Romarbrevet 4 | Nya Levande Bibeln

Nya Levande Bibeln

Abrahams tro

1 Abraham, som var stamfar för Israels folk, vilken erfarenhet hade han av att bli räddad genom tro? 2 Var det på grund av goda gärningar som Gud accepterade honom? Ja, i så fall hade han kunnat vara verkligt stolt över sig själv. Men det var inte därför han räknades som skuldfri inför Gud. 3 Vad står det i Skriften? Jo, att ’Abraham trodde på Gud, och därför räknades han som skuldfri inför honom’.^[1] 4 Den som arbetar får inte sin lön som en gåva, utan som en ersättning för något han har uträttat. 5 Men den som förklaras skuldfri inför Gud på grund av sin tro, får det inte som en ersättning för något han har uträttat. 6 Därför beskriver också kung David hur lycklig den människa är som utan att förtjäna det räknas som skuldfri inför Gud. Han skriver: 7 ”Lycklig är den som har fått förlåtelse för sin olydnad och har fått sin synd utplånad! 8 Ja, lycklig är den som Herren inte längre anklagar för synd.”^[2] 9 Men nu är frågan: Gäller denna lycka bara judarna, som håller Guds förbund genom att omskära sina pojkar, eller gäller den också andra folk? Låt oss återvända till Abraham. Jag sa förut att det var för sin tros skull som Abraham räknades som skuldfri inför Gud. 10 Men när blev han då skuldfri? Var det efter att han hade blivit omskuren, eller var det innan? Svaret är att Gud accepterade honom innan han blev omskuren. 11 Ceremonin med att omskära alla män, var ett tecken på att Abraham genom sin tro hade blivit skuldfri inför Gud redan innan han blev omskuren. Och genom detta blev han en andlig far för alla människor som tror, även om de inte omskär sina pojkar. 12 Abraham blev också en andlig far för sitt eget folk, som omskär alla pojkar, men han är bara deras andlige far om de har samma slags tro som han hade innan han blev omskuren.

Löftet till Abraham gäller alla som tror

13 Det var alltså inte för att Abraham lydde någon lag^[3] från Gud som han fick löftet att hans efterkommande skulle få ärva hela jorden. Nej, han fick löftet därför att hans tro hade gjort honom skuldfri inför Gud. Och hans efterkommande skulle få löftet uppfyllt genom att tro på Gud, precis som Abraham. 14 Abrahams efterkommande kan alltså inte vara de som försöker bli skuldfria genom att lyda hela Moses lag, för då skulle tron vara meningslös, och löftet skulle inte gälla. 15 Kom ihåg att lagens krav är så höga, att alla blir dömda av den. Att ha en lag innebär ju också att man kan överträda den. 16 Därför är tron viktigast! Guds löfte var en fri gåva till alla Abrahams efterkommande, både till dem som har fått Moses lag och till dem som bara har samma slags tro som Abraham. Han är ju en andlig far för alla som tror. 17 Gud säger ju i Skriften^[4]: ”Jag har gjort dig till far till många folk.” I Guds ögon är han vår far, för han trodde på den Gud som gör de döda levande och får sådant att existera som förut inte fanns till. 18 När Gud lovade Abraham att han skulle bli far till många folk, trodde Abraham på Gud, trots att det mänskligt sett inte fanns något hopp om att han skulle kunna bli det. Men Gud hade sagt: ”Dina efterkommande ska bli omöjliga att räkna.”^[5] 19 Därför fortsatte Abraham att tro, trots att han var omkring 100 år gammal och svag i sin kropp, och trots att hans fru Sara aldrig hade kunnat få barn och nu var alldeles för gammal. 20 Nej, Abraham tvivlade aldrig på Guds löfte, för hans tro gav honom styrka, och han ärade Gud. 21 Han var helt övertygad om att Gud kan göra vad som helst som han lovat, 22 och därför räknades han som skuldfri inför Gud. 23 Men denna sanning att han ”räknades som skuldfri inför Gud” skrevs inte ner bara med tanke på Abraham. 24 Den gäller även oss. Vi ska också räknas som skuldfria, eftersom vi tror på Gud, han som uppväckte vår Herre Jesus från de döda. 25 Herren Jesus utlämnades ju till att dö för att ta straffet för våra synder och uppväcktes igen för att vi skulle bli skuldfria inför Gud.

Einheitsübersetzung 2016

från Katholisches Bibelwerk

Abraham – Vater aller Glaubenden, der Juden wie auch der Heiden

1 Was sollen wir nun von Abraham sagen, was hat er erlangt, unser leiblicher Stammvater? 2 Wenn Abraham aufgrund von Werken Gerechtigkeit erlangt hat, dann hat er zwar Ruhm, aber nicht vor Gott. (Jak 2:21; Syr 44:23) 3 Denn was sagt die Schrift? Abraham glaubte Gott und das wurde ihm als Gerechtigkeit angerechnet. (1 Mos 15:6; Gal 3:8; Jak 2:23) 4 Dem, der Werke tut, wird der Lohn nicht aus Gnade angerechnet, sondern weil er ihm zusteht. 5 Dem aber, der keine Werke tut, sondern an den glaubt, der den Gottlosen gerecht macht, dem wird sein Glaube als Gerechtigkeit angerechnet. (Rom 5:6) 6 So preist auch David den Menschen selig, dem Gott Gerechtigkeit unabhängig von Werken anrechnet: 7 Selig sind die, deren Frevel vergeben / und deren Sünden bedeckt sind. (Ps 32:1) 8 Selig ist der Mensch, / dem der Herr die Sünde nicht anrechnet. 9 Gilt nun diese Seligpreisung nur den Beschnittenen oder auch den Unbeschnittenen? Wir sagen ja: Abraham wurde der Glaube als Gerechtigkeit angerechnet. (1 Mos 15:6) 10 Wie wurde er aber angerechnet: als er beschnitten oder als er unbeschnitten war? Nicht als er beschnitten, sondern als er noch unbeschnitten war. 11 Und das Zeichen der Beschneidung empfing er zur Besiegelung der Glaubensgerechtigkeit, die ihm als Unbeschnittenem zuteilwurde; also ist er der Vater aller, die als Unbeschnittene glauben, sodass ihnen die Gerechtigkeit angerechnet wird, (1 Mos 17:10; Gal 3:7) 12 und er ist der Vater jener Beschnittenen, die nicht nur beschnitten sind, sondern auch den Spuren des Glaubens folgen, des Glaubens, den unser Vater Abraham schon vor seiner Beschneidung hatte. (Matt 3:9) 13 Denn Abraham und seine Nachkommen erhielten nicht aufgrund des Gesetzes die Verheißung, Erben der Welt zu sein, sondern aufgrund der Glaubensgerechtigkeit. (1 Mos 22:15; Syr 44:19) 14 Wenn nämlich jene Erben sind, die aus dem Gesetz leben, dann ist der Glaube entleert und die Verheißung außer Kraft gesetzt. 15 Denn das Gesetz bewirkt Zorn; wo aber kein Gesetz ist, da ist auch keine Übertretung. (Rom 3:20; Rom 5:13; Rom 7:8) 16 Deshalb gilt: aus Glauben, damit auch gilt: aus Gnade. Nur so bleibt die Verheißung für die ganze Nachkommenschaft gültig, nicht nur für die, welche aus dem Gesetz, sondern auch für die, welche aus dem Glauben Abrahams leben. Er ist unser aller Vater, (Gal 3:7) 17 wie geschrieben steht: Ich habe dich zum Vater vieler Völker bestimmt - im Angesicht des Gottes, dem er geglaubt hat, des Gottes, der die Toten lebendig macht und das, was nicht ist, ins Dasein ruft. (1 Mos 17:5; Heb 11:19) 18 Gegen alle Hoffnung hat er voll Hoffnung geglaubt, dass er der Vater vieler Völker werde, nach dem Wort: So zahlreich werden deine Nachkommen sein. (1 Mos 15:5) 19 Ohne im Glauben schwach zu werden, bedachte er, der fast Hundertjährige, dass sein Leib und auch Saras Mutterschoß schon erstorben waren. (1 Mos 17:17; Heb 11:11) 20 Er zweifelte aber nicht im Unglauben an der Verheißung Gottes, sondern wurde stark im Glauben, indem er Gott die Ehre erwies, (1 Mos 15:6) 21 fest davon überzeugt, dass Gott die Macht besitzt, auch zu tun, was er verheißen hat. (1 Mos 18:14; Luk 1:37) 22 Darum wurde es ihm auch als Gerechtigkeit angerechnet. (1 Mos 15:6) 23 Doch nicht allein um seinetwillen steht geschrieben: Es wurde ihm angerechnet, 24 sondern auch um unseretwillen, denen es angerechnet werden soll, uns, die wir an den glauben, der Jesus, unseren Herrn, von den Toten auferweckt hat. (Rom 10:9) 25 Wegen unserer Verfehlungen wurde er hingegeben, / wegen unserer Gerechtmachung wurde er auferweckt. (Jes 53:5)