1I staden Ikonion hände samma sak. Paulus och Barnabas gick till synagogan[1] och talade till människorna med sådan kraft att många, både judar och icke-judar, kom till tro.2Men de judar som inte ville tro, hetsade upp de andra icke-judiska invånarna i staden genom att tala illa om Paulus och Barnabas.3Trots det stannade de där en längre tid och talade öppet och utan rädsla om Herren Jesus, eftersom de litade på att han skulle skydda dem. Och Herren Jesus gav dem kraft att göra under och tecken som ett bevis på att budskapet om hans kärlek och förlåtelse var sant.4Men folket i staden delade sig i två grupper: några höll med de judiska ledarna, och andra höll med Jesus sändebud.5-6Efter ett tag fick Paulus och Barnabas reda på att judarna tillsammans med sina ledare, och även icke-judar, hade kommit överens om att misshandla och stena dem. De flydde därför till städerna Lystra och Derbe i provinsen Lykaonien. Där vandrade de sedan omkring i hela området7och berättade de glada nyheterna om Jesus.
Paulus och Barnabas i Lystra och Derbe
8Medan Paulus och Barnabas var i Lystra, träffade de på en man som hade varit handikappad sedan födseln och aldrig kunnat gå.9Mannen satt och lyssnade när Paulus talade, och då Paulus tittade på honom såg han att mannen hade börjat tro, så att han kunde bli botad.10Därför ropade Paulus till honom: ”Res dig upp och stå på benen!” Och genast hoppade mannen upp och började gå.11Men när folket såg vad Paulus hade gjort, ropade de högt på sitt eget språk: ”Gudarna har blivit människor och kommit ner till oss!”12De trodde att Barnabas var den grekiska guden Zeus, och att Paulus var Hermes, eftersom det var han som var den främste talaren.13Prästen i zeustemplet, som låg i utkanten av staden, kom sedan med tjurar och blomsterkransar, som han och folket skulle offra till Jesus sändebud framför stadsporten.14Men när det gick upp för Barnabas och Paulus vad som höll på att hända, rev de sönder sina mantlar och rusade rakt in i folkhopen och ropade:15”Kära vänner, vad tar ni er till? Vi är vanliga människor precis som ni! Vi har kommit till er för att berätta de glada nyheterna om att ni inte längre behöver vända er till dessa hjälplösa gudar, utan istället kan tillbe den Gud som lever, han som har skapat himlen och jorden och haven och allt som finns i dem.[2]16Fram till nu har Gud låtit folken fortsätta att be till olika gudar,17men han har ständigt gett dem bevis på att han finns genom allt det goda han gör. Det är han som har gett er regn och goda skördar, så att ni har fått mat och kunnat glädja er.”18Och genom att säga detta lyckades Paulus och Barnabas i sista stund hindra folket från att offra åt dem.19Men lite senare kom några judar från Antiochia och Ikonion och lyckades vända folket mot Paulus och Barnabas. Folket stenade Paulus, och när de trodde att han var död släpade de ut honom ur staden.20Men när Jesus efterföljare samlades runt honom, reste han sig upp och gick tillbaka in i staden. Nästa dag gick han sedan vidare till staden Derbe tillsammans med Barnabas.
Paulus och Barnabas återvänder till Antiochia i Syrien
21Även i Derbe berättade Paulus och Barnabas de glada nyheterna om Jesus, och många människor började tro. Sedan återvände de till städerna Lystra, Ikonion och Antiochia22och stöttade Jesus efterföljare. De uppmuntrade dem att hålla fast vid sin tro trots alla förföljelser, och sa: ”Vi som är Guds folk får uppleva många svårigheter, men en dag ska vi vara med honom i hans nya värld.”23Paulus och Barnabas utsåg också ledare för församlingen på varje plats, och de fastade och bad till Herren Jesus att han skulle skydda dessa som så nyss börjat tro på honom.24Sedan reste Paulus och Barnabas tillbaka genom provinserna Pisidien och Pamfylien25och kom till staden Perge igen. Där talade de till folket om Jesus. Efter det fortsatte de till hamnstaden Attaleia,26där tog de en båt över till Antiochia i Syrien. Det var i den staden församlingen hade överlämnat Paulus och Barnabas åt Gud och hans beskydd och sedan skickat iväg dem på det uppdrag som de nu hade avslutat.27Och när de hade anlänt, kallade de ihop hela församlingen och berättade allt som Gud hade hjälpt dem att göra och hur han hade gett även andra än judar chansen att börja tro.28De stannade sedan en ganska lång tid hos de troende i Antiochia.
1In Ikonion gingen Paulus und Barnabas wieder genauso in die jüdische Synagoge und sie sprachen dort auch so, wie sie es schon in Antiochia getan hatten. Eine große Zahl von Menschen kam daraufhin zum Glauben, Juden wie Griechen.[1]2Aber die übrigen Juden, die sich nicht überzeugen lassen wollten, fingen an, die nicht jüdische Bevölkerung der Stadt gegen die Christen[2] aufzuhetzen.3Trotzdem konnten Paulus und Barnabas noch längere Zeit in der Stadt bleiben. Im Vertrauen auf den Herrn verkündeten sie die Botschaft von der rettenden Gnade frei und offen, und der Herr bestätigte die Botschaft durch die staunenerregenden Wunder, die er durch Paulus und Barnabas geschehen ließ.4So kam es, dass die Stadt schließlich in zwei Lager gespalten war: Die einen hielten zu den Juden, die andern zu den Aposteln.5Die feindlich gesinnte Gruppe – Nichtjuden ebenso wie Juden samt den beiderseitigen führenden Männern – bereitete einen Anschlag gegen Paulus und Barnabas vor. Sie wollten an den beiden ihre Wut auslassen und sie steinigen. (Apg 14:19; 2 Tim 3:11)6Aber Paulus und Barnabas merkten, was sie vorhatten. Sie flohen nach Lystra und dann weiter nach Derbe, zwei Städten in Lykaonien. (Matt 10:23)7Dort und in der weiteren Umgebung verkündeten sie die Gute Nachricht.
Paulus und Barnabas in Lystra
8In Lystra sahen Paulus und Barnabas einen Mann sitzen, der seit seiner Geburt gelähmt war. Seine Füße waren kraftlos; er hatte in seinem ganzen Leben noch keinen Schritt getan. (Apg 3:2)9Er hörte zu, wie Paulus die Gute Nachricht verkündete. Paulus blickte ihn an, und als er merkte, dass der Gelähmte das feste Vertrauen hatte, geheilt zu werden,10sagte er laut: »Steh auf, stell dich aufrecht auf deine Beine!« Da sprang der Mann auf und ging umher.11Als die Volksmenge sah, was Paulus getan hatte, riefen alle in ihrer lykaonischen Sprache: »Die Götter haben Menschengestalt angenommen und sind zu uns herabgestiegen!« (Apg 8:10; Apg 12:21; Apg 28:6)12Sie nannten Barnabas Zeus und Paulus nannten sie Hermes – weil er das Wort geführt hatte.13Der Priester aus dem Zeus-Tempel vor der Stadt brachte Stiere und Blumenkränze ans Stadttor und wollte zusammen mit der Menge den beiden Opfer darbringen. (Dan 2:46; Apg 10:25)14Als die Apostel merkten, was da vor sich ging, zerrissen sie ihre Kleider, stürzten sich in die Menge und riefen:15»Ihr Männer, was macht ihr da? Wir sind doch Menschen genauso wie ihr! Mit unserer Botschaft wollen wir euch ja gerade dazu aufrufen, dass ihr euch abwendet von all diesen Göttern, die gar keine sind, und euch dem lebendigen Gott zuwendet – dem Gott, der Himmel, Erde, Meer und alles, was lebt, geschaffen hat! (Ps 96:5; 1 Kor 8:4)16Bis jetzt hat er alle Völker außer den Juden ihre eigenen Wege gehen lassen. (Apg 17:30)17Und doch hat er sich auch ihnen schon immer zu erkennen gegeben: Er ist es doch, der euch Wohltaten erweist! Er gibt euch den Regen und lässt die Ernte reifen! Er gibt euch zu essen und macht euch froh und glücklich!« (Ps 147:8; Jer 5:24)18Doch auch damit konnten sie die Leute kaum davon abbringen, ihnen zu opfern.19Aber dann kamen Juden aus Antiochia in Pisidien und aus Ikonion. Sie brachten die Menge auf ihre Seite und bewarfen Paulus mit Steinen. Darauf schleiften sie ihn aus der Stadt hinaus; denn sie hielten ihn für tot. (Apg 13:50; Apg 14:5; Apg 17:13; 2 Kor 11:25)20Doch als die Christen[3] sich um ihn drängten, kam er wieder zu sich, stand auf und ging ganz offen in die Stadt zurück. Am nächsten Tag machte er sich mit Barnabas auf den Weg nach Derbe.
Besuch der Gemeinden auf der Rückreise von Derbe aus
21In Derbe verkündeten Paulus und Barnabas die Gute Nachricht und konnten viele Menschen als Jünger und Jüngerinnen für Jesus gewinnen.[4] Dann traten sie die Rückreise an. Sie kamen wieder nach Lystra und dann nach Ikonion und schließlich nach dem pisidischen Antiochia.22Überall machten sie den Christen Mut und ermahnten sie, unbeirrt am Glauben festzuhalten. »Der Weg in Gottes neue Welt«,[5] sagten sie zu ihnen, »führt uns durch viel Not und Verfolgung. So ist es der Wille Gottes.« (Apg 11:23; 1 Thess 3:4)23In jeder Gemeinde setzten sie Gemeindeälteste ein und stellten sie und alle, die zum Glauben an den Herrn gekommen waren, mit Gebet und Fasten unter dessen Schutz.24Sie zogen dann weiter durch Pisidien nach Pamphylien.25Sie verkündeten die Botschaft Gottes in Perge und gingen hinunter ans Meer nach Attalia.26Von dort kehrten sie mit dem Schiff zum Ausgangspunkt ihrer Reise, nach Antiochia in Syrien, zurück. Hier waren sie der Gnade Gottes anbefohlen worden für das Werk, das sie nun vollendet hatten. (Apg 13:1)27Nach ihrer Ankunft riefen sie die ganze Gemeinde zusammen und berichteten, was Gott alles durch sie getan hatte und dass er den Nichtjuden die Tür zum Glauben geöffnet habe. (Apg 11:18)28Paulus und Barnabas blieben nun für längere Zeit bei den Brüdern und Schwestern in Antiochia.[6]