1Přednímu z kantorů na machalat, vyučující žalm Davidův.2Říká blázen v srdci svém: Není Boha. Porušeni jsou, a ohavnou páší nepravost; není, kdo by činil dobré.3Bůh s nebe popatřil na syny lidské, aby viděl, byl-li by kdo rozumný a hledající Boha.4Aj, každý z nich nazpět odšel, napořád neužiteční učiněni jsou; není, kdo by činil dobré, není ani jednoho.5Zdaliž nevědí všickni činitelé nepravosti, lid můj sžírajíce, jako by chléb jedli? Boha pak nevzývají.6Tuť se náramně strašiti budou, kdež není strachu. Bůh zajisté rozptýlí kosti těch, kteříž tě vojensky oblehli; zahanbíš je, nebo Bůh pohrdl jimi. [ (Psalms 53:7) Ó by z Siona dáno bylo spasení Izraelovi. Když Bůh zase přivede zajaté lidu svého, plésati bude Jákob, a veseliti se Izrael. ]
1För körledaren.[1] Mahalát. Maskil.[2] Av David. (Ž 14,1; Ž 32,1)2Dåren säger för sig själv: ”Det finns ingen Gud!” De är onda, deras handlingar är fördärvliga, det finns ingen som gör det goda.3Från himlen ser Gud ner på människorna för att se om det finns någon med förstånd, någon som frågar efter Gud.4Men alla har vänt sig bort, alla är lika korrumperade. Det finns ingen som gör det goda, inte en enda.5Förstår de då ingenting, de som gör orätt, de som äter mitt folk som man äter bröd, de som inte ber till Gud?6Men de ska bli skräckslagna, när ingenting finns att frukta. Gud strör omkring deras ben som lägrar sig mot dig. Du låter dem komma på skam, för Gud förkastar dem.7O, att det från Sion kom räddning för Israel! När Gud återupprättar sitt folk från dess fångenskap ska Jakob glädja sig och Israel jubla.