1 Mosebok 21

Nya Levande Bibeln

från Biblica
1-2 Sedan gjorde Gud vad han lovat. Sara blev med barn och gav på gamla dagar Abraham en son precis vid den tid som Gud hade sagt.3 Abraham kallade honom Isak, som betyder skratt.4-5 Åtta dagar efter födelsen, omskar Abraham honom, som Gud hade krävt. Abraham var 100 år gammal när detta hände.6 Sara sa: "Gud har låtit mig skratta av glädje! Alla som hör detta kommer att glädja sig med mig.7 Och vem skulle ha drömt om att jag någonsin skulle få barn? Ändå har jag fött ett åt Abraham på gamla dagar!"8 Tiden gick, och barnet växte och blev avvant. Detta firade Abraham med en fest.9 Men när Sara såg att Ismael, Abrahams son med den egyptiska flickan Hagar, retade Isak,10 vände hon sig till Abraham och sa: 'Gör dig av med slavflickan och hennes son. Han ska inte dela dina ägodelar med min son. Det går jag aldrig med på."11 Detta gjorde Abraham mycket upprörd, för Ismael var ju också hans son.12 Men Gud sa till Abraham: "Var inte så bekymrad över detta med Ismael och hans mor. Gör som Sara säger, för det är genom Isak som mitt löfte kommer att uppfyllas.13 Men av slavflickans sons barn ska jag också göra ett folk, därför att även han är din."14 Abraham gick därför upp mycket tidigt följande morgon och gjorde i ordning mat för deras resa. Han band ett vattenkärl på Hagars axlar och skickade bort henne med sin son, och utan mål vandrade hon så ut i Beer-Sebas öken.15 När vattnet tog slut lämnade hon barnet under en buske16 och gick bort och satte sig en bit därifrån. "Jag vill inte se honom dö", sa hon och brast ut i våldsam gråt.17 Då hörde Gud även pojkens gråt, och Guds ängel ropade från himlen till Hagar: "Hagar, vad är det för fel? Var inte rädd, för Gud har hört pojkens rop där han ligger.18 Gå och hämta pojken och trösta honom, för jag ska göra ett stort folk av hans ättlingar."19 Sedan öppnade Gud hennes ögon och hon såg en brunn. Där fyllde hon vatten i kärlet och gav det till pojken så att han fick dricka.20-21 Och Gud välsignade Ismael, som växte upp i Parans öken och blev tränad i bågskytte. Där skaffade hans mor honom också en hustru från Egypten.22 Vid den tiden kom kung Abimelek och befälhavaren för hans trupper, en man som hette Pikol, och sa till Abraham: "Det är tydligt att Gud hjälper dig i allt vad du gör.23 Lova mig med en ed vid Guds namn att du inte ska bedra mig eller min son eller min sonson, och att du ska vara vänligt inställd mot mitt land på samma sätt som jag har varit mot dig."24 Abraham svarade: "Det svär jag på!"25 Sedan klagade Abraham för kungen om en brunn, som kungens tjänare med våld hade tagit ifrån Abrahams tjänare.26 "Detta är första gången jag hör talas om det", sa kungen. "Jag har ingen aning om vem som är ansvarig. Varför talade du inte om detta för mig förut?"27 Då gav Abraham kungen får och oxar som skulle offras som en bekräftelse på deras förbund.28-29 Men när han tog sju lamm och ställde dem åt sidan, frågade kungen: "Varför gör du så?"30 Abraham svarade: "Det är en gåva till dig som en offentlig bekräftelse på att denna brunn tillhör mig."31 Från den tiden kallas brunnen Beer-Seba (Edsbrunnen) eftersom det var den plats där de bekräftade sitt förbund.32 Sedan reste kung Abimelek och Pikol, befälhavaren för hans armé, hem igen.33 Abraham planterade ett tamariskträd bredvid brunnen och tillbad Herren där och kallade på den evige Guden som vittne till förbundet.34 Därefter bodde Abraham i filisteernas land under en lång tid.

1 Mosebok 21

Hoffnung für alle

från Biblica
1 Der HERR wandte sich Sara zu und machte sein Versprechen wahr, das er ihr gegeben hatte:2 Sie wurde schwanger und brachte einen Jungen zur Welt. Abraham wurde trotz seines hohen Alters noch einmal Vater, genau zu der Zeit, die Gott angegeben hatte.3 So kam es, dass Abraham und Sara endlich einen gemeinsamen Sohn hatten. Abraham gab ihm den Namen Isaak (»Gelächter«).4 Als Isaak acht Tage alt war, beschnitt Abraham ihn, so wie Gott es ihm aufgetragen hatte.5 Er war zur Zeit der Geburt 100 Jahre alt.6 Sara rief: »Gott lässt mich wieder lachen! Jeder, der das erfährt, wird mit mir lachen!7 Denn wer hätte gedacht, dass ich in meinem Alter noch Mutter werde? Abraham hat Jahrzehnte darauf warten müssen, aber jetzt habe ich ihm einen Sohn geboren!«8 Isaak wuchs heran, und als Sara aufhörte, ihn zu stillen, feierte Abraham mit seinen Leuten ein großes Fest.9 Sara bemerkte, wie Ismael – der Sohn von Abraham und der Ägypterin Hagar – sich über Isaak lustig machte.10 Darüber wurde sie sehr zornig und bedrängte Abraham: »Jage diese Sklavin und ihren Sohn fort! Ich will nicht, dass mein Sohn Isaak mit ihm das Erbe teilen muss!«11 Abraham war damit gar nicht einverstanden, denn schließlich war auch Ismael sein Sohn.12 Aber Gott sagte zu ihm: »Sträube dich nicht dagegen, den Jungen und die Sklavin wegzuschicken! Tu alles, was Sara von dir fordert, denn nur die Nachkommen deines Sohnes Isaak werden das auserwählte Volk sein!13 Aber auch Ismaels Nachkommen werde ich zu einem großen Volk machen, weil er von dir abstammt!«14 Am nächsten Morgen stand Abraham früh auf. Er holte etwas zu essen und einen Ledersack voll Wasser, hängte Hagar alles über die Schulter und schickte sie mit ihrem Sohn weg. Hagar irrte ziellos in der Wüste von Beerscheba umher.15 Bald ging ihnen das Wasser aus. Da ließ sie den Jungen unter einem Strauch zurück16 und setzte sich etwa hundert Meter davon entfernt auf die Erde. »Ich kann nicht mit ansehen, wie mein Kind stirbt!«, weinte sie.17 Aber Gott hörte den Jungen schreien. Der Engel Gottes rief Hagar vom Himmel herab zu: »Warum weinst du, Hagar? Hab keine Angst – Gott hat das Schreien des Jungen dort unter dem Strauch gehört!18 Geh zu ihm und hilf ihm auf, denn aus seinen Nachkommen will ich ein großes Volk machen!«19 Dann ließ Gott sie einen Brunnen sehen. Sie füllte ihren Ledersack mit Wasser und gab ihrem Sohn zu trinken.20-21 Gott kümmerte sich auch weiterhin um Ismael. Er wuchs heran und wurde ein Bogenschütze. Er lebte in der Wüste Paran, und seine Mutter gab ihm eine Ägypterin zur Frau.22 Um diese Zeit kam Abimelech mit seinem Heerführer Pichol zu Abraham und sagte zu ihm: »Gott lässt dir alles gelingen, was du tust.23 Darum schwöre hier und jetzt bei Gott, dass du weder mich noch meine Nachkommen hintergehen wirst! Ich habe dir nur Gutes getan, darum sei auch gut zu mir und dem ganzen Land, in dem du zu Gast bist!«24 »Ich schwöre«, antwortete Abraham.25 Er beschwerte sich aber bei Abimelech darüber, dass dessen Knechte einen seiner Brunnen weggenommen hatten.26 »Das höre ich jetzt zum ersten Mal!«, erwiderte Abimelech. »Auch du hast mir bisher nichts davon erzählt! Ich weiß nicht, wer das getan hat!«27 Abraham gab Abimelech Schafe, Ziegen und Rinder, und sie schlossen einen Vertrag miteinander.28 Dann wählte Abraham noch sieben Lämmer aus und trennte sie vom Rest seiner Herde.29 »Was soll das bedeuten?«, fragte Abimelech.30 »Die sollst du von mir annehmen. Damit bestätigst du, dass ich den Brunnen gegraben habe und er mir gehört«, antwortete Abraham.31 Seit dieser Zeit wurde der Ort Beerscheba (»Brunnen des Schwurs«[1]) genannt, weil Abraham und Abimelech ihre Abmachung dort mit einem Schwur besiegelt hatten.32 Danach kehrten Abimelech und sein Heerführer Pichol wieder in das Land der Philister zurück.33 Abraham pflanzte in Beerscheba eine Tamariske und betete dort zum HERRN, dem ewigen Gott.34 Noch lange Zeit hielt er sich im Land der Philister auf.