förfäders Gud har varit med mig.6Ni vet hur hårt jag har arbetat för er far,7men han har varit fullständigt samvetslös och tio gånger har han ändrat min lön, men Gud har inte tillåtit honom att skada mig!8Om han sa att de spräckliga djuren skulle bli mina, så födde hela hjorden spräckliga djur, och när han ändrade sig och sa att jag kunde få de brokiga djuren, blev alla lammen brokiga!9På så sätt har Gud gjort mig rik på er fars bekostnad.10Vid tiden för djurens parning hade jag en dröm och såg att bockarna som parade sig med hjorden var strimmiga, spräckliga och brokiga.11I min dröm kallade sedan Guds ängel på mig12och sa till mig att jag skulle para de vita getterna med de brokiga, spräckliga och strimmiga getterna. 'Jag har nämligen sett allt som Laban har gjort mot dig', sa ängeln.13'Jag är den Gud du mötte i Betel', fortsatte han, 'på den plats där du hällde olja på stenen och gav ett löfte att tjäna mig. Lämna nu genast detta land och återvänd till det land där du föddes.' "14Rakel och Lea svarade: "Det passar oss utmärkt! Det finns ingenting för oss här - vi kommer i vilket fall som helst inte att få något av vår fars rikedom!15Han har bara gett oss den rätt som tillhör de främmande kvinnorna. Han har sålt oss, och vad han fick för oss har han förbrukat.16De rikedomar som Gud har gett dig från vår far tillhörde egentligen oss och våra barn från början! Gör därför precis som Gud har sagt till dig."17-20En dag medan Laban var ute och klippte fåren, lyfte Jakob upp sina fruar och söner på kameler och flydde utan att berätta för Laban vad han tänkte göra. Han drev hjordarna framför sig - de hjordar som han fått i Paddan-Aram - och tog med sig allt han ägde och begav sig av hemåt till sin far Isak i Kanaans land.21På så sätt flydde han med alla sina ägodelar, och gick över floden Eufrat och begav sig till Gileads land. Rakel stal sin fars husgudar och tog dem med sig, och Jakob bedrog också Laban genom att ge sig iväg utan förvarning.22Laban fick inte reda på att de hade flytt förrän tre dagar senare.23Då tog han sina män med sig och tog upp jakten och hann ifatt dem vid Gileads berg efter sju dagar.24Den natten visade sig Gud för Laban i en dröm. "Se upp med vad du säger till Jakob", sa Gud till honom. "Du ska varken välsigna eller förbanna honom!"25Laban kom ifatt Jakob där han hade slagit läger vid Gileads berg, och Laban och hans följe stannade också där.26"Vad menar du med att ge dig iväg på detta sätt?" sa Laban. "Är mina döttrar fångar, tillfångatagna i strid, eftersom du har flytt med dem på detta sätt?27Varför lät du mig inte få ordna en avskedsfest med sång och spel?28Varför fick jag inte kyssa mina barnbarn och säga adjö till mina döttrar? Du har burit dig dumt åt!29Jag skulle kunna krossa dig, men din fars Gud visade sig för mig i går kväll och sa till mig: 'Se till att du inte är alltför hård mot Jakob.'30Men svara på en sak! Även om du känner att du måste ge dig av och har sådan längtan efter ditt barndomshem, varför har du stulit mina husgudar?"31"Jag gav mig iväg därför att jag var rädd för dig", svarade Jakob. "Jag trodde att du skulle ta dina döttrar ifrån mig med våld.32Men när det gäller dina husgudar vilar en förbannelse över den som tog dem. Låt den personen dö! Om du finner en enda sak, som vi har stulit ifrån dig, så svär jag inför alla dessa män, att jag ska ge den tillbaka till dig utan frågor." Jakob visste nämligen inte att Rakel hade tagit husgudarna.33Laban gick först till Jakobs tält för att söka igenom det, sedan till Leas, och därefter sökte han i de två bihustrurnas tält. Slutligen gick han till Rakels tält.34Men Rakel hade gömt dem i kamelsadeln och satt nu på dem. Fastän Laban sökte mycket noggrant i tältet hittade han dem alltså inte.35"Ursäkta att jag inte reser mig, far", sa Rakel, "men jag har mens."36-37Nu blev Jakob rasande på Laban. "Har du hittat något?" frågade han. "Vad består mitt brott i? Du har kommit efter mig som om du jagade en brottsling och har sökt igenom allting. Ta nu fram allt vad jag har stulit och lägg det framför oss, framför dina och mina män, så att alla kan se det och avgöra vems det är!38I tjugo år har jag varit tillsammans med dig, och hela tiden har jag tagit hand om dina får och dina getter, så att de har fött frisk avkomma, och jag har aldrig rört en enda av dina baggar för att få mat.39Om något djur anfölls och dödades av vilda djur, visade jag då det för dig och bad dig att minska antalet i din hjord? Nej, jag tog på mig förlusten. Du fick mig att betala för varje djur som stals från hjorden, vare sig jag kunde hjälpa det eller inte.40Jag har arbetat för dig under dagens brännande hetta och under kalla, sömnlösa nätter.41Ja, i tjugo år har jag arbetat - fjorton av dem för att förtjäna dina två döttrar och sex för att få hjorden. Och du har ändrat min lön tio gånger!42Om inte Gud med sin nåd hade varit med mig - min farfar Abrahams Gud, och min far Isaks Gud - skulle du ha sänt iväg mig tomhänt. Men Gud har sett din grymhet och mitt hårda arbete, och det är därför som han tillrättavisade dig i går kväll."43Laban svarade: "Dessa kvinnor är mina döttrar, och dessa barn är mina och dessa hjordar och allt du äger. Allt är mitt. Hur skulle jag då kunna skada mina egna döttrar och barnbarn?44Låt oss i stället sluta förbund med varandra och leva i fred för all framtid."45Då tog Jakob en sten och reste den som ett minnesmärke,46och sa till sina män att samla stenar och göra ett stenröse, och Jakob och Laban åt tillsammans bredvid röset.47-48De kallade det för vittnesröset - "Jegar-sahaduta" på Labans språk och "Galed" på Jakobs språk."Detta stenröse ska hjälpa oss att minnas den här dagen", sa Laban.49Det kallades därför också för vakttornet (Mispa), för Laban sa: "Må Herren se till att vi håller detta löfte, även när vi är utom synhåll för varandra.50Om du är hård mot mina döttrar, eller om du tar dig andra fruar, så kommer inte jag att känna till det, men Gud kommer att se det."51-52"Detta röse", fortsatte Laban, "står mellan oss som en bekräftelse på våra löften att jag inte ska gå förbi denna plats för att anfalla dig och att du inte heller ska passera den för att anfalla mig.53Jag kallar på Abrahams och Nahors Gud och din fars Gud och ber att han ska döma mellan oss."Då svor Jakob en ed inför sin far Isaks mäktige Gud att han skulle respektera denna gränslinje.54Sedan offrade Jakob ett offer till Gud på bergets topp och inbjöd sina följeslagare till en måltid och tillbringade sedan natten tillsammans med dem på berget.55Tidigt nästa morgon steg Laban upp och kysste sina döttrar och barnbarn och välsignade dem och återvände hem.
1Eines Tages erfuhr Jakob, dass Labans Söhne über ihn schimpften: »Der Kerl ist ein Dieb! Alles hat er sich vom Vater unter den Nagel gerissen. Auf unsere Kosten ist er reich geworden!«2An Labans finsterer Miene bemerkte Jakob, dass auch sein Onkel nicht mehr so auf seiner Seite stand wie früher.3Da sprach der HERR zu Jakob: »Geh wieder zurück in das Land deiner Väter und zu deinen Verwandten! Ich stehe dir bei!«4Daraufhin ließ Jakob Rahel und Lea zu sich auf die Weide holen.5Er sagte zu ihnen: »Ich merke es eurem Vater an, er ist nicht mehr so gut auf mich zu sprechen wie früher. Aber der Gott meiner Väter hält zu mir!6Ihr wisst selbst, wie ich für euren Vater gearbeitet habe; meine ganze Kraft habe ich für ihn eingesetzt.7Trotzdem hat er mich betrogen und mir bestimmt zehnmal einen anderen Lohn gegeben, als wir vereinbart hatten. Aber Gott hat nicht zugelassen, dass er mir Schaden zufügen konnte.8Wenn Laban zu mir sagte: ›Die Gesprenkelten sind dein Lohn‹, dann warf die ganze Herde gesprenkelte Tiere. Und wenn er dann sagte: ›Du bekommst doch lieber die Gestreiften‹, dann gab es nur Gestreifte!9Dadurch hat Gott eurem Vater die Tiere genommen und sie mir gegeben.10Zu der Zeit, als die Tiere brünstig waren, hatte ich einen Traum. Ich sah, dass nur gestreifte, gesprenkelte und gescheckte Böcke die Tiere besprangen.11Ich hörte auch eine Stimme. Der Engel Gottes rief meinen Namen, und als ich ihm antwortete,12sagte er: ›Sieh zur Herde! Alle Böcke, die die Tiere bespringen, sind gestreift, gesprenkelt oder gescheckt. Das habe ich für dich bewirkt, denn ich habe gesehen, wie Laban dich betrügen wollte.13Ich bin der Gott, der dir in Bethel erschienen ist; du hast dort den Gedenkstein mit Öl begossen und mir ein Gelübde abgelegt. Verlass jetzt dieses Land und kehr in deine Heimat zurück!‹«14Rahel und Lea erwiderten: »Wir bekommen ja doch kein Erbe mehr von unserem Vater!15Er hat uns wie Fremde behandelt, verkauft hat er uns und den Gewinn für sich selbst eingestrichen. Was haben wir denn davon gehabt? Nichts!16Darum gehört der ganze Reichtum, den Gott unserem Vater weggenommen hat, rechtmäßig uns und unseren Kindern! Wir halten zu dir! Tu alles, was Gott dir gesagt hat!«17Da ließ Jakob seine beiden Frauen und seine Kinder auf die Kamele steigen18und zog in Richtung Kanaan, in das Land seines Vaters Isaak. Er nahm mit, was er sich in Mesopotamien erarbeitet hatte: seinen ganzen Besitz und alle seine Viehherden.19Kurz bevor sie aufbrachen, nutzte Rahel die Gelegenheit und stahl die kleinen Götterfiguren ihres Vaters. Laban war nicht zu Hause, er war mit der Schafschur beschäftigt.20Jakob verheimlichte seine Abreise vor seinem Schwiegervater, dem Aramäer Laban. Ohne ihn zu benachrichtigen,21machte er sich auf und davon. Er überquerte mit allem, was er besaß, den Euphrat und zog in Richtung des Berglandes von Gilead.22Erst nach zwei Tagen erfuhr Laban von der Flucht;23sofort rief er alle Männer aus der Verwandtschaft zusammen und jagte Jakob hinterher. Sieben Tage dauerte die Verfolgungsjagd, bis er ihn im Gebirge Gilead einholte.24In der Nacht davor aber erschien Gott dem Aramäer Laban im Traum und warnte ihn: »Hüte dich davor, Jakob auch nur mit einem Wort zu bedrohen!«25Als Laban am nächsten Tag Jakob erreichte, hatte dieser gerade seine Zelte im Gebirge Gilead aufgeschlagen. Laban und seine Verwandten schlugen dort ebenfalls ihr Lager auf.26Dann stellte er Jakob zur Rede: »Warum hast du mich hinters Licht geführt und meine Töchter wie Kriegsgefangene fortgeschleppt?27Warum hast du dich heimlich davongeschlichen? Du hättest doch ruhig etwas sagen können, dann wären wir fröhlich auseinandergegangen. Mit Gesang und Musik von Tamburinen und Lauten hätten wir euch verabschiedet und wären noch ein Stück Weg mitgegangen.28Aber du hast mir nicht einmal erlaubt, meine Töchter und Enkel zum Abschied zu küssen. Das war dumm von dir!29Ich könnte es euch heimzahlen, aber der Gott eures Vaters hat letzte Nacht zu mir gesagt: ›Hüte dich davor, Jakob auch nur mit einem Wort zu bedrohen!‹30Na schön, du bist losgezogen, weil das Heimweh dich nach Hause zu deiner Familie treibt. Aber warum hast du meine Götterfiguren gestohlen?«31»Ich habe dich heimlich verlassen, weil ich Angst hatte, du würdest mir sonst deine Töchter wegnehmen«, antwortete Jakob.32»Und was deine Götterfiguren betrifft: Bei wem du sie findest, der soll sterben! Durchsuch alles und nimm, was dir gehört – die Männer hier sind Zeugen!« Jakob wusste nämlich nicht, dass Rahel die Götterfiguren gestohlen hatte.33Laban durchsuchte zuerst das Zelt Jakobs, danach Leas Zelt und das der beiden Mägde.34-35In der Zwischenzeit hatte Rahel die Götterfiguren unter ihren Kamelsattel gestopft und sich daraufgesetzt. Als ihr Vater in das Zelt kam, sagte sie zu ihm: »Sei mir nicht böse, Vater, es ist kein Mangel an Respekt, dass ich vor dir nicht aufstehe; ich habe gerade meine Tage.« Laban durchsuchte alles, fand aber nichts.36Da packte Jakob der Zorn, und er überhäufte Laban mit Vorwürfen: »Was habe ich dir getan, dass du mir nachhetzt wie einem Verbrecher?37Du hast meinen ganzen Besitz durchwühlt. Und? – Hast du irgendetwas gefunden, was dir gehört? Dann leg es hier in die Mitte, damit es alle unsere Verwandten sehen und beurteilen können, wer von uns beiden im Recht ist!38Zwanzig Jahre bin ich bei dir gewesen, und in dieser Zeit habe ich so gut für deine Herden gesorgt, dass weder deine Schafe noch deine Ziegen Fehlgeburten hatten. Ich habe nie ein Tier aus deiner Herde gestohlen und für mich geschlachtet.39Wenn ein Schaf von einem Raubtier gerissen wurde, dann hast du keine Entschuldigung gelten lassen; ich musste für den Schaden aufkommen – es war dir ganz egal, ob das Tier bei Tag oder bei Nacht geraubt worden war!40Ich bekam die ganze Härte des Hirtenlebens zu spüren: am Tag die Hitze und in der Nacht die Kälte, und oft konnte ich nicht schlafen.41Insgesamt bin ich zwanzig Jahre bei dir gewesen; davon habe ich vierzehn Jahre für deine beiden Töchter gearbeitet und dann noch einmal sechs Jahre, um die Herde zu bekommen. Doch du hast mir immer wieder einen anderen Lohn gegeben, als wir vereinbart hatten.42Du hättest mir sogar jetzt alles weggenommen und mich mit leeren Händen davongejagt, wenn mir nicht der Gott meines Großvaters Abraham geholfen hätte, dem auch mein Vater Isaak mit Ehrfurcht gedient hat. Gott hat mit angesehen, wie ich mich für dich abgearbeitet habe und wie schlecht du mich behandelt hast. Darum hat er mir letzte Nacht zu meinem Recht verholfen!«
Jakob und Laban einigen sich
43Laban entgegnete: »Die Frauen sind meine Töchter und ihre Kinder meine Kinder, die Herde ist meine Herde, und alles, was du hier siehst, gehört mir! Aber jetzt kann ich doch nichts mehr für meine Töchter und Enkelkinder tun!44Komm, wir schließen ein Abkommen miteinander und stellen ein Zeichen auf, das uns beide daran erinnert!«45Jakob wälzte einen großen Stein heran und richtete ihn als Gedenkstein auf.46Er bat seine Verwandten, Steine zu sammeln und sie zu einem Hügel aufzuschütten. Auf dem Steinhügel versammelten sie sich und aßen gemeinsam.47Laban nannte den Ort Jegar-Sahaduta (aramäisch für »Zeugenhügel«); Jakob übersetzte den Namen in die hebräische Sprache und nannte ihn Gal-Ed.48»Dieser Hügel ist jetzt Zeuge für unser Abkommen«, sagte Laban. Deswegen wurde er also Gal-Ed genannt.49Man gab dem Gedenkstein noch einen anderen Namen: Mizpa (»Wachturm«), denn Laban sagte zu Jakob: »Der HERR soll darüber wachen, dass wir unsere Abmachung einhalten, wenn wir uns getrennt haben.50Niemals darfst du meine Töchter schlecht behandeln oder dir noch andere Frauen dazunehmen! Ich werde es zwar nicht erfahren, aber Gott ist unser Zeuge!«51-52Laban fuhr fort: »Schau, dieser Hügel und dieser Gedenkstein, die ich errichtet habe, sind Zeugen für unsere gegenseitige Übereinkunft: Keiner von uns darf diese Grenze je in feindlicher Absicht überschreiten!53Der Gott Abrahams und der Gott Nahors – der Gott ihres gemeinsamen Vaters – soll jeden bestrafen, der sich nicht daran hält!« Jakob schwor bei dem Gott, dem sein Vater Isaak mit Ehrfurcht diente, sich an dieses Abkommen zu halten.54Danach schlachtete er ein Opfertier und lud seine Verwandten zum Opfermahl ein. Dort im Bergland blieben sie auch über Nacht.