Jeremia 4 | Nya Levande Bibeln

Nya Levande Bibeln

Ödeläggelse drabbar landet

1 Israel, om du bara uppriktigt ville vända om till mig och helt överge dina avgudar, 2 om du bara lovade att vara trogen mig, den levande Guden, och började leva ett rätt och hederligt och rent liv, så skulle du vara ett vittne för världens alla nationer, och de skulle komma till mig och förhärliga mitt namn. 3 Herren säger till folket i Juda och Jerusalem: Plöj upp era hjärtans hårdhet och så inte bland törnen, för då kommer den goda säden att kvävas bland ogräset. 4 Rena era sinnen och hjärtan, och inte bara era kroppar, så att min vrede inte bränner er till aska för era synders skull. Den eld som jag då sänder över er ska ingen kunna släcka. 5 Ropa till Jerusalem och över hela Juda och varna alla: "Fly för era liv! Fly till de befästa städerna! 6 Fly omedelbart och dröj inte kvar!" Jag, Herren, kommer nämligen över er med en stor förödelse från norr. 7 Ett lejon, en folkens förgörare, smyger sig ut ur sin håla och är på väg mot ditt land. Dina städer ska läggas i ruiner och bli alldeles folktomma. 8 Klä dig i säcktyg och sörj, för Herrens väldiga vrede är fortfarande riktad mot dig. 9 På den dagen kommer kung och furstar att darra av fruktan, och präster och profeter att stå skräckslagna, säger Herren. 10 Då sa jag: "Men Herre, folket känner sig bedraget av dig. Du lovade dem rika välsignelser över Jerusalem, och nu är i stället svärdet riktat mot dem!" 11-12 Vid den tiden kommer Gud som en brännande vind från öknen för att gå till rätta med dem, ingen liten vindil utan en rytande storm. 13 Fienden tornar upp sig över oss som åskmoln. Hans vagnar är som en stormvind. Hans hästar är snabbare än örnar. Vi är förlorade! 14 Jerusalem, rena ditt hjärta medan det fortfarande är tid! Det finns ännu en möjlighet för dig att bli räddad, om du vänder dig bort från din ondska. 15 Din dom har uttalats från Dan och från Efraims berg. 16 Varna de andra folken att fienderna kommer från ett avlägset land och är på väg mot Jerusalem och Juda städer. 17 De omringar Jerusalem precis som herdar omringar ett vilddjur! För du, mitt folk, har vänt dig mot mig, säger Herren. 18 Ditt levnadssätt har dragit det här över dig. Det är frukten av din ondska som drabbar dig ända in i hjärtat. 19 Jag vrider mig i plågor, och mitt hjärta bankar. Jag kan inte hålla mig lugn, för jag har hört krigsrop och ljudet av stridstrumpeter. 20 Våg efter våg av förstörelse väller fram över landet tills det ligger helt i ruiner. Allt är raserat. 21 Hur länge måste det här fortsätta? Hur länge ska jag vara omgiven av krig och död? 22 "Till dess mitt folk vänder om från sin dårskap, för de vägrar att höra på mig. De är som små trotsiga barn utan förstånd. De förstår nog att göra det som är ont, men de har inget förstånd alls när det gäller att göra det rätta." 23 Jag såg ut över landet, och så långt jag kunde se fanns det bara ruiner. På himlen fanns inte ett ljus. 24 Jag såg hur bergen darrade och höjderna skakade. 25 Jag såg att alla människor var borta och att himlens fåglar hade flytt. 26 De bördiga dalarna var ödemark, och städerna var jämnade med marken på grund av Herrens närhet och oerhörda vrede. 27 Herren säger: "Hela landet ska bli en ödemark, även om en liten del av mitt folk ska finnas kvar. 28 Jorden ska sörja och himlen ska bli förmörkad eftersom jag bestämt mig för att straffa mitt folk. Jag har bestämt mig och kommer inte att ändra mig." 29 Från alla städer flyr man i skräck när man hör hur fiendens arméer kommer marscherande. Folk gömmer sig i skogarna och flyr upp i bergen. Alla städer ligger övergivna och människor har flytt i skräck. 30 Varför klär du dig i dina vackraste kläder och sminkar dig? Det kommer inte att hjälpa! Dina älskare kommer ändå att överge dig och döda dig. 31 Jag har hört skriken från en kvinna som ska föda sitt första barn. Det är mitt folks rop. Det får inte luft och ropar på hjälp inför sina mördare.

Einheitsübersetzung 2016

från Katholisches Bibelwerk

1 Wenn du umkehren willst, Israel - Spruch des HERRN -, / darfst du zu mir umkehren; und wenn du deine Gräuel vor meinem Angesicht entfernst, / brauchst du nicht zu fliehen. 2 Und schwörst du in Wahrheit, Recht und Gerechtigkeit: / So wahr der HERR lebt!, dann werden sich Völker mit ihm segnen / und seiner sich rühmen. (Jer 5:2; Jer 12:16) 3 Denn so spricht der HERR / zu den Leuten von Juda und zu Jerusalem: Nehmt Neuland unter den Pflug / und sät nicht in die Dornen! (Hos 10:12) 4 Beschneidet euch für den HERRN / und entfernt die Vorhaut eures Herzens, / ihr Leute von Juda und ihr Einwohner Jerusalems! Sonst bricht mein Zorn wie Feuer los; / er brennt und niemand kann löschen - / wegen der Bosheit eurer Taten. (5 Mos 10:16; Jer 21:12)

Krieg im Land

5 Meldet es in Juda, / lasst es hören in Jerusalem und sagt: Stoßt im Land ins Widderhorn, / ruft aus voller Kehle und sagt: Sammelt euch! / Wir wollen ziehen in die befestigten Städte! (Jer 8:14) 6 Stellt ein Feldzeichen auf: Nach Zion! / Flüchtet, bleibt nicht stehen! Denn Unheil bringe ich von Norden / und großes Verderben. 7 Der Löwe hat sich aus dem Dickicht erhoben, / der Völkervernichter ist aufgebrochen; er hat seinen Ort verlassen, um dein Land zur Wüste zu machen. / Deine Städte werden zerstört und niemand wird mehr darin wohnen. 8 Darum legt Trauerkleider an, / klagt und heult: Nein, der glühende Zorn des HERRN / hat sich nicht von uns abgewandt. 9 An jenem Tag wird es geschehen - Spruch des HERRN: / Vergehen wird der Mut des Königs / und der Mut der Machthaber. Die Priester werden starr sein vor Schrecken, / die Propheten werden sich entsetzen. 10 Und ich sagte: Ach, Herr und GOTT! / Wahrhaftig, schwer hast du getäuscht dieses Volk und Jerusalem. Du sagtest: Frieden werdet ihr haben! / und nun geht uns das Schwert an die Kehle. 11 In jener Zeit wird man von diesem Volk / und von Jerusalem sagen: Ein Glutwind von den Höhen in der Wüste / ist losgebrochen gegen die Tochter, mein Volk; / kein Wind zum Worfeln und Reinigen; 12 ein Wind, der viel heftiger ist, kommt auf meinen Befehl. / Jetzt spreche ich selbst das Urteil über sie. 13 Seht, wie Wettergewölk zieht er herauf, / seine Wagen gleichen dem Sturm, seine Rosse sind schneller als Adler. / Weh uns, wir sind verloren! 14 Wasche dein Herz vom Bösen rein, Jerusalem, / damit du gerettet wirst! Wie lange noch wohnen in dir / deine frevelhaften Gedanken? 15 Horcht nur, man meldet aus Dan, / aus Efraims Bergland kündet man Unheil: 16 Meldet den Nationen: / Siehe! Lasst hören über Jerusalem: Belagerer kommen aus fernem Land, / sie erheben gegen Judas Städte ihre Stimme. 17 Wie Feldwächter haben sie Juda umstellt; / denn mir hat es getrotzt - Spruch des HERRN. 18 Dein Weg und deine Taten haben dir das eingebracht. / Deine Bosheit ist schuld, dass es so bitter steht, / dass es dich bis ins Herz trifft. 19 O mein Bauch, mein Bauch! / Ich winde mich vor Schmerz. O meines Herzens Wände! / Mein Herz tobt in mir; ich kann nicht schweigen. / Denn ich höre Hörnerklang und Kriegsgeschrei; 20 Schlag auf Schlag schreit man, / das ganze Land wird verwüstet. Plötzlich sind meine Zelte vernichtet, / im Nu sind meine Zeltdecken dahin. 21 Wie lange noch muss ich das Feldzeichen sehen, / die Stimme des Widderhorns hören? 22 Ach, töricht ist mein Volk; / mich kennen sie nicht. Sie sind unverständige Kinder, / ja, sie sind ohne Einsicht. Sie wissen, wie man Böses tut, / aber Gutes zu tun verstehen sie nicht. 23 Ich schaute die Erde und siehe: Sie war wüst und wirr. / Ich schaute zum Himmel: Er war ohne sein Licht. (1 Mos 1:2) 24 Ich schaute die Berge und siehe: Sie wankten / und alle Hügel bebten. 25 Ich schaute und siehe: Kein Mensch war da, / auch alle Vögel des Himmels waren verschwunden. 26 Ich schaute und siehe: Das Gartenland war Wüste / und all seine Städte waren zerstört, zerstört durch den HERRN, / durch seinen glühenden Zorn. 27 Ja, so spricht der HERR: / Das ganze Land soll zur Öde werden; / doch völlig vernichten will ich es nicht. (Jer 5:10) 28 Deswegen vertrocknet die Erde / und verfinstert sich der Himmel droben, denn ich habe gesprochen und geplant, / es reut mich nicht / und ich nehme es nicht zurück. 29 Vor dem Lärm der Pferde und Bogenschützen / flieht die ganze Stadt; sie gehen in Höhlen / und sie steigen die Felsen hinauf. Verlassen ist jede Stadt, / niemand wohnt mehr darin. 30 Du aber, was tust du, wenn du verwüstet bist? / Wie kannst du in Purpur dich kleiden, mit Goldschmuck dich zieren, / dir mit Schminke die Augen weiten? Umsonst machst du dich schön. / Die Liebhaber verschmähen dich; / sie trachten dir nach dem Leben. 31 Ja, ich höre das Schreien wie von einer Frau in Wehen, / Stöhnen wie von einer Erstgebärenden, / das Schreien der Tochter Zion, die nach Atem ringt und die Hände ausstreckt: / Weh mir, denn mein Leben endet durch Mörder!