1Poslouchejte mě, kdo jdete za spravedlností, vy, kdo Hospodina hledáte: Pohleďte na skálu, z níž jste vytesáni, na hlubokou jámu, z níž vykopáni jste.2Pohleďte na svého otce Abrahama a na Sáru, jež vás rodila: Když jsem ho povolal, byl jen jediný, požehnal jsem ho však a rozmnožil.[1]3Ano, Hospodin potěší Sion, potěší všechny jeho sutiny; jeho poušť učiní Edenu podobnou, v zahradu Hospodinovu ji obrátí. Znovu tam bude radost a veselí, zpěv a díkůvzdání tam bude znít.4Dobře mě, můj lide, poslouchej, nastav mi uši, můj národe! Učení totiž vzejde ode mě, mé právo lidem zasvitne.5Má spravedlnost blíží se, má spása už je na cestě, má paže národům právo přinese. Ostrovy na mě čekají, mou paži vyhlížejí s nadějí.6Jen pozvedněte oči k nebi, podívejte se dolů k zemi: Nebe se rozplyne jako dým, země se jako šaty obnosí, její obyvatelé pomřou jako komáři. Má spása ale trvá navěky a má spravedlnost nikdy neskončí.7Poslouchejte mě, znalci spravedlnosti, lide, který má v srdci mé učení: Vůbec se nebojte lidského pohrdání, z jejich urážek nemějte obavy.8Vždyť je moli sežerou tak jako šaty, jako vlna budou červy sežráni. Má spravedlnost ale trvá navěky, pro všechny časy je mé spasení.
Já jsem váš Utěšitel
9Probuď se, probuď, paže Hospodinova, obleč se silou svou! Probuď se jako za dávných dnů, za časů, jež byly od věků! Nebyls to ty, kdo rozdrtil netvora, kdo tehdy toho draka udolal?[2]10Nebyls to ty, kdo moře vysušil, ty ohromné vodní propasti, a udělal cestu skrz mořské hlubiny, aby je vykoupení mohli překročit?11Hospodinovi zachránění se navrátí a na Sion přijdou s jásáním, s věčnou radostí na tvářích. Tehdy je přemůže radost a veselí; zármutek a úpění je opustí.12Já jsem váš Utěšitel, já sám. Co jsi zač, že se bojíš smrtelníka, člověka, jenž se trávě podobá?13Zapomínáš na Hospodina, svého Tvůrce, na Toho, jenž nebe rozestřel a položil základy země. Denně žiješ v stálé hrůze před hněvem utiskovatele, který se chystá k záhubě. Ale hněv utiskovatele – kde je?14Zajatec bude brzy propuštěn; v té jámě totiž neumře, chléb mu už scházet nebude.15Já jsem Hospodin, tvůj Bůh, jenž vzdouvá moře, až jeho vlny řvou – mám jméno Hospodin zástupů.16Svá slova vložil jsem do tvých úst, ve stínu své ruky jsem tě skryl – já, jenž jsem nebe zasadil a základy země položil, říkám Sionu: „Jsi můj lid.“
Kalich hněvu
17Probuď se, probuď se, vstávej, Jeruzaléme, který jsi z ruky Hospodinovy kalich jeho hněvu pil, který jsi až do dna vyprázdnil pohár závrati!18(Sionskou dceru žádný nedoprovodil ze všech synů, které zplodila; za ruku ji nevzal ani jediný ze všech synů, které hýčkala.)19Dvojí neštěstí přišlo na tebe – a kdo tě lituje? Zkáza a zhouba, hlad a meč – kdopak těší[3] tě?20Tvoji synové leží v mrákotách na každém rohu jak antilopa lapená, pod tíhou hněvu Hospodinova, pod hrozbami tvého Boha.21Proto teď slyš, ty ztrápená, ty opilá, ne však od vína:22Toto praví tvůj Pán a Bůh, obhájce svého lidu, Hospodin: Hle, beru ti z ruky pohár závrati! Z toho poháru, z kalicha mého hněvu nebudeš pít už nikdy víc.23Dám jej však do ruky tvých trapičů, kteří ti říkali: „Sehni se, ať přejdeme!“ a tys jim nastavovala hřbet jako zem, jako ulici pro chodce.
1”Hör på mig, ni som strävar efter rättfärdighet, ni som söker HERREN! Tänk på den klippa ni blev uthuggna ur, och gruvan ur vilken ni har grävts fram.2Tänk på er far Abraham, och Sara, som födde er. När jag kallade honom var han bara en, men när jag välsignat honom blev han många.3HERREN tröstar Sion och känner medlidande med dess ruiner. Han gör dess öken lik Eden, dess ödemark lik HERRENS trädgård. Fröjd och glädje ska finnas där, tacksägelse och lovsång.4Lyssna på mig, mitt folk, hör noga på, mitt folk! Från mig ska lagen utgå, min rätt ska vara ett ljus för folken.5Min rättfärdighet närmar sig, min frälsning är på väg. Mina armar ska skaffa rätt åt folken. Fjärran länder ska vänta på mig och hoppas på min makt.6Se upp mot himlen och ge akt på jorden där nere. Himlen ska försvinna som rök, jorden ska nötas ut som en klädnad och dess invånare dö som mygg. Men min räddning ska vara i evighet. Min rättfärdighet ska aldrig svika.7Hör på mig, ni som känner rättfärdigheten och som gömmer min lag i era hjärtan! Var inte rädda för människors hån, frukta inte deras förolämpningar.8Mal ska äta dem som kläder och larver äta dem som ylle. Men min rättfärdighet varar för evigt, och min räddning i alla kommande generationer.”9Vakna, vakna, klä dig med styrka, du HERRENS arm! Vakna upp som i forna dagar, i gångna tider. Var det inte du som slog Rahav i stycken, du som genomborrade havsodjuret?10Var det inte du som torkade ut havet, det stora djupets vatten, och gjorde en väg i havsdjupet där det befriade folket kunde gå över?11De som HERREN friköpt ska återvända och komma till Sion med jubel, krönta med evig glädje. De får fröjd och glädje, sorg och suckan flyr.12”Jag, jag är den som tröstar er. Varför är du rädd för dödliga människor, de som bara är som gräs?13Varför glömmer du HERREN, din Skapare, han som spände upp himlen och lade jordens grund? Du lever i ständig skräck för förtryckarens vrede. Han står redo att förgöra dig, men vad blir det av förtryckarens vrede?14Snart blir fången befriad. Han ska inte dö och läggas i graven, inte heller ska han sakna bröd.15Jag är HERREN, din Gud, som rör upp havet, så att vågorna dånar, han som heter härskarornas HERRE.16Jag har lagt mina ord i din mun och gömt dig i min skyddande hand, jag spände upp himlen och lade jordens grund, och till Sion sade jag: ’Du är mitt folk.’ ”17Vakna, vakna, res dig Jerusalem, du som av HERRENS hand fått dricka hans vredes bägare, tömma berusningens bägare i botten, den som fick dig att ragla.18Ingen av de söner hon fött kunde leda henne, ingen av dem hon fostrat kunde ta henne vid handen.19Dubbel olycka har blivit ditt öde – vem kan trösta dig? – förödelse och undergång, hungersnöd och svärd. Vem[1] kan ha medlidande med dig?20Dina söner har dukat under och ligger på gatorna, som antiloper fångade i nät, som berusade av HERRENS vrede och din Guds straff.21Men hör nu här, du plågade, du som är berusad, fast inte av vin.22Så säger din Herre, HERREN, din Gud, som försvarar sitt folk: ”Jag tar ur din hand denna bägare som fick dig att ragla. Du ska inte längre behöva dricka ur den, ur min vredes bägare.23Jag ska sätta den bägaren i händerna på dem som plågade dig och sa till dig: ’Lägg dig, så att vi kan gå över dig.’ De gjorde din rygg till mark och till en gata att gå på.”