1Hle – ruka Hospodinova není krátká, aby zachraňovat nemohla, jeho ucho není zalehlé, aby neslyšel!2Vaše viny jsou však překážka mezi vámi a vaším Bohem, vaše hříchy vám skryly jeho tvář, aby neslyšel.3Vždyť máte dlaně potřísněné krví a prsty plné vin; vaše rty mluví samé lži, váš jazyk mumlá podlosti.4Nikdo nevolá po spravedlnosti, nezastává se věrnosti. Doufají v nicotu, mluví lži, počnou trápení a rodí neštěstí.5Hadí vejce vyseděli, pavoučí sítě osnují. Kdo jejich vejce pozře, zemře; rozmáčkne-li je, zmije vyleze!6Jejich pavučiny se na šat nehodí, neobléknou se tím, co zhotoví. Jejich činy jsou zločiny, na jejich dlaních lpí násilí.7Jejich nohy běží k neštěstí, spěchají prolévat krev nevinných.[1] Jejich myšlenky jsou jen zlomyslnosti, zkáza a zhouba jsou jejich průvodci.8Cestu pokoje vůbec neznají, v jejich stopách je jen bezpráví. Své stezky pokroutili natolik, že tudy kráčející pokoj neznají.
Uznáváme své zločiny
9Proto je od nás právo daleko, proto k nám nedosahuje spravedlnost! Čekáme na světlo, a hle – tma; na úsvit, ale kráčíme v temnotách.10Jak slepí se plížíme podél zdi, šmátráme jako bez očí. O poledni klopýtáme jako v půlnoci, mezi siláky jsme jako umrlci.11Všichni mručíme jako medvědi, tklivě naříkáme jako holubi. Čekáme na právo, ale žádné není, na spásu, ale ta je pryč.12Mnoho je před tebou našich vin, svědčí proti nám náš vlastní hřích; zůstávají nám naše provinění, uznáváme své zločiny:13Vzpouru a zradu proti Hospodinu, odvrácení se od Boha, řeči o násilí a o útlaku, mumlání lží, jež naše srdce zplodila.14Právo je zpátky zahnáno, spravedlnost zůstala kdesi daleko; pravda ulicemi klopýtá, poctivost nesmí do města.
Zastánce a vykupitel
15Pravda se vytratila a ten, kdo se straní zla, je vydáván napospas. Hospodin vidí a nelíbí se mu to, že právo zmizelo.16Když viděl, že tu není žádný zastánce, že tu není ani jeden, zhrozil se. Svou vlastní paží proto spásu způsobil, vlastní spravedlností se posílil.17Jako pancířem se oblékl spravedlností, na hlavu vzal si přilbu spasení. Jako šaty vzal si roucho pomsty, pláštěm horlivosti se zahalil.18Jak si zasluhují, tak jim odplatí, hněv má pro protivníky, odplatu pro soky; i ostrovům odplatí, jak si zaslouží.19Na západě budou Hospodinovo jméno ctít a jeho slávu tam, kde slunce vychází, neboť se jako prudká řeka přivalí, hnaná kupředu dechem Hospodinovým.20K Sionu přijde Ten, jenž je vykoupí – k těm, kdo v Jákobovi opouštějí hřích, praví Hospodin.21A toto bude má smlouva s nimi, praví Hospodin: Můj Duch, který je na tobě, a má slova, jež jsem vložil do tvých úst, se nevzdálí od tvých úst ani od úst tvých potomků ani od úst potomků tvých potomků, praví Hospodin, od nynějška až navěky.
1HERRENS arm är inte för kort för att rädda, hans öra är inte heller dövt så att han inte hör.2Det är era synder som skiljer er från er Gud. För era synders skull har han vänt sitt ansikte bort ifrån er och lyssnar inte längre.3Era händer är fläckade av blod och era fingrar av synd. Ni ljuger med era läppar, och på era tungor finns ondska.4Ingen frågar efter rättfärdighet och ingen dömer sanningsenligt. De förtröstar på tomhet och talar lögn. De går havande med ofärd och föder olycka.5De kläcker ormägg och väver spindelväv. Den som äter deras ägg dör, om de krossas kommer det ut en orm.[1]6Deras väv duger inte till kläder, det de åstadkommer räcker inte för att skyla dem själva. Det de gör är orätt, våld är vad de utför.7Deras fötter skyndar till allt som är ont och är snara till att utgjuta oskyldigt blod. De tänker ut onda planer, och deras väg kantas av våld och förödelse.8Fridens väg känner de inte till, och där de går fram finns ingen rätt. De har slagit in på krokiga vägar, ingen som går där kan få någon frid.9Därför är rätten långt ifrån oss, och rättfärdigheten når oss inte. Vi hoppas på ljus, men det är mörkt, solsken, men vi vandrar i dunkel.10Vi famlar som blinda längs vägen, vi famlar som om vi saknade ögon, snavar mitt på dagen, som om det vore skymning. Bland de livskraftiga är vi som döda.11Vi brummar alla som björnar och kuttrar som sorgsna duvor. Vi väntar på rättvisa, men det finns ingen, på räddning, men den är långt ifrån oss.12Våra överträdelser hopar sig inför dig, våra synder vittnar mot oss. Vi bär våra synder med oss, vi vet om våra missgärningar.13Vi har varit upproriska och förnekat HERREN, vi har vänt oss bort från vår Gud. Vi har talat våld och falskhet och viskat lögner som vi själva tänkt ut.14Rättvisan blir undanträngd, rättfärdigheten stannar på avstånd, sanningen vacklar på torget, och ingen ärlighet får komma fram.15Sanningen finns inte, och den som skyr det onda blir plundrad. HERREN såg detta och blev bedrövad över att ingen rätt fanns.16Han såg att ingen trädde fram, och han förundrades över att ingen grep in. Då blev hans egen arm till räddning, hans rättfärdighet var hans stöd.17Han klädde sig i rättfärdighet som ett pansar och satte räddningen som hjälm på sitt huvud. Han tog på sig hämndens dräkt och svepte in sig i harmens mantel.18Med vrede ska han betala sina fiender för vad de gjort, han bestraffar sina motståndare och vedergäller fjärran länder.19Då ska man frukta HERRENS namn och hans härlighet från öster till väster, när han väller fram som en flodvåg som HERRENS Ande[2] driver fram.20”Som befriare ska han komma till Sion, till dem i Jakob som vänder om från sin synd, säger HERREN.21Och detta är det förbund jag ingår med dem, säger HERREN: Min Ande som fyller dig och mina ord som jag har lagt i din mun ska bli kvar hos dig och dina barn och barnbarn och ska aldrig någonsin lämna er,” säger HERREN.