Psalm 106 | Nya Levande Bibeln

Nya Levande Bibeln

Herren är god mot sitt folk

1 Halleluja! Tacka Herren för han är så god mot oss. Hans kärlek till oss varar i evighet. 2 Vem kan någonsin räkna upp de väldiga under som Gud gör? Vem kan någonsin prisa honom ens till hälften av vad han är värd? 3 Alla, som håller hans bud och alltid gör det som är rätt i hans ögon, är lyckliga. 4 Tänk också på mig, Herre, när du välsignar och räddar ditt folk! 5 Låt mig med egna ögon få se allt gott som du gör med ditt utvalda folk. Jag gläder mig tillsammans med dem, och är stolt över att jag tillhör dem som du har gjort till din egendom. 6 Vi har syndat mot dig, något som våra förfäder också gjorde. 7 De var inte villiga att lära sig av undren du gjorde i Egypten. De glömde snart hur ofta du räddade dem. I stället gjorde de uppror mot dig vid Röda havet. 8 Trots detta räddade du dem för att försvara ditt namns ära och visa din makt inför hela världen. 9 Du befallde Röda havet att dela sig och gjorde en torr väg längs dess botten. Ja, du gjorde den torr som en öken! 10 På så sätt räddade du dem från deras fiender. 11 Sedan lät du vattnet välla fram över fienderna och dränkte dem. Inte en enda en av dem undkom med livet i behåll. 12 Då äntligen trodde de hans ord och lovade honom med sin sång. 13 Men tänk, hur kvickt de glömde allt han gjort! De ville inte vänta på det som skulle hända i enlighet med den plan han gjort upp för dem, 14 utan där i öknen utmanade de Gud och krävde att de skulle få kött att äta. De prövade hans tålamod till bristningsgränsen. 15 Då gav han dem vad de begärde, men han sände också smittosamma sjukdomar över dem. 16 De blev avundsjuka på Mose, ja, också på Aron, den man som Gud hade smort till präst. 17 Därför öppnade sig plötsligt jorden och svalde Datan, Abiram och deras familjer. 18 Eld föll från himlen och uppslukade dessa ogudaktiga människor. 19-20 På berget Horeb gjorde de sig en kalv av guld och tillbad den. De bytte ut Guds härlighet mot en avbild av ett djur som äter gräs. 21-22 De glömde Gud, deras Frälsare, som med sina märkliga under hade räddat dem ut ur Egypten. Och de kom inte längre ihåg vilken skräck som drabbade egyptierna vid Röda havet. 23 Därför bestämde sig Herren för att han skulle förgöra dem. Men Mose, som han hade utvalt, ställde sig på folkets sida och tog sig an deras sak så att Herren höll tillbaka sin vrede och inte förgjorde dem. 24 Sedan vägrade de att gå in i det utlovade landet, för de trodde inte på vad Gud lovat. 25 I stället satt de i sina tält och klagade, och de vägrade att lyssna till honom. 26 Därför lyfte han sin hand och sa att han skulle döda dem i öknen, 27 och att deras barn skulle skingras bland främmande folk och dö i avlägsna länder. 28 Sedan förenade sig våra förfäder med det folk som tillbad Baal i Peor, och de till och med åt kött som offrats till livlösa avgudar. 29 Genom att göra så retade de Herren till vrede så att pest bröt ut bland dem. 30 Pesten härjade tills Pinehas grep in och avrättade dem som hade syndat och orsakat pesten. 31 För detta kommer Pinehas alltid att bli ihågkommen. 32 Vid vattenkällorna i Meriba förargade folket Gud igen och ställde till med bekymmer. 33 På grund av det blev Mose upprörd och sa sådant som han inte skulle ha sagt. 34 De förgjorde inte heller invånarna i landet, som Gud hade sagt till dem. 35 I stället gifte de sig med dessa hedningar och tog efter deras seder och bruk 36 och började offra till deras avgudar. Men det ledde till deras egen undergång. 37-38 De till och med offrade sina söner och döttrar till onda andar. De dödade oskyldiga barn, och landet blev förorenat genom dessa mord. 39 Deras ogudaktiga handlingar gjorde dem orena. I Guds ögon var deras kärlek till avgudarna detsamma som otrohet i äktenskapet. 40 Det var därför som Herrens vrede upptändes, och han vände den mot dem och visade dem sin avsky. 41-42 Det var också därför som han lät främmande folk krossa dem. De kom i händerna på sina fiender som fick regera över dem och förtrycka dem. 43 Gång på gång befriade Gud dem från deras slaveri, men de fortsatte att göra uppror mot honom och de sjönk allt djupare i sin synd. 44 Trots detta lyssnade han till deras rop och hjälpte dem i deras svårigheter. 45 Han kom ihåg sina löften till dem och hans kärlek till dem var så stor, att det gjorde honom ont att han utlämnat dem till deras fiender. 46 Han till och med fick fienderna, som förtryckte dem, att känna medlidande med dem. 47 Herre, vår Gud, rädda oss! Hämta oss från dessa folk som inte känner dig och för oss tillsammans igen. Då ska vi prisa ditt heliga namn och glädja oss över dig och tacka dig. 48 Välsignad vare Herren, Israels Gud, nu och för all framtid. Och allt folket sa: "Amen! Halleluja!"

Einheitsübersetzung 2016

från Katholisches Bibelwerk

Sündenbekenntnis Israels angesichts seiner Geschichte

1 Halleluja! Dankt dem HERRN, denn er ist gut, denn seine Huld währt ewig. (Ps 107:1) 2 Wer kann die großen Taten des HERRN erzählen, all seinen Ruhm verkünden? (Joh 21:25) 3 Selig, die das Recht bewahren, die Gerechtigkeit üben zu jeder Zeit. (Jes 56:1) 4 Gedenke meiner, HERR, in Gnade für dein Volk, such mich heim mit deiner Hilfe, 5 dass ich das Glück deiner Erwählten schaue, / mich freue an der Freude deines Volkes, dass ich zusammen mit deinem Erbe mich rühme! 6 Wir haben gesündigt mit unseren Vätern, wir haben Unrecht getan und gefrevelt. (3 Mos 26:40; Dan 9:5) 7 Unsere Väter in Ägypten begriffen deine Wunder nicht, / gedachten nicht der vielen Erweise deiner Huld und waren widerspenstig am Meer, am Roten Meer. (Ps 78:11) 8 Er aber hat sie um seines Namens willen gerettet, um seine Macht zu bekunden. (Hes 39:25) 9 Er drohte dem Roten Meer, da wurde es trocken, er führte sie durch die Fluten wie durch die Wüste. (2 Mos 14:21; Jes 63:11) 10 Er rettete sie aus der Hand derer, die sie hassten, er erlöste sie aus der Hand des Feindes. 11 Ihre Bedränger bedeckte das Wasser, nicht einer von ihnen blieb übrig. 12 Da glaubten sie seinen Worten, da sangen sie seinen Lobpreis. (2 Mos 14:31; 2 Mos 15:1) 13 Doch sie vergaßen schnell seine Taten, wollten auf seinen Ratschluss nicht warten. 14 Sie gierten voll Gier in der Wüste, sie versuchten Gott in der Öde. (4 Mos 11:4; Ps 78:18) 15 Er gab ihnen, was sie verlangten, dann aber sandte er ihnen die Schwindsucht. 16 Sie wurden im Lager eifersüchtig auf Mose und auf Aaron, den Heiligen des HERRN. (4 Mos 16:1) 17 Die Erde tat sich auf und verschluckte Datan, sie bedeckte die Rotte Abirams. (4 Mos 16:31) 18 Feuer verbrannte die Rotte, Flammen verzehrten die Frevler. 19 Sie machten am Horeb ein Kalb und warfen sich nieder vor dem Gussbild. (2 Mos 32:1) 20 Die Herrlichkeit Gottes tauschten sie ein gegen das Abbild eines Stieres, der Gras frisst. (Jer 2:11; Rom 1:23) 21 Sie vergaßen Gott, ihren Retter, der einst in Ägypten Großes vollbrachte, (Ps 78:42) 22 Wunder im Land Hams, Furcht erregende Taten am Roten Meer. 23 Da sann er darauf, sie zu vertilgen, wäre nicht Mose gewesen, sein Erwählter. Der trat vor ihn in die Bresche, seinen Grimm abzuwenden vom Vernichten. (2 Mos 32:11) 24 Sie verschmähten das köstliche Land, sie glaubten nicht seinem Wort. (4 Mos 14:2) 25 Sie murrten in ihren Zelten, hörten nicht auf die Stimme des HERRN. 26 Da erhob er gegen sie seine Hand, um sie niederzustrecken in der Wüste, (4 Mos 14:23) 27 ihre Nachkommen niederzustrecken durch die Nationen, sie in alle Länder zu zerstreuen. (3 Mos 26:33; Hes 20:23) 28 Sie hängten sich an den Baal-Pegor und aßen Opfer für Tote. (4 Mos 25:1) 29 Sie erbitterten Gott mit ihren Taten, da brach unter ihnen eine Plage aus. 30 Pinhas trat hin und legte Fürsprache ein, da wurde der Plage Einhalt geboten. (4 Mos 25:7) 31 Das wurde ihm angerechnet als Gerechtigkeit von Geschlecht zu Geschlecht für alle Zeiten. (4 Mos 25:12) 32 Sie erzürnten Gott an den Wassern von Meriba, ihretwegen erging es Mose übel. (4 Mos 20:2) 33 Denn sie waren widerspenstig gegen seinen Geist und er redete unbedacht mit seinen Lippen. 34 Sie rotteten die Völker nicht aus, wie der HERR es ihnen befohlen. (5 Mos 7:1; Dom 1:18) 35 Sie vermischten sich mit den Völkern und lernten von ihren Taten. 36 Sie dienten deren Götzen, sie wurden ihnen zur Falle. (Dom 2:11) 37 Sie brachten ihre Söhne und Töchter dar als Opfer für die Dämonen. (3 Mos 18:21) 38 Sie vergossen unschuldiges Blut, das Blut ihrer Söhne und Töchter, die sie den Götzen Kanaans opferten. So wurde das Land durch Blutschuld geschändet. (4 Mos 35:33) 39 Sie wurden durch ihre Taten unrein und brachen mit ihrem Tun die Treue. 40 Der Zorn des HERRN entbrannte gegen sein Volk, Abscheu empfand er gegen sein Erbe. (Dom 2:14) 41 Er gab sie in die Hand der Völker und die sie hassten, beherrschten sie. 42 Ihre Feinde bedrängten sie, unter ihre Hand mussten sie sich beugen. 43 Viele Male hat er sie befreit, / sie aber blieben widerspenstig bei ihren Beschlüssen und versanken in ihrer Schuld.^[1] (Dom 2:16) 44 Da sah er auf ihre Drangsal, als er auf ihr Schreien hörte, 45 er gedachte ihnen zuliebe seines Bundes und ließ es sich gereuen gemäß der Fülle seiner Huld. (3 Mos 26:42) 46 Er ließ sie Erbarmen finden bei allen, deren Gefangene sie waren. (Esr 9:9) 47 Rette uns, HERR, unser Gott, und sammle uns aus den Völkern, damit wir deinem heiligen Namen danken und uns in deinem Lobpreis rühmen! (1 Krön 16:35) 48 Gepriesen sei der HERR, der Gott Israels,/ von Ewigkeit zu Ewigkeit. Alles Volk soll sprechen: Amen. Halleluja!