1-2Herren gör oss starka! Jubla högt inför honom. Låt oss höja glädjerop till Israels Gud.3Stäm upp lovsång och slå på trummor. Spela på lyror och harpor.4Blås i trumpeter! Kom till våra glada fester vid fullmåne och nymåne.5Gud har gett oss dessa högtidsdagar. De finns nerskrivna i Israels lagar.6Redan då, när han kämpade mot egyptierna, gav han dessa lagar till sitt folk. Då hör jag en okänd röst som säger:7"Nu ska jag befria er från denna börda! Ni ska få lägga ner er tunga last!8Ni ropade på mig när ni var i nöd, och jag frälste er. Jag svarade er från Sinais berg, mitt gömställe i stormen. Jag prövade er tro vid Meriba, när ni klagade över att det inte fanns något vatten.9Lyssna till mig, mitt folk, och ta emot mina varningar! Israel, om du bara ville lyssna!10Ni ska aldrig tillbe någon avgud eller ha främmande gudar ibland er.11För det var jag, Herren, er Gud, som ledde er ut ur Egypten. Pröva mig bara! Öppna er mun och se om jag inte kommer att fylla den.12Men nej, mitt folk lyssnar inte på mig. Israel vill inte ha med mig att göra.13Därför låter jag dem gå sina egna dåraktiga vägar och leva som de själva vill.14Tänk om mitt folk bara ville lyssna på mig! Tänk om Israel ville följa mig och vandra på mina vägar!15Tänk hur snabbt jag då skulle besegra deras fiender! Jag skulle på en gång krossa deras ovänner!16Ja, alla som hatar Herren måste böja sig ner i fruktan, och deras straff ska vara utan ände.17Men er skulle han låta skörda det finaste vete, och han skulle låta er få njuta av vildhonung."
1Für den Chormeister. Nach dem Kelterlied. Von Asaf.2Jubelt Gott zu, er ist unsere Stärke,
jauchzt dem Gott Jakobs!3Stimmt an den Gesang, schlagt die Pauke,
die liebliche Leier, dazu die Harfe!4Stoßt am Neumond ins Widderhorn,
am Vollmond, zum Tag unsres Festes! (3 Mos 23:24; 4 Mos 10:10)5Denn das ist Satzung für Israel,
Entscheid des Gottes Jakobs.6Das hat er als Zeugnis für Josef erlassen, /
als er gegen Ägypten auszog.
Eine Stimme höre ich, die ich noch nie vernahm:7Seine Schulter hab ich von der Bürde befreit,
seine Hände kamen los vom Lastkorb. (2 Mos 1:14; 2 Mos 6:6)8Du riefst in der Not und ich riss dich heraus; /
ich habe dich aus dem Versteck des Donners erhört,
an den Wassern von Meríba geprüft. [Sela] (2 Mos 17:1; 4 Mos 20:13; Ps 95:8)9Höre, mein Volk, ich will dich mahnen!
Israel, wolltest du doch auf mich hören!10Kein fremder Gott soll bei dir sein,
du sollst dich nicht niederwerfen vor einem fremden Gott. (2 Mos 20:2)11Ich bin der HERR, dein Gott, /
der dich heraufgeführt hat aus Ägypten.
Weit öffne deinen Mund! Ich will ihn füllen.12Doch mein Volk hat nicht auf meine Stimme gehört;
Israel hat mich nicht gewollt. (Ps 95:7)13Da überließ ich sie ihrem verstockten Herzen:
Sollen sie gehen nach ihren eigenen Plänen. (Jer 7:24)14Ach, dass mein Volk doch auf mich hörte,
dass Israel gehen wollte auf meinen Wegen!15Wie bald würde ich seine Feinde beugen,
meine Hand gegen seine Bedränger wenden. (Ps 66:3)16Die den HERRN hassen, müssten ihm schmeicheln.
Aber ihre Zeit soll zur Ewigkeit werden.17Ich würde es nähren mit bestem Weizen,
dich sättigen mit Honig aus dem Felsen.[1] (5 Mos 32:13; Ps 147:14)