1Medan Paulus och Barnabas var i Antiochia, kom några män från Judeen och började lära de troende att de inte kunde bli räddade om inte männen följde den judiska traditionen med omskärelse[1] som det står om i Moses lag.2Men Paulus och Barnabas gick emot dem, vilket ledde till ständiga diskussioner och bråk. Till slut bestämde därför de troende att man skulle låta Paulus och Barnabas och några till resa upp till Jerusalem för att reda ut saken med Jesus sändebud och församlingsledarna där.3Man utrustade dem för resan och lät dem sedan ge sig iväg. På vägen dit stannade de till i Fenikien och Samarien och berättade för de troende att också många icke-judar hade vänt sig till Gud, vilket gjorde de troende mycket glada.4När de kom fram till Jerusalem blev de hjärtligt mottagna av församlingen och sändebuden och ledarna. Paulus och Barnabas berättade sedan om vad Gud hade hjälpt dem att göra.5Men då reste sig några män, som hade varit fariseer[2] innan de blev Jesus efterföljare, och förklarade att alla troende män som inte var judar måste omskäras, och att man skulle kräva att alla följde Moses lag.6Jesus sändebud och församlingsledarna höll därför ett särskilt möte om den här frågan.7Och efter en lång diskussion reste sig Petrus och sa: ”Bröder, ni vet alla att Gud för länge sedan utsåg mig till att berätta de glada nyheterna om Jesus för andra än judar, så att de också skulle kunna tro.8Och Gud, som känner till alla människors tankar, har visat att han har tagit emot dem, genom att ge dem sin heliga Ande precis som han gav den till oss.9Gud har inte gjort någon skillnad mellan oss och dem utan accepterade dem helt när de vände om och började tro.10Varför vill ni då ifrågasätta det som Gud har gjort och kräva att Jesus efterföljare ska lyda en lag som både vi och våra förfäder har haft svårt att lyda?11Nej, vi tror att alla, både vi och de, blir räddade genom vår Herre Jesus kärlek och förlåtelse, som ju ingen har gjort sig förtjänt av.”12Efter det blev det tyst på diskussionen, och alla lyssnade till Barnabas och Paulus när de berättade om de under och tecken som Gud hade hjälpt dem att göra bland andra folk.13När de hade slutat reste sig Jakob[3] och sa: ”Bröder, lyssna på mig.14Petrus[4] har påmint oss om hur det gick till första gången en grupp icke-judar tackade ja till Guds inbjudan att få tillhöra honom.15Och att andra folk vänder om till Gud stämmer väl överens med det budskap Gud har framfört genom profeterna[5]. Det står till exempel:16’Sedan ska jag vända tillbaka och bygga upp Davids fallna hus. Jag ska resa upp det som ligger i ruiner,17så att alla människor kan söka Herren, ja, alla folk som jag har inbjudit att tillhöra mig. Så säger Herren, som gjorde allt detta18känt för länge sedan.’[6]19Jag anser därför att vi inte ska ställa en massa krav på dessa folk som vänder sig till Gud.20Det räcker med att vi skriver till dem att de ska låta bli att äta sådant som offrats till avgudar, att de ska avhålla sig från sexuell lössläppthet och från att äta kött från kvävda djur eller något annat som fortfarande har blod i sig.[7]21För Moses lag har man undervisat om överallt under alla tider, och varje vecka läser man ur dem i de judiska synagogorna[8] på vilodagen.”
Brevet från församlingen i Jerusalem
22Sedan beslöt Jesus sändebud och ledarna, tillsammans med hela församlingen, att man skulle sända några representanter till Antiochia tillsammans med Paulus och Barnabas för att meddela resultatet av överläggningarna. De män som valdes ut var två av församlingsledarna: Judas (som kallades Barsabbas) och Silas.23Så här löd det brev de fick med sig:”Från Jesus sändebud och församlingsledarna i Jerusalem, till de troende från icke-judiska folk i Antiochia, Syrien och Kilikien. Varma hälsningar!24Vi har fått veta att några från vår församling har skapat oro och förvirring bland er med sin undervisning, men dessa män var inte utsända av oss.25Vi beslöt därför enhälligt att utse två officiella representanter och skicka dem till er tillsammans med våra älskade bröder Barnabas och Paulus,26dessa båda som har riskerat sina liv för vår Herre Jesus Kristus skull.27Våra representanter, Judas och Silas, kommer att berätta mer om vad vi har beslutat i den här frågan.28-29Guds heliga Ande och vi har beslutat att inte kräva något annat av er än att ni låter bli att äta sådant som offrats till avgudar, att ni inte äter kött från kvävda djur eller något annat som har blodet kvar i sig, och att ni avhåller er från sexuell lössläppthet. Om ni noga följer detta handlar ni rätt. Vi önskar er allt gott!”30De fyra männen reste genast till Antiochia, där man kallade samman alla de troende till ett stort möte och överlämnade brevet.31Och när församlingens ledare läst brevet, blev alla mycket glada över detta uppmuntrande besked.32Judas och Silas, som också själva hade fått förmågan av Gud att framföra budskap från honom, talade sedan länge till församlingen och uppmuntrade och styrkte dem i deras tro.33-34När de varit där en tid, reste Judas och Silas tillbaka till dem som hade sänt dem, och församlingen i Antiochia önskade dem frid från Gud.[9]35Men Paulus och Barnabas stannade kvar i Antiochia, där de tillsammans med många andra undervisade och spred budskapet om Herren Jesus.
Paulus och Barnabas skiljs åt
36Efter ett tag sa Paulus till Barnabas: ”Tycker inte du som jag att vi borde åka tillbaka till alla de städer där vi har spridit budskapet om Herren Jesus, för att se hur det går med de troende.”37Barnabas höll med honom och föreslog att de skulle ta med sig Johannes Markus.38Men Paulus var absolut emot detta, eftersom Johannes Markus hade övergett dem i Pamfylien och inte varit med dem i deras arbete.39De blev faktiskt sådana ovänner över detta att de skildes åt. Barnabas tog sedan med sig Johannes Markus och seglade till Cypern.40Paulus däremot valde Silas som medhjälpare, och sedan de troende hade överlämnat dem åt Herren Jesus och hans beskydd,41reste de genom Syrien och Kilikien för att uppmuntra församlingarna där.
Müssen die Nichtjuden auf das Gesetz verpflichtet werden?
1Damals kamen einige Christen aus Judäa nach Antiochia und erklärten den Brüdern: »Ihr könnt nicht gerettet werden, wenn ihr euch nicht beschneiden lasst, wie es das Gesetz Moses vorschreibt!« (Gal 2:1; Gal 5:2)2Paulus und Barnabas bestritten das und hatten eine heftige Auseinandersetzung mit ihnen. Die Brüder beschlossen deshalb, Paulus und Barnabas und einige andere aus der Gemeinde nach Jerusalem zu senden. Sie sollten den Aposteln und Gemeindeältesten dort die Streitfrage vorlegen.3Paulus und Barnabas wurden von der Gemeinde feierlich verabschiedet. Sie zogen durch Phönizien und Samarien und erzählten überall in den Gemeinden, wie die Nichtjuden Jesus als den Herrn angenommen hatten. Bei allen Brüdern und Schwestern[1] lösten sie damit große Freude aus.4Als sie nach Jerusalem kamen, wurden sie von der ganzen Gemeinde und den Aposteln und Gemeindeältesten freundlich aufgenommen. Sie berichteten ihnen, was Gott alles durch sie unter den Nichtjuden getan hatte.5Aber einige von der Richtung der Pharisäer, die Christen geworden waren, standen auf und erklärten: »Man muss sie beschneiden und von ihnen fordern, dass sie das Gesetz Moses befolgen!«
Petrus: Gott hat schon entschieden!
6Daraufhin fand eine weitere Versammlung statt:[2] Die Apostel und die Gemeindeältesten traten zusammen, um vor der gesamten Gemeinde die Frage zu erörtern.7Als die Diskussion heftig wurde, stand Petrus auf und sagte: »Liebe Brüder,[3] ihr wisst doch: Gott hat schon seit Langem unter euch seinen Willen kundgegeben. Er hat entschieden, dass die Menschen der anderen Völker durch mich die Gute Nachricht hören und zum Glauben kommen sollten. (Apg 10:44)8Und er, der ins Herz sieht, hat diesen Menschen ein gutes Zeugnis ausgestellt: Er hat ihnen genauso wie uns den Heiligen Geist geschenkt.9In keinem Punkt hat er einen Unterschied gemacht zwischen ihnen und uns. Sie sind rein, weil er sie durch den Glauben im Herzen rein gemacht hat. (Apg 10:34)10Warum also fordert ihr Gott heraus und wollt diesen Menschen eine Last auferlegen, die weder unsere Vorfahren noch wir selbst tragen konnten? (Matt 11:28; Luk 11:46; Apg 15:19)11Es ist doch allein die Gnade Gottes, auf die wir unser Vertrauen setzen und von der wir unsere Rettung erwarten – wir genauso wie sie!« (Apg 13:38; Gal 2:16; Gal 3:10; Ef 2:5)12Aus der ganzen Versammlung kam kein Wort des Widerspruchs und alle hörten aufmerksam zu, als nun Paulus und Barnabas noch eingehender berichteten, was für staunenerregende Wunder Gott durch sie unter den Nichtjuden vollbracht hatte.
Jakobus macht sich zum Anwalt der nicht jüdischen Christen
13Als die beiden geendet hatten, stand Jakobus[4] auf und sagte: »Hört mir zu, liebe Brüder!14Simon hat uns gezeigt, wie Gott selbst von Anfang an darauf bedacht war, aus den Nichtjuden Menschen zu sammeln, die sein Volk sind und ihn ehren.15Das stimmt mit den Worten der Propheten überein, denn bei ihnen heißt es:16›Danach werde ich mich euch zuwenden, sagt der Herr, und die verfallene Hütte Davids wieder aufbauen. Aus den Trümmern werde ich sie von Neuem errichten.[5] (Am 9:11)17Das werde ich tun, damit auch die übrigen Menschen nach mir fragen, alle Völker, die doch von jeher mein Eigentum sind. Ich, der Herr, werde tun,18was ich seit Urzeiten beschlossen habe.‹ (Jes 45:21)19Darum bin ich der Ansicht, wir sollten den Menschen aus den anderen Völkern, die sich Gott zuwenden, nicht eine unnötige Last auferlegen. Wir sollten sie nicht dazu verpflichten, das ganze jüdische Gesetz zu befolgen, (Gal 5:3)20sondern sie nur in einem Schreiben auffordern, dass sie kein Fleisch von Tieren essen, die als Opfer für die Götzen geschlachtet worden sind, denn es ist unrein; weiter sollen sie sich vor Blutschande hüten, kein Fleisch von Tieren essen, deren Blut nicht vollständig ausgeflossen ist, und kein Tierblut genießen. (3 Mos 17:15; 3 Mos 18:6; Apg 15:29; Apg 21:25; 1 Kor 8:1; 1 Kor 10:23)21Denn diese Vorschriften Moses[6] sind seit alten Zeiten in jeder Stadt bekannt; jeden Sabbat wird ja überall in den Synagogen aus dem Gesetz vorgelesen.« (Apg 13:15)
Beschluss und Brief an die nicht jüdischen Christen
22Darauf beschlossen die Apostel und die Gemeindeältesten zusammen mit der ganzen Gemeinde, Männer aus ihrer Mitte auszuwählen und mit Paulus und Barnabas nach Antiochia zu schicken. Sie bestimmten dafür Judas mit dem Beinamen Barsabbas und Silas, zwei führende Leute der Gemeinde, (Apg 15:40; Apg 16:19; Apg 17:4; Apg 17:10; Apg 17:14; Apg 18:5; 1 Thess 1:1)23und gaben ihnen folgendes Schreiben mit: »Die Apostel und die Gemeindeältesten, eure Brüder, grüßen ihre Brüder und Schwestern[7] nicht jüdischer Abstammung in Antiochia, Syrien und Kilikien.24Wir haben erfahren, dass einige aus unserer Gemeinde mit ihren Äußerungen Verwirrung und Niedergeschlagenheit unter euch verbreitet haben. Sie hatten aber keinerlei Auftrag von uns. (Gal 1:7)25Nachdem wir nun in dieser Frage zu einer einhelligen Auffassung gekommen sind, haben wir beschlossen, ausgewählte Männer unserer Gemeinde zu euch zu schicken. Sie kommen zusammen mit unseren geliebten Brüdern Barnabas und Paulus,26die im Dienst für Jesus Christus, unseren Herrn, ihr Leben aufs Spiel gesetzt haben.27Unsere Abgesandten Judas und Silas werden euch alles auch noch mündlich mitteilen und erläutern.28Vom Heiligen Geist geleitet, haben wir nämlich beschlossen,[8] euch keine weitere Last aufzuladen außer den folgenden Einschränkungen, die unbedingt von euch zu beachten sind:29Esst kein Fleisch von Tieren, die als Opfer für die Götzen geschlachtet wurden; genießt kein Blut; esst kein Fleisch von Tieren, deren Blut nicht vollständig ausgeflossen ist; und hütet euch vor Blutschande. Wenn ihr euch vor diesen Dingen in Acht nehmt, tut ihr recht. Lebt wohl!« (Apg 15:20)30Die beiden Abgesandten gingen mit Paulus und Barnabas nach Antiochia. Vor der versammelten Gemeinde übergaben sie den Brief.31Als er vorgelesen wurde, freuten sich alle über den ermutigenden Bescheid.32Judas und Silas, die selbst Propheten waren,[9] sprachen lange mit den Brüdern und Schwestern, machten ihnen weiter Mut und stärkten sie. (Apg 11:23; Apg 11:27)33-34Sie blieben noch einige Zeit dort; dann wurden sie von der Gemeinde herzlich verabschiedet, um nach Jerusalem zurückzukehren.[10]35Paulus und Barnabas blieben in Antiochia. Zusammen mit vielen anderen unterwiesen sie die Gemeinde und verkündeten den Menschen in der Stadt die Botschaft Gottes.
Aufbruch und Trennung von Barnabas
36Nach einiger Zeit sagte Paulus zu Barnabas: »Lass uns noch einmal alle die Orte besuchen, in denen wir die Botschaft Gottes verkündet haben! Wir wollen sehen, wie es den Brüdern und Schwestern[11] geht!«37Barnabas wollte Johannes Markus mitnehmen, (Apg 12:12)38aber Paulus lehnte es ab, noch einmal mit ihm zusammenzuarbeiten; denn er hatte sie auf der vorhergehenden Reise in Pamphylien im Stich gelassen und die Zusammenarbeit abgebrochen. (Apg 13:13)39Es kam zu einer heftigen Auseinandersetzung, und Paulus und Barnabas trennten sich. Barnabas fuhr mit Markus nach Zypern,40Paulus aber wählte sich Silas als Begleiter. Die Brüder und Schwestern beteten für Paulus, dass Gottes Gnade ihn begleite, und er machte sich auf den Weg. (Apg 15:22)41Er zog durch Syrien und Kilikien und stärkte die Gemeinden im Glauben.