1En annan man, som hette Ananias, sålde en egendom tillsammans med sin fru Sapfeira.2Men han överlämnade bara en del av köpesumman till Jesus sändebud, eftersom han och hans fru hade kommit överens om att behålla resten av pengarna själva.3Då sa Petrus: ”Ananias, varför har du släppt in Satan i ditt hjärta? Hur kunde du komma hit och påstå att det var hela köpesumman, när du visste att du hade tagit undan en del? Du har ljugit för Guds heliga Ande!4Jordstycket var ditt, och du kunde sälja eller behålla det som du ville. Och när du sålt det var det din sak att bestämma hur mycket du skulle ge. Hur kunde du göra något sådant? Det var inte för oss du ljög, utan för Gud.”5Och när Ananias hörde dessa ord, föll han död ner på golvet, och alla som hörde om händelsen blev helt förskräckta.6Några yngre män kom sedan och svepte in honom och bar ut honom och begravde honom.7Ungefär tre timmar senare kom Ananias fru dit, utan att veta vad som hade hänt med hennes man.8Petrus frågade henne då: ”De här pengarna ni gav oss, var det hela den summa ni fick för jordstycket?””Ja”, svarade hon, ”det var det.”9Då sa Petrus: ”Hur kunde du och din man komma överens om att göra något sådant, att försöka lura Guds Ande? De steg du just hör utanför dörren, är stegen av de män som har begravt din man, och nu ska de bära ut dig också.”10I samma stund föll hon ner framför Petrus och dog. Och när de unga männen kom in och fick se att hon var död, bar de ut henne också och begravde henne bredvid hennes man.11Hela församlingen, och alla andra som hörde om detta, blev mycket förskräckta.
Många blir botade
12Jesus sändebud gjorde många märkliga under bland folket. Och de troende möttes regelbundet på den plats i templet som kallades Salomos pelarhall.13Ingen annan vågade förena sig med dem, men folket visade dem stor respekt,14och allt fler började tro på Herren Jesus, både män och kvinnor.15När man hörde vilka under sändebuden gjorde, bar man ut sjuka på gatorna och la dem på sovmattor och bårar, för att åtminstone Petrus skugga skulle falla på dem när han gick förbi.16Även från städerna och byarna runt omkring Jerusalem kom det många. Man tog med sig sjuka och sådana som var besatta av onda andar, och alla blev botade.
Jesus sändebud arresteras på nytt
17Översteprästen och hans anhängare, som var saddukeer[1], blev mycket avundsjuka när de såg allt som Jesus sändebud gjorde.18Därför lät de arrestera dem och sätta dem i fängelse.19Men på natten kom en ängel från Herren och öppnade fängelseportarna och släppte ut sändebuden, och han sa till dem:20”Gå och ställ er i templet och berätta för folket allt om detta nya liv.”21Sändebuden lydde uppmaningen, och tidigt på morgonen gick de till templet och började undervisa. Under tiden kallade översteprästen och hans närmaste män samman det judiska rådet, det vill säga alla de religiösa och politiska ledarna i Israel. Och de skickade bud till fängelset för att hämta sändebuden.22Men när tjänarna kom till fängelset, fanns sändebuden inte där. Männen återvände då till rådet och rapporterade:23”Fängelseportarna var låsta och vakterna stod utanför, men när vi öppnade fanns det ingen där.”24När officeren vid tempelvakten och översteprästerna hörde detta, blev de mycket förvånade och undrade vad som kunde ha hänt.25Men i samma stund kom någon och berättade att de män som de hade fängslat just nu stod i templet och undervisade folket.26Officeren gick då dit tillsammans med sina vakter och hämtade dem, men utan våld, för de var rädda att bli ihjälslagna av folket.27När sändebuden sedan ställts inför det judiska rådet, började översteprästen förhöra dem och sa:28”Vi förbjöd er strängt att tala eller undervisa om den där mannen, och ändå har ni fyllt hela Jerusalem med er undervisning och anklagar oss för att ha dödat honom!”29Men Petrus och de andra sändebuden svarade: ”Det är viktigare att lyda Gud än att lyda människor.30Våra förfäders Gud uppväckte Jesus från de döda, efter att ni hade hängt upp honom på ett kors och dödat honom.31Ja, Gud har upphöjt honom och satt honom på sin högra sida för att han ska regera.[2] Han har gjort honom till en härskare, som räddade oss genom att ta straffet för vår synd, så att Israels folk kan vända om till Gud och få förlåtelse.32Vi har själva sett detta hända och kan intyga att det är sant, och det kan också Guds heliga Ande, som han ger till alla som lyder honom.”33När medlemmarna i rådet hörde detta blev de ursinniga och ville döda sändebuden.34Men då ingrep en av fariseerna[3] i rådet som hette Gamaliel, en laglärare som hela folket respekterade. Han reste sig upp och bad att sändebuden skulle föras ut ur rådssalen en stund.35Sedan vände han sig till sina kollegor och sa: ”Israeliter[4], tänk er noga för innan ni gör något med de här männen!36Upprorsmakare kommer och går. För ett tag sedan var det en viss Theudas, som gav sig ut för att vara något. Han hade kanske 400 personer som följde honom. Men när han dödades, spreds anhängarna till olika platser och rörelsen dog ut.37Vid tiden för skatteregistreringen, kom sedan Judas från Galileen. Han fick med sig en stor mängd människor, men också han blev dödad, och alla hans efterföljare skingrades.38Därför föreslår jag att ni lämnar de här männen ifred och låter dem gå. Om det som de håller på med bara är ett mänskligt påhitt, då kommer det snart att rinna ut i sanden.39Men om det är från Gud, då kan ni inte stoppa dem. Se upp så att ni inte strider mot Gud själv!”40Medlemmarna i rådet accepterade hans förslag, och de kallade in sändebuden och nöjde sig med att låta dem piskas. Sedan förbjöd man dem än en gång att undervisa om Jesus och lät dem gå.41Men sändebuden lämnade rådssalen, lyckliga över att Gud hade ansett dem värdiga att förnedras på grund av sin tro på Jesus.42Och varje dag fortsatte de att undervisa både i templet och i hemmen och sprida det glada budskapet om att Jesus är Messias, den utlovade kungen.
1Auch ein Mann namens Hananias und seine Frau Saphira verkauften ein Stück Land.2Hananias behielt mit Wissen seiner Frau einen Teil des Geldes zurück; das Übrige brachte er und legte es den Aposteln zu Füßen. (Apg 4:35)3Doch Petrus sagte zu ihm: »Hananias, warum hast du dein Herz dem Satan geöffnet? Warum belügst du den Heiligen Geist und behältst einen Teil vom Erlös deines Feldes für dich? (Joh 13:2)4Du hättest ja das Land behalten können, und nachdem du es verkauft hattest, auch das Geld. Warum hast du dich auf dieses falsche Spiel eingelassen? Du hast nicht Menschen, sondern Gott belogen!«5Als Hananias diese Worte hörte, brach er zusammen und starb. Ein gewaltiger Schrecken packte alle, die davon erfuhren.6Ein paar junge Leute standen auf, wickelten den Toten in ein Tuch, trugen ihn hinaus und begruben ihn.7Etwa drei Stunden später kam seine Frau. Sie wusste noch nicht, was geschehen war.8Petrus fragte sie: »Sag mir, habt ihr das Feld zu diesem Preis verkauft?« »Ja«, antwortete sie, »zu diesem Preis.«9Da sagte Petrus: »Warum habt ihr euch verabredet, den Geist des Herrn herauszufordern? Ich sage dir: Vor der Tür stehen schon die Leute, die deinen Mann begraben haben. Sie werden auch dich hinaustragen!« (1 Kor 10:9)10Im selben Augenblick fiel sie vor seinen Füßen zu Boden und starb. Die jungen Leute kamen herein, sahen sie tot daliegen, trugen sie hinaus und begruben sie neben ihrem Mann.11Ein gewaltiger Schrecken packte die ganze Gemeinde und alle, die davon hörten.
Das Ansehen der Gemeinde wächst
12Durch die Apostel geschahen viele staunenerregende Wunder unter dem Volk. Die ganze Gemeinde war Tag für Tag einmütig in der Salomohalle beisammen. (Apg 2:43; Apg 3:11)13Das Volk sprach voller Lob von ihnen, doch eine heilige Scheu hielt die Außenstehenden davon ab, sich zu ihnen zu gesellen.14Umso mehr führte der Herr selbst ihnen Menschen zu, die zum Glauben gekommen waren, eine große Zahl von Männern und Frauen. (Apg 2:41)15Die Leute trugen die Kranken auf die Straße und legten sie dort auf Betten und Matten. Wenn Petrus vorbeiging, sollte wenigstens sein Schatten auf einige von ihnen fallen. (Apg 19:11)16Auch aus der Umgebung von Jerusalem brachten die Leute Kranke und solche, die von bösen Geistern besessen waren, und alle wurden gesund.
Die Apostel werden verhaftet und vor den Rat gestellt
17Der Oberste Priester und sein ganzer Anhang, die Partei der Sadduzäer, wurden neidisch und beschlossen einzugreifen. (Luk 20:27)18Sie ließen die Apostel verhaften und ins öffentliche Gefängnis werfen.19Doch in der Nacht öffnete der Engel des Herrn die Gefängnistore, führte die Apostel heraus und sagte zu ihnen: (Apg 12:7)20»Geht in den Tempel und verkündet dem Volk die Botschaft von dem Leben, das Jesus gebracht hat!«21Die Apostel gehorchten, gingen früh am Morgen in den Tempel, stellten sich hin und lehrten das Volk. Der Oberste Priester und sein Anhang hatten inzwischen den jüdischen Rat samt allen Ältesten des Volkes Israel zu einer Sitzung zusammengerufen. Sie schickten in das Gefängnis, um die Apostel vorführen zu lassen.22Aber die Diener, die sie hinschickten, konnten die Apostel dort nicht finden. Sie kamen zurück und berichteten: (Apg 12:18)23»Wir fanden das Gefängnis ordnungsgemäß verschlossen und vor allen Türen standen die Wachen. Aber als wir aufschlossen, war niemand darin.«24Der Befehlshaber der Tempelwache und die führenden Priester waren ratlos und konnten sich das nicht erklären.25Da kam einer und berichtete: »Die Männer, die ihr ins Gefängnis gesperrt habt, stehen im Tempel und lehren das Volk!«26Der Befehlshaber ging mit der Tempelwache hin, um sie zu holen. Sie vermieden es aber, Gewalt anzuwenden; denn sie hatten Angst, das Volk würde sie steinigen. (Luk 20:19; Luk 22:2)27Sie brachten die Apostel vor den jüdischen Rat und der Oberste Priester verhörte sie.28Er sagte: »Wir haben euch deutlich genug befohlen, nicht mehr unter Berufung auf diesen Namen vor dem Volk als Lehrer aufzutreten. Und was habt ihr getan? Ganz Jerusalem ist voll von dem, was ihr lehrt! Ihr macht uns für den Tod dieses Menschen verantwortlich und wollt die Strafe Gottes über uns bringen!«[1] (Matt 27:25; Apg 4:17)29Aber Petrus und die anderen Apostel antworteten: »Gott muss man mehr gehorchen als den Menschen.30Der Gott unserer Vorfahren hat Jesus vom Tod auferweckt, ebenden, den ihr ans Kreuz gebracht und damit zu einem von Gott Verfluchten erklärt habt.[2]31Und er hat ihn als Bringer des Lebens[3] und Retter der Menschen auf den Ehrenplatz an seiner rechten Seite erhoben. Damit gibt er dem Volk Israel die Gelegenheit umzukehren, damit ihm seine Schuld vergeben wird. (Luk 2:11; Apg 2:33)32Das alles haben wir zu bezeugen und durch uns bezeugt es der Heilige Geist, den Gott denen gegeben hat, die ihm gehorchen.« (Apg 1:8)
Der Pharisäer Gamaliël rät zum Zuwarten
33Als die Ratsmitglieder das hörten, wurden sie zornig und wollten die Apostel töten.34Da meldete sich im Rat ein Pharisäer namens Gamaliël zu Wort, ein Gesetzeslehrer, der beim ganzen Volk in hohem Ansehen stand. Er verlangte, dass die Angeklagten vorübergehend aus dem Saal gebracht werden, (Apg 22:3)35und sagte dann zu dem versammelten Rat: »Ihr Männer aus Israel, seid vorsichtig und überlegt euch gut, wie ihr mit diesen Leuten verfahren wollt.36Vor einiger Zeit trat Theudas auf und behauptete, eine besondere Sendung zu haben. Etwa vierhundert Männer schlossen sich ihm an; aber dann fand er den Tod, seine Anhänger liefen auseinander und alles war zu Ende. (Apg 21:38)37Danach kam zur Zeit der Volkszählung der Galiläer Judas und rief zum Aufstand auf. Er brachte eine stattliche Schar von Anhängern zusammen; aber auch er kam um, und alle, die ihm gefolgt waren, wurden auseinandergetrieben. (Luk 2:2; Luk 13:1)38Darum rate ich euch: Geht nicht gegen diese Leute vor! Lasst sie laufen! Wenn das, was sie wollen und was sie da angefangen haben, nur von Menschen kommt, löst sich alles von selbst wieder auf.39Kommt es aber von Gott, dann könnt ihr nichts gegen sie machen. Wollt ihr am Ende als Leute dastehen, die gegen Gott kämpfen?« Die Ratsmitglieder gaben Gamaliël recht. (2 Mack 7:19; Vish 12:13)40Sie riefen die Apostel wieder herein, ließen sie auspeitschen und verboten ihnen, weiterhin von Jesus zu sprechen und unter Berufung auf seinen Namen öffentlich aufzutreten. Dann ließen sie sie frei. (Matt 10:17; Apg 4:18; Apg 5:28)41Die Apostel gingen aus dem Rat weg und waren voller Freude, weil Gott sie für wert gehalten hatte, für den Namen von Jesus zu leiden. (Luk 6:22; 1 Pet 4:13)42Unbeirrt lehrten sie Tag für Tag im Tempel und in den Häusern und verkündeten die Gute Nachricht von Jesus, dem versprochenen Retter.[4] (Luk 22:67; Apg 2:31; Apg 3:18; Apg 8:5; Apg 9:22; Apg 17:3; Apg 18:5; Apg 18:28; Apg 26:23)