1-2Som hjorten längtar efter friskt vatten, så längtar jag efter dig, min Gud.3Jag törstar efter dig, du den levande Guden. Var kan jag finna dig, vart ska jag gå för att tillbe dig?4Jag gråter dag och natt och ropar till dig om hjälp, och hela tiden frågar mina fiender hånfullt: "Var är din Gud?"5-6Fatta mod, min själ! Kom ihåg alla de gånger (hur skulle jag förresten kunna glömma dem!), när vi gick i procession till templet, och vi sjöng med glädje och prisade Herren. Varför är jag så deprimerad? Varför är jag så orolig och ledsen? Jag sätter mitt hopp till Gud! Jag ska åter tacka honom. Ja, än en gång ska jag få prisa honom för hans hjälp.7Ändå står jag här dyster och nere, men jag ska tänka på din godhet mot detta underbara land, där Jordan flyter fram och där bergen Hermon och Misar reser sig.8Hans svallande vågor slår över mig, och sorgefloderna sköljer över mig som dånande vattenfall.9Och ändå slösar Herren dag efter dag sin trofasta kärlek på mig. Under natten sjunger jag sånger och ber till honom, den Gud som ger mig liv.10"Gud, min klippa!" Jag ropar till dig: "Varför har du övergett mig? Varför måste jag utstå dessa anfall från mina fiender?"11Deras förolämpningar har brutit ner mig, när de gång efter gång hånat mig och frågat: "Var är din Gud?"12Men, min själ, tappa inte modet! Bli inte upprörd! Hoppas bara på Gud. Jag vet att jag på nytt ska få orsak att prisa honom för allt han gör. Han är min hjälp! Han är min Gud!(Fortsättning av föregående psalm)
1Ein Gedicht der Korachiter.[1]2Wie ein Hirsch nach frischem Wasser lechzt, so sehne ich mich nach dir, mein Gott! (Ps 17:15; Ps 84:3)3Ich dürste nach Gott, nach dem wahren, lebendigen Gott. Wann darf ich zu ihm kommen, wann darf ich ihn sehen?[2]4Tränen sind meine Nahrung bei Tag und Nacht, weil man mich ständig fragt: »Wo bleibt er denn, dein Gott?« (Ps 115:1)5Wenn ich an früher denke, geht das Herz mir über: Da zog ich mit der großen Schar zum Hause Gottes, da konnte ich jubeln und danken in der feiernden Menge. (Ps 122:1)6Warum bin ich so mutlos? Muss ich denn verzweifeln? Auf Gott will ich hoffen! Ich weiß, ich werde ihn noch einmal preisen, ihn, meinen Gott, der mir hilft.[3] (Ps 39:8; Ps 62:6)7Ich weiß nicht mehr aus noch ein! Darum gehen meine Gedanken zu ihm – aus der Ferne, vom Land an den Jordanquellen, vom Hermongebirge mit seinen Gipfeln.8Rings um mich tost es und braust es: Flut auf Flut, von ihm geschickt, Welle auf Welle rollt über mich hin. (Job 22:11; Ps 18:5; Ps 69:2; Ps 88:8; Ps 124:4; Jon 2:4)9Am Tag wird er mir seine Güte erweisen und in der Nacht will ich ihm singen voller Dank; zu Gott will ich beten, der mir das Leben gibt. (Ps 119:55)10Ich sage zu ihm, meinem Beschützer: Warum hast du mich vergessen? Warum geht es mir so elend? Und dazu quälen mich noch meine Feinde! (Ps 22:2)11Wie eine tödliche Wunde ist ihr Hohn für mich, weil sie mich täglich fragen: »Wo bleibt er denn, dein Gott?«12Warum bin ich so mutlos? Muss ich denn verzweifeln? Auf Gott will ich hoffen! Ich weiß, ich werde ihn noch einmal preisen, ihn, meinen Gott, der mir hilft.