Psalm 104 | Nya Levande Bibeln

Nya Levande Bibeln

Glädje över vad Gud har skapat

1-2 Jag välsignar Herren! Herre, min Gud, av hela hjärtat prisar jag dig! Du är klädd i ära, majestät och ljus! Som en tältduk har du spänt upp himlen. 3 Över molnen har du gjort dig din boning. Ja, molnen är dina vagnar. Du rider på vindens vingar. 4 Du gör vindarna till dina budbärare och blixtarna till dina tjänare! 5 Du har lagt en fast grund för jorden så att den aldrig kan rubbas. 6 Du bredde ut haven som en klädnad över den, och vattenmassorna stod över bergstopparna. 7-8 Du talade, och vid ljudet av din röst samlade sig vattnet till stora hav. Bergen blev till, och dalarna fick de djup som du bestämde. 9 Du satte en gräns för haven, för att de aldrig mer skulle översvämma jorden. 10 Du lät källor springa fram i dalarna, och bäckar vällde fram från bergen, 11 bäckar som ger djuren vatten att dricka. Där släcker vildåsnorna sin törst, 12 och på stränderna bygger fåglarna sina bon. Deras sång hörs från trädens grenar. 13 Du sänder regn över bergen, och jorden mättas med dina goda gåvor. 14 Det späda gräset växer upp på din befallning och ger mat åt boskapen. Det finns fruktträd, grönsaker och säd! 15 Det finns vin som gör människan glad, olivolja som får hennes ansikte att skina och bröd som ger henne styrka. 16 Herren planterade cedrarna på Libanons berg, som nu är stora och grönskande. 17 På deras grenar bygger fåglarna sina nästen, medan storkarna håller till bland barrträden. 18 Högt uppe i bergen finns det betesmarker för vildgetterna, och klippgrävlingarna finner skydd bland klipporna. 19 Du har skapat månen för att bestämma månadernas längd och solen vet timmen när den ska gå ner. 20 Du sänder natten och mörkret, då mängder av skogens djur kommer fram. 21 Då ryter de unga lejonen efter mat, men också de är beroende av dig, Gud. 22 Men när solen går upp drar de sig tillbaka till sina hålor för att vila sig. 23 Då går människan till sitt arbete, där hon arbetar tills kvällen kommer. 24 Herre, hur rikt och hur mångsidigt är inte ditt verk! Ja, i din vishet har du gjort alltsammans, och dina rikedomar översvämmar hela jorden. 25 Där finns det mäktiga havet. Det myllrar av liv av alla slag, av både stora och små djur. 26 Där stävar fartygen fram och där leker sjöodjuret. 27 Alla djur väntar på att du ska ge dem deras dagliga föda. 28 Du ger dem, och de samlar in. Du öppnar din hand för att mata dem, och de äter och blir mätta. 29 Men om du vänder dig bort ifrån dem så blir de förskräckta. Ja, när du tar deras livsande ifrån dem så dör de och blir åter jord. 30 Du sänder din Ande, och nytt liv uppstår på jorden. 31 Prisa Gud i evighet! Han själv känner glädje över allt vad han skapat! 32 Han behöver bara se på jorden så bävar den, och när han rör vid bergen börjar de ryka. 33 Jag vill sjunga till Herren, så länge jag lever. Jag vill prisa Gud till mitt sista andetag! 34 Jag hoppas att sång behagar honom, för han är källan till all min glädje. 35 Låt alla syndare gå under, alla som vägrar att lovprisa honom! Men jag vill lova Herren. Halleluja!

Einheitsübersetzung 2016

från Katholisches Bibelwerk

Loblied auf den Schöpfer

1 Preise den HERRN, meine Seele! / HERR, mein Gott, überaus groß bist du! Du bist mit Hoheit und Pracht bekleidet. (Ps 40:17) 2 Du hüllst dich in Licht wie in einen Mantel, du spannst den Himmel aus gleich einem Zelt. (Job 9:8; Jes 40:22; Jes 44:24) 3 Du verankerst die Balken deiner Wohnung im Wasser. / Du nimmst dir die Wolken zum Wagen, du fährst einher auf den Flügeln des Windes. (Ps 18:11; Ps 68:5) 4 Du machst die Winde zu deinen Boten, zu deinen Dienern Feuer und Flamme. (Heb 1:7) 5 Du hast die Erde auf Pfeiler gegründet, in alle Ewigkeit wird sie nicht wanken. (Ps 75:4) 6 Einst hat die Urflut sie bedeckt wie ein Kleid, die Wasser standen über den Bergen. 7 Sie wichen vor deinem Drohen zurück, sie flohen vor der Stimme deines Donners. (Ords 8:29) 8 Sie stiegen die Berge hinauf, sie flossen hinab in die Täler an den Ort, den du für sie bestimmt hast. 9 Eine Grenze hast du gesetzt, die dürfen sie nicht überschreiten, nie wieder sollen sie die Erde bedecken. (1 Mos 9:11; Job 38:8; Jer 5:22) 10 Du lässt Quellen sprudeln in Bäche, sie eilen zwischen den Bergen dahin. (Ps 74:15) 11 Sie tränken alle Tiere des Feldes, die Wildesel stillen ihren Durst. 12 Darüber wohnen die Vögel des Himmels, aus den Zweigen erklingt ihr Gesang. (Hes 31:6) 13 Du tränkst die Berge aus deinen Kammern, von der Frucht deiner Werke wird die Erde satt. (Job 36:31; Ps 65:10) 14 Du lässt Gras wachsen für das Vieh und Pflanzen für den Ackerbau des Menschen, damit er Brot gewinnt von der Erde (Ps 147:8) 15 und Wein, der das Herz des Menschen erfreut, damit er das Angesicht erglänzen lässt mit Öl und Brot das Herz des Menschen stärkt. (Dom 9:13; Pred 10:19; Syr 31:27) 16 Die Bäume des HERRN trinken sich satt, die Zedern des Libanon, die er gepflanzt hat, 17 dort bauen die Vögel ihr Nest, auf den Zypressen nistet der Storch. 18 Die hohen Berge gehören dem Steinbock, dem Klippdachs bieten die Felsen Zuflucht. 19 Du machst den Mond zum Maß für die Zeiten, die Sonne weiß, wann sie untergeht. (Ps 74:16; Syr 43:6) 20 Du sendest Finsternis und es wird Nacht, dann regen sich alle Tiere des Waldes. 21 Die jungen Löwen brüllen nach Beute, sie verlangen von Gott ihre Nahrung. (Job 38:39; Ps 17:12) 22 Strahlt die Sonne dann auf, so schleichen sie heim und lagern sich in ihren Verstecken. (Job 37:8) 23 Nun geht der Mensch hinaus an sein Tagwerk, an seine Arbeit bis zum Abend. 24 Wie zahlreich sind deine Werke, HERR, / sie alle hast du mit Weisheit gemacht, die Erde ist voll von deinen Geschöpfen. (Ords 8:22) 25 Da ist das Meer, so groß und weit, / darin ein Gewimmel, nicht zu zählen: kleine und große Tiere.^[1] (Syr 43:25) 26 Dort ziehen die Schiffe dahin, der Levíatan, den du geformt, um mit ihm zu spielen. (Ps 107:23) 27 Auf dich warten sie alle, dass du ihnen ihre Speise gibst zur rechten Zeit. (Ps 136:25; Ps 145:15) 28 Gibst du ihnen, dann sammeln sie ein, öffnest du deine Hand, werden sie gesättigt mit Gutem. 29 Verbirgst du dein Angesicht, sind sie verstört, / nimmst du ihnen den Atem, so schwinden sie hin und kehren zurück zum Staub. (Ps 30:8; Ps 146:4) 30 Du sendest deinen Geist aus: Sie werden erschaffen und du erneuerst das Angesicht der Erde. (1 Mos 2:7) 31 Die Herrlichkeit des HERRN währe ewig, der HERR freue sich seiner Werke. 32 Er blickt herab auf die Erde und sie erbebt, er rührt die Berge an und sie rauchen. (Ps 144:5) 33 Ich will dem HERRN singen in meinem Leben, meinem Gott singen und spielen, solange ich da bin. (Ps 7:18; Ps 146:2) 34 Möge ihm mein Dichten gefallen. Ich will mich freuen am HERRN. (Ps 19:15) 35 Die Sünder sollen von der Erde verschwinden / und Frevler sollen nicht mehr da sein. Preise den HERRN, meine Seele! Halleluja!