1Saul, som fortfarande var fylld av hat och mordlust mot alla efterföljare till Herren Jesus, gick en dag till översteprästen i Jerusalem.2Han bad att få med sig brev adresserade till synagogorna[1] i Damaskus, så att han skulle få tillstånd att arrestera alla i Damaskus som följde Jesus väg, både män och kvinnor. Sedan skulle han föra dem som fångar till Jerusalem.3Men när han rest iväg och närmade sig Damaskus, omgavs han plötsligt av ett starkt ljussken från himlen.4Och han föll till marken och hörde en röst som sa: ”Saul! Saul! Varför förföljer du mig?”5Han frågade: ”Vem är du, herre?”Rösten svarade: ”Jag är Jesus, den som du förföljer!6Res dig upp och gå in i staden och vänta där, så får du veta vad du ska göra.”7Männen som var tillsammans med Saul stod där alldeles stumma av förvåning, för de hörde ljudet av rösten men såg ingen.8När Saul så småningom reste sig från marken, märkte han att han inte kunde se. Man var tvungen att leda honom in i Damaskus.9Under tre dagar var han sedan helt blind, och han varken åt eller drack på hela tiden.10Men i Damaskus fanns en efterföljare till Herren Jesus som hette Ananias, och Herren talade nu till honom i en syn och sa: ”Ananias!””Ja, Herre!” svarade han.11Då förklarade Herren: ”Gå till Raka gatan och in i Judas hus och fråga där efter en man som heter Saul från Tarsos. Han ber till mig just nu, och12i en syn har jag visat honom att en man som heter Ananias ska komma in och lägga händerna på honom, så att han kan se igen!”13”Men Herre!” utropade Ananias. ”Jag har hört om allt ont som den mannen har gjort mot de troende i Jerusalem.14Och vi vet att han har en fullmakt med sig från översteprästerna som ger honom rätt att arrestera alla här i Damaskus som tillber dig!”15Men Herren Jesus sa: ”Gå, och gör som jag säger, för jag har utsett Saul till att vara mitt redskap. Han ska göra mig känd för många olika folk och makthavare, och även för Israels folk.16Och jag ska visa honom hur mycket han måste lida för mig.”17Då gick Ananias dit och fann Saul, och han la händerna på honom och sa: ”Saul, min bror, Herren själv, Jesus, som visade sig för dig på vägen, har sänt mig för att du ska få din syn tillbaka och bli fylld av Guds heliga Ande.”18I samma stund var det som om tjocka flagor föll från Sauls ögon, och han kunde se igen! Han reste sig då genast upp och lät döpa sig,19och när han ätit lite fick han krafterna tillbaka. Saul stannade sedan några dagar hos Jesus efterföljare i Damaskus,
Saul i Damaskus och Jerusalem
20och han började genast gå runt i synagogorna[2] och undervisa om att Jesus verkligen är Guds Son.21Alla som hörde honom blev mycket förvånade och frågade: ”Var det inte han som i Jerusalem försökte döda alla som tillber Jesus? Visst var han på väg hit för att arrestera de troende och föra dem som fångar till översteprästerna?”22Men Saul talade med allt större kraft, och judarna i Damaskus hade inga argument att sätta emot när han bevisade att Jesus är Messias, den utlovade kungen.23Efter en tid hade de judiska ledarna fått nog och försökte göra sig av med Saul,24men Saul fick reda på deras planer. De bevakade stadsportarna både dag och natt för att kunna mörda honom,25men en natt tog några av de troende och firade ner honom i en korg från en öppning i stadsmuren.26Saul återvände sedan till Jerusalem, men när han försökte träffa Jesus efterföljare där var de rädda för honom. Ingen vågade lita på att han verkligen hade blivit en efterföljare.27Men Barnabas tog honom med till Jesus sändebud och berättade för dem hur Saul på vägen hade sett Herren Jesus, som hade talat till honom, och hur Saul sedan med stort mod hade undervisat om Jesus i Damaskus.28Efter det accepterade de Saul, och sedan var han ständigt tillsammans med dem i Jerusalem, där han spred budskapet om Herren Jesus utan minsta rädsla.29Han talade också till de grekisktalande judarna och diskuterade med dem, men det dröjde inte länge förrän de gjorde upp planer på att döda honom.30När de troende fick reda på detta, tog de därför med sig Saul till Caesarea och skickade honom vidare därifrån till hans hemstad Tarsos.
Petrus i Lydda och Joppe
31Församlingarna fick nu vara ifred i hela Judeen, Galileen och Samarien. Medlemmarnas tro blev allt starkare och alla levde i lydnad och respekt för Herren. Genom Guds heliga Andes stöd och hjälp kom också många nya människor till tro.32Petrus reste nu från plats till plats för att besöka församlingarna, och på en av sina resor kom han också till de troende i staden Lydda.33Där träffade han en man som hette Aineas, som var förlamad och hade varit tvungen att ligga på en sovmatta i åtta år.34Petrus sa till honom: ”Aineas! Jesus Kristus botar dig. Res dig upp och rulla ihop din sovmatta!” Och i samma stund reste sig Aineas upp.35Alla som bodde i Lydda och på Sharonslätten såg honom sedan gå omkring frisk och kry, och alla började tro på Herren Jesus!36I staden Joppe fanns det bland Jesus efterföljare en kvinna som hette Tabita, på grekiska Dorkas[3]. Hon hade gjort mycket gott mot andra människor och särskilt mot de fattiga,37men vid den här tiden blev hon sjuk och dog. Hennes vänner gjorde därför i ordning henne för begravningen och la henne i ett rum en trappa upp.38Men när Jesus efterföljare hörde att Petrus var i Lydda, som låg alldeles i närheten, skickade de iväg två män för att be honom komma över till Joppe så fort som möjligt.39Petrus följde genast med, och så snart han kom dit, tog de med honom en trappa upp i huset där Tabita låg. Rummet var fyllt av gråtande änkor, som visade Petrus de tunikor och mantlar som Tabita hade gjort medan hon fortfarande levde.40Men Petrus sa till alla att lämna rummet. Sedan föll han ner på knä och bad, och efter en stund vände han sig till den döda och sa: ”Tabita, res dig upp!” Då slog hon upp sina ögon, och när hon fick se Petrus satte hon sig upp.41Petrus räckte henne genast handen och hjälpte henne upp på fötter. Sedan ropade han på de troende och änkorna och lät dem se henne stå där livs levande.42Nyheten om det som hade hänt spreds i hela staden och många började tro på Herren Jesus.43Petrus stannade därför ett tag i Joppe och bodde hos Simon, en man som arbetade med skinnberedning.[4]
1Saulus verfolgte die Jünger und Jüngerinnen[1] des Herrn weiterhin voller Wut und mit schweren Drohungen. Er ging zum Obersten Priester (Apg 8:3; Apg 22:5; Apg 26:12; Gal 1:15)2und ließ sich Briefe an die jüdischen Gemeinden in Damaskus geben. Darin wurde ihm die Vollmacht erteilt, auch dort nach Anhängern der neuen Lehre[2] zu suchen und sie gegebenenfalls – Männer wie Frauen – festzunehmen und nach Jerusalem zu schaffen.3Auf dem Weg nach Damaskus, kurz vor der Stadt, umstrahlte ihn plötzlich ein Licht vom Himmel. (Hab 3:3; 2 Kor 4:4; 2 Kor 4:6; 1 Tim 6:18)4Er stürzte zu Boden und hörte eine Stimme: »Saul, Saul, warum verfolgst du mich?« (Hes 1:28)5»Wer bist du, Herr?«, fragte Saulus. Die Stimme sagte: »Ich bin Jesus, den du verfolgst! (1 Kor 15:8)6Aber steh auf und geh in die Stadt! Dort wirst du erfahren, was du tun sollst.«7Den Männern, die Saulus begleiteten, verschlug es die Sprache. Sie hörten zwar die Stimme, aber sie sahen niemand.8Saulus stand von der Erde auf und öffnete die Augen – aber er konnte nichts mehr sehen. Da nahmen sie ihn an der Hand und führten ihn nach Damaskus. (Apg 13:11)9Drei Tage lang war er blind und aß nichts und trank nichts.10In Damaskus lebte ein Jünger namens Hananias. Dem erschien der Herr und sagte: »Hananias!« »Ja, Herr«, antwortete er.11Der Herr sagte: »Steh auf, geh in die Gerade Straße in das Haus von Judas und frag nach Saulus aus Tarsus. Er ist dort und betet.12In einer Vision hat er gesehen, wie ein Mann namens Hananias zu ihm kommt und ihm die Hände auflegt, damit er wieder sehen kann.« (Mark 8:23)13Hananias antwortete: »Herr, ich habe von vielen Seiten gehört, wie viel Böses dieser Mann in Jerusalem deiner Gemeinde[3] angetan hat.14Und jetzt ist er hier und hat von den führenden Priestern die Vollmacht, alle zu verhaften, die sich zu deinem Namen bekennen.«15Aber der Herr sagte: »Geh nur hin! Gerade ihn habe ich als mein Werkzeug ausgesucht. Er wird meinen Namen den nicht jüdischen Völkern und ihren Herrschern bekannt machen und auch dem Volk Israel. (Apg 22:21; Apg 23:11; Apg 26:1; Apg 27:24; Rom 1:5)16Und ich will ihm zeigen, wie viel nun er für das Bekenntnis zu meinem Namen leiden muss.« (Luk 21:12; Apg 20:23; 2 Kor 11:23)17Da ging Hananias in jenes Haus. Er legte Saulus die Hände auf und sagte: »Bruder Saul, der Herr hat mich geschickt – Jesus, der dir unterwegs erschienen ist. Du sollst wieder sehen können und mit dem Heiligen Geist erfüllt werden.« (Apg 6:6)18Im selben Augenblick fiel es Saulus wie Schuppen von den Augen und er konnte wieder sehen. Er stand auf und ließ sich taufen.
Saulus verkündet Jesus in Damaskus
19Dann aß er etwas und kam wieder zu Kräften. Saulus war erst ein paar Tage bei den Jüngern und Jüngerinnen[4] in Damaskus,20da ging er auch schon in die Synagogen und verkündete dort Jesus als den Sohn Gottes. (Luk 22:70; Apg 17:2)21Alle, die ihn hörten, waren außer sich und sagten: »Ist das nicht der, der in Jerusalem alle verfolgt hat, die sich zu Jesus bekannt haben? Er ist doch eigens hergekommen, um auch hier die Anhänger dieses Menschen festzunehmen und den führenden Priestern auszuliefern!« (Apg 8:1; Apg 9:13)22Aber Saulus trat nur umso entschiedener auf und brachte die Juden in Damaskus völlig aus der Fassung, indem er aus den Heiligen Schriften nachwies, dass Jesus der versprochene Retter[5] ist. (Apg 5:42)23Nach einiger Zeit beschlossen die Juden, Saulus zu töten; (2 Kor 11:32)24aber er erfuhr davon. Um ihn in die Hand zu bekommen und beseitigen zu können, stellten sie sogar bei Tag und Nacht Wachen an die Stadttore.25Da ließen ihn seine Jünger eines Nachts in einem Korb die Stadtmauer hinunter und verhalfen ihm so zur Flucht.
Saulus in Jerusalem. Seine Abreise nach Tarsus
26Saulus kam nach Jerusalem und wollte sich dort den Jüngern und Jüngerinnen anschließen. Aber sie hatten noch immer Angst vor ihm; sie konnten es nicht glauben, dass er wirklich einer der Ihren geworden war. (Gal 1:18)27Da nahm Barnabas die Sache in die Hand und brachte ihn zu den Aposteln. Er erzählte ihnen, wie Saulus auf dem Weg nach Damaskus den Herrn gesehen und der Herr zu ihm gesprochen hatte. Er schilderte ihnen auch, wie mutig Saulus dann in Damaskus im Namen von Jesus aufgetreten und für diesen Namen eingetreten war. (Apg 4:36; Apg 11:22; Apg 11:30; Apg 12:25; Apg 13:1; Apg 13:7; Apg 13:43; Apg 14:12; Apg 14:20; Apg 15:2; Apg 15:22; Apg 15:35; 1 Kor 9:6)28Von da an ging Saulus bei den Aposteln in Jerusalem aus und ein. Mit ihnen zusammen trat er offen und mutig für Jesus und seinen Namen ein.29Vor allem sprach und diskutierte Saulus mit den Griechisch sprechenden Juden. Die aber wollten ihn umbringen. (Apg 6:9)30Als seine Glaubensbrüder das erfuhren, brachten sie ihn in die Hafenstadt Cäsarea hinab, damit er von dort nach Tarsus fahren konnte. (Apg 9:11; Gal 1:21)
Petrus besucht die Gemeinden und kommt nach Lydda und Joppe. Wunder an Äneas und Tabita
31Die Gemeinde in ganz Judäa, Galiläa und Samarien erlebte nun eine friedliche Zeit. Sie festigte sich und machte Fortschritte in einem gottgefälligen Leben. Der Heilige Geist stand ihr bei und ließ die Zahl der Glaubenden ständig zunehmen.32Petrus durchzog das ganze Land und besuchte die einzelnen Gemeinden. Dabei kam er auch zu den Christen[6] in Lydda.33Dort sah er einen Menschen – er hieß Äneas –, der seit acht Jahren das Bett nicht mehr verlassen konnte; er war gelähmt.34»Äneas«, sagte Petrus zu ihm, »Jesus Christus hat dich geheilt. Steh auf und mach dein Bett!« Im selben Augenblick konnte Äneas aufstehen.35Alle Bewohner von Lydda und der ganzen Scharon-Ebene sahen ihn gesund umhergehen und nahmen Jesus als den Herrn an.36In Joppe wohnte eine Jüngerin[7] mit Namen Tabita. Ihr griechischer Name war Dorkas; beides bedeutet »Gazelle«. Sie hatte viel Gutes getan und den Armen geholfen.37Nun aber war sie krank geworden und gestorben. Sie wurde gewaschen und im Obergemach aufgebahrt.38Von Joppe war es nicht weit nach Lydda, und als sie in Joppe erfuhren, dass Petrus gerade dort war, schickten sie zwei Männer zu ihm und ließen ihn bitten, so schnell wie möglich zu kommen.39Petrus ging sofort mit, und als er in Joppe ankam, führten sie ihn in das Obergemach. Die Witwen der Gemeinde drängten sich um ihn und zeigten ihm unter Tränen die vielen Kleider und Mäntel, die Dorkas für sie gemacht hatte, als sie noch unter ihnen lebte.40Petrus aber schickte sie alle aus dem Zimmer, kniete nieder und betete. Dann wandte er sich der Toten zu und sagte: »Tabita, steh auf!« Sie öffnete die Augen, und als sie Petrus erblickte, setzte sie sich auf. (Mark 5:40)41Er reichte ihr die Hand und half ihr auf die Füße. Dann rief er die Witwen und die ganze Gemeinde herein und gab ihnen Dorkas lebendig zurück.42Die Nachricht verbreitete sich im ganzen Ort und viele kamen zum Glauben an Jesus als den Herrn.43Petrus blieb längere Zeit in Joppe; er wohnte bei einem Gerber namens Simon. (Apg 10:6; Apg 10:32)