1Tehdy Šalomoun shromáždil k sobě do Jeruzaléma všechny stařešiny Izraele, kmenové náčelníky a vůdce izraelských rodů, aby přenesli Truhlu Hospodinovy smlouvy ze Sionu, z Města Davidova.2Všichni izraelští muži se tedy shromáždili ke králi Šalomounovi o svátcích v měsíci etanim,[1] což je sedmý měsíc.3Když přišli všichni izraelští stařešinové, kněží zvedli Truhlu Hospodinovu4a vynesli ji i Stan setkávání se vším jeho posvátným vybavením. Zatímco to kněží a levité vynášeli,5král Šalomoun s celým shromážděním Izraele, jež se k němu dostavilo před Truhlu, obětoval tolik bravu i skotu, že nešlo spočítat ani sledovat, kolik ho bylo.6Kněží pak vnesli Truhlu Hospodinovy smlouvy na její místo do chrámového svatostánku, do nejsvětější svatyně pod křídla cherubů.7Cherubové totiž rozprostírali svá křídla nad Truhlou, takže svrchu přikrývali Truhlu i její tyče.8Ty byly tak dlouhé, že jejich konce bylo vidět ze svatyně před svatostánkem. Zvenku je ovšem vidět nebylo. Jsou tam až dodnes.9V Truhle nebylo nic než dvě kamenné desky, které tam uložil Mojžíš na Orébu, když Hospodin se syny Izraele uzavřel smlouvu po jejich odchodu z Egypta.10Když potom kněží vycházeli ze svatyně, naplnil Hospodinův chrám oblak.11Kněží se kvůli tomu oblaku nemohli postavit ke službě, protože Hospodinův chrám naplnila Hospodinova sláva.[2]12Tehdy Šalomoun prohlásil: „‚Zůstávám v mračnu,‘ pravil Hospodin.[3]13Já jsem ti ale postavil chrám vznešený, místo, kde bys bydlel už navěky!“14Potom se král otočil a požehnal celému stojícímu shromáždění Izraele:15„Požehnán buď Hospodin, Bůh Izraele, který vlastními ústy mluvil k mému otci Davidovi a vlastní rukou naplnil, co řekl:16‚Ode dne, kdy jsem svůj lid Izrael vyvedl z Egypta, jsem ze žádného izraelského kmene nevyvolil město k postavení chrámu, v němž by zůstávalo mé jméno. Vyvolil jsem však Davida, aby vedl Izrael.‘[4]17Můj otec David toužil postavit chrám jménu Hospodina, Boha Izraele.18Hospodin mu ale řekl: ‚Je dobře, že chceš mému jménu postavit chrám.19Nepostavíš ho však ty, ale tvůj syn, který vzejde ze tvých beder. Ten vystaví chrám mému jménu.‘[5]20A Hospodin dodržel slovo, které dal. Nastoupil jsem po svém otci Davidovi, usedl jsem na izraelský trůn, jak řekl Hospodin, a postavil jsem chrám jménu Hospodina, Boha Izraele.21V něm jsem připravil místo pro Truhlu, v níž je Hospodinova smlouva, kterou uzavřel s našimi otci, když je vyvedl z Egypta.“
Vyslýchej na nebi!
22Poté se Šalomoun postavil před Hospodinův oltář. Před očima celého izraelského shromáždění vztáhl ruce k nebi23a řekl: „Hospodine, Bože Izraele! Nahoře na nebi ani dole na zemi není bůh podobný tobě, jenž by zachovával smlouvu a milosrdenství svým služebníkům, kteří před tebou žijí s oddaným srdcem.24Svému služebníku Davidovi, mému otci, jsi dodržel svůj slib. Vlastními ústy jsi promluvil a vlastní rukou jsi to, jak vidíme, splnil.25Nuže, Hospodine, Bože Izraele, dodrž, co jsi slíbil, když jsi svému služebníku Davidovi, mému otci, řekl: ‚Postarám se, aby na izraelském trůnu nikdy nechyběl tvůj potomek, budou-li jen tví synové dbát na svou cestu a žít přede mnou, jako jsi přede mnou žil ty.‘[6]26Nyní tedy, Bože Izraele, kéž se prosím potvrdí slovo, které jsi dal svému služebníku Davidovi, mému otci.27Bude snad Bůh opravdu přebývat na zemi? Nebesa, ba ani nebesa nebes tě nemohou obsáhnout – čím méně tento chrám, který jsem postavil!28Shlédni však na modlitbu svého služebníka a na jeho prosby, Hospodine, Bože můj; vyslyš toto volání a modlitbu, kterou ti tvůj služebník dnes předkládá.29Kéž jsou tvé oči dnem i nocí upřeny k tomuto chrámu, k místu, o němž jsi řekl: ‚Tam bude mé jméno.‘ Kéž nasloucháš modlitbě, již se tvůj služebník bude modlit směrem k tomuto místu.30Kéž vyslyšíš prosbu svého služebníka i svého lidu Izraele, kdykoli se budou modlit směrem k tomuto místu. Vyslýchej na nebesích, kde přebýváš, vyslýchej a odpouštěj.31Kdyby se někdo provinil proti svému bližnímu a měl by se zapřisáhnout slibem, kdyby pak přišel a složil přísahu před tvým oltářem v tomto chrámu,32vyslýchej na nebesích. Zasáhni a rozsuď své služebníky tak, abys viníka označil za vinného a odplatil mu jeho skutky, a spravedlivého abys ospravedlnil a odplatil mu jeho spravedlnost.33Kdyby tvůj lid Izrael hřešil proti tobě, a utrpěl by proto porážku od svých nepřátel, kdyby se pak ale vrátili k tobě, chválili tvé jméno, modlili se a prosili tě v tomto chrámu,34vyslýchej na nebesích. Odpusť hřích svého lidu Izraele a přiveď je zpátky do země, kterou jsi dal jejich otcům.35Kdyby hřešili proti tobě, a zavřela by se proto nebesa a nebyl déšť, kdyby se pak ale modlili směrem k tomuto místu, chválili tvé jméno a po svém potrestání by se odvrátili od svých hříchů,36vyslýchej na nebesích. Odpusť svým služebníkům, svému lidu Izraeli, jejich hřích. Vyuč je správné cestě, kterou mají jít, a sešli déšť na svou zem, kterou jsi dal svému lidu za dědictví.37Kdyby v zemi nastal hlad nebo mor, plíseň nebo sněť, kobylky nebo housenky nebo kdyby tvůj lid v zemi až u samých bran utlačoval nepřítel nebo jakákoli rána či nemoc –38kdyby si pak ale kdokoli ze všeho tvého lidu Izraele připustil, že jde o ránu, a vzepjal by ruce k tomuto chrámu, pak každou modlitbu, každou prosbu, kterou by přednesl,39vyslýchej na nebesích, kde přebýváš. Odpusť, zasáhni a odplať každému jeho skutky, neboť znáš jeho srdce – jen ty sám přece znáš srdce všech lidí –40aby tě měli v úctě po všechny dny svého života v zemi, kterou jsi dal našim otcům.41Rovněž kdyby cizinec, ačkoli nepatří k tvému lidu Izraeli, přišel z daleké země kvůli tvému jménu42(neboť uslyšel o tvém velikém jménu, o tvé mocné ruce a vztažené paži), kdyby přišel a modlil se směrem k tomuto chrámu,43vyslýchej na nebesích, kde přebýváš. Učiň vše, oč by tě ten cizinec prosil, aby všechny národy země poznaly tvé jméno a měly tě v úctě tak jako tvůj lid Izrael a aby věděly, že tvé jméno je vzýváno nad tímto chrámem, který jsem postavil.44Kdyby tvůj lid vytáhl do války proti nepříteli, kamkoli bys je poslal, a modlili by se k Hospodinu směrem k městu, jež jsi vyvolil, a k chrámu, který jsem postavil tvému jménu,45vyslýchej na nebesích jejich modlitbu a prosbu a zjednej jim právo.46Kdyby zhřešili proti tobě – vždyť není člověka, který by nehřešil – a ty by ses na ně rozhněval a vydal je nepříteli a jejich uchvatitelé by je odvedli jako zajatce do nepřátelské země, daleké či blízké,47kdyby si to však potom v zemi svého zajetí vzali k srdci, obrátili by se a prosili tě o milost v zemi svých věznitelů se slovy: ‚Zhřešili jsme, zkazili se, jednali jsme zle!‘48a kdyby se v zemi svých nepřátelských věznitelů celým srdcem a celou duší vrátili k tobě a modlili by se k tobě směrem ke své zemi, kterou jsi dal jejich otcům, k městu, které jsi vyvolil, a k chrámu, který jsem postavil tvému jménu,49vyslýchej na nebesích, kde přebýváš, jejich modlitbu a prosbu a zjednej jim právo.50Odpusť svému lidu jejich hřích i všechny jejich vzpoury proti tobě a daruj jim milost u jejich věznitelů, aby se nad nimi slitovali.51Vždyť jsou tvůj lid, tvé vlastní dědictví! Vyvedl jsi je z Egypta, zprostřed té tavicí pece!52Kéž tedy jsou tvé oči upřeny k modlitbě tvého služebníka i k modlitbě tvého lidu Izraele, a kdykoli k tobě budou volat, vyslýchej.53Vždyť ty jsi je, Hospodine, Pane můj, oddělil ze všech národů země jako své vlastní dědictví, jak jsi to řekl skrze svého služebníka Mojžíše, když jsi naše otce vyvedl z Egypta.“[7]54Jakmile Šalomoun dokončil tuto modlitbu a prosbu k Hospodinu, vstal od Hospodinova oltáře, kde klečel na kolenou s rukama vztaženýma k nebi,55postavil se a mocným hlasem požehnal celému shromáždění Izraele:56„Požehnán buď Hospodin, který svému lidu Izraeli dopřál odpočinutí, jak zaslíbil. Ani jediné ze všech těch dobrých slov, která promluvil skrze svého služebníka Mojžíše, neselhalo.57Kéž je Hospodin, náš Bůh, s námi, jako byl s našimi otci. Kéž nás neopustí, kéž nás nezanechá,58kéž naklání naše srdce k sobě, abychom chodili po všech jeho cestách a dodržovali jeho přikázání, ustanovení i pravidla, která dal našim otcům.59A tato má slova, jimiž jsem Hospodina prosil o milost, kéž jsou Hospodinu, našemu Bohu, blízká dnem i nocí, aby zjednával právo svému služebníku i svému lidu Izraeli den co den,60aby všechny národy země poznaly, že Hospodin je Bůh a není žádného kromě něj.61Kéž vaše srdce cele patří Hospodinu, našemu Bohu, abyste žili podle jeho ustanovení a dodržovali jeho přikázání tak jako dnes.“
Zasvěcení chrámu
62Král a s ním celý Izrael pak před Hospodinem slavili obětní hody.63Šalomoun obětoval jako pokojnou oběť 22 000 býků a 120 000 ovcí. Takto král a všichni synové Izraele zasvětili Hospodinův chrám.64Toho dne král posvětil střed nádvoří před Hospodinovým chrámem. Tam totiž obětoval zápalnou a moučnou oběť i tuk pokojných obětí, neboť bronzový oltář před Hospodinem byl příliš malý, než aby mohl pojmout onu zápalnou a moučnou oběť i tuk oněch pokojných obětí.65Šalomoun tehdy slavil slavnost[8] a s ním všechen Izrael od Lebo-chamátu po Egyptský potok, jedno veliké shromáždění před Hospodinem, naším Bohem, po sedm dní a dalších sedm dní, celkem čtrnáct dní.66Následujícího dne pak lid propustil. Dobrořečili králi a vraceli se domů s veselím a radostí ze všeho dobrodiní, které Hospodin prokázal svému služebníku Davidovi a svému lidu Izraeli.
1Därefter kallade Salomo samman alla äldste i Israel, alla stamhövdingar och överhuvuden för de israelitiska familjerna. Han kallade dem till sig i Jerusalem för att hämta HERRENS ark från Sion, Davids stad.2Alla israeliterna samlades hos kung Salomo för högtiden i den sjunde månaden, etanim.3När alla Israels äldste hade kommit lyfte prästerna arken.4De bar upp HERRENS ark och uppenbarelsetältet samt alla de heliga föremålen som fanns i det. Det var alltså prästerna och leviterna som hämtade dem dit upp.5Kung Salomo och hela Israels menighet som var samlad hos honom stod framför arken. De offrade får och boskap i en sådan mängd att de inte kunde räknas.6Prästerna bar in HERRENS förbundsark till dess plats i det inre rummet av templet, det allra heligaste, under kerubernas vingar,7som var utbredda över platsen där arken stod, så att den och dess bärstänger täcktes av keruberna.8Stängerna var så långa att deras ändar kunde ses från det heliga, framför koret, men inte utifrån. De finns där än idag.9Ingenting annat fanns i arken förutom de två stentavlorna, som Mose lade ner i den vid Horeb, när HERREN hade ingått förbundet med Israels folk efter uttåget ur Egypten.10När prästerna gick ut från helgedomen, fylldes HERRENS hus av ett moln.11Prästerna kunde inte fullgöra sin tjänst, därför att HERRENS härlighet uppfyllde hans hus.12Salomo sa då: ”HERREN har sagt att han ska bo i dunklet,13men jag har gjort ett magnifikt tempel åt dig, en plats, där du kan bo i evighet.”14Sedan vände kungen sig till hela Israels församling och välsignade dem medan de stod upp.15Han sa: ”Välsignad vare HERREN, Israels Gud, som nu med sina händer har fullbordat vad han med sin mun lovade min far David när han sa:16’Jag har aldrig, sedan jag förde mitt folk Israel ut ur Egypten, valt någon stad bland Israels stammar för att bygga ett hus för mitt namn. Men nu har jag valt David till att härska över mitt folk Israel.’17Min far David tänkte bygga ett hus åt HERRENS, Israels Guds namn,18men HERREN sa till honom: ’Din tanke att bygga ett hus åt mitt namn var god,19men du är inte den som ska bygga det, utan din son, som föds åt dig, är den som ska bygga det huset åt mitt namn.’20HERREN har gjort vad han lovade. Jag har efterträtt min far David och sitter nu på Israels tron, som HERREN har lovat, och jag har byggt templet åt HERRENS, Israels Guds, namn.21Jag har gjort i ordning en plats där för arken med förbundet som HERREN slutit med våra förfäder när han förde dem ut ur Egypten.”
Salomo inviger templet
22Och inför hela Israels församling stod sedan Salomo framför HERRENS altare och sträckte ut sina händer mot himlen.23Han sa: ”HERRE, Israels Gud, det finns ingen annan Gud som du, varken uppe i himlen eller nere på jorden. Du håller förbundet och visar nåd mot dina tjänare, när de helhjärtat vandrar dina vägar.24Du har hållit ditt löfte till din tjänare, min far David; vad du med din mun lovat har du idag med din hand fullbordat.25HERRE, Israels Gud, uppfyll nu också det löfte du gav din tjänare, min far David, när du sa: ’Det ska aldrig saknas en ättling till dig på Israels tron, om bara dina efterkommande är vaksamma och lever inför mig som du har gjort.’26Ja, Israels Gud, låt ditt löfte till din tjänare David gå i uppfyllelse.27Men skulle Gud vilja bo på jorden? Inte ens himlen, himlarnas himmel, kan rymma dig, så mycket mindre då templet som jag har byggt!28Men vänd dig ändå till din tjänares bön och vädjan, HERRE, min Gud! Lyssna på det rop och den bön jag, din tjänare, idag ber inför dig:29Låt din blick vaka över detta tempel natt och dag, över denna plats där du har sagt att ditt namn ska vara. Hör den bön jag, din tjänare, ber till dig, vänd mot denna plats.30Hör din tjänares och ditt folk Israels vädjan, när de ber vända mot denna plats. Ja, hör i himlen där du bor och när du hör, förlåt!31När någon har begått ett brott mot en annan och blir ålagd en ed och kommer och svär den inför ditt altare i detta tempel,32lyssna då från himlen och agera, skaffa rätt åt dina tjänare. Förklara den skyldige skyldig och låt honom få vad han förtjänar, men frikänn den oskyldige och återupprätta honom i rättfärdighet.33Om ditt folk Israel blir slaget av en fiende, därför att det har syndat mot dig och om folket sedan vänder om och bekänner ditt namn och ber och vädjar till dig om nåd i detta tempel,34lyssna då till dem från himlen och förlåt ditt folk Israel deras synder och för dem tillbaka till det land som du gav deras förfäder.35När himlen stängs, så att det inte regnar på grund av att de har syndat mot dig och om de då ber, vända mot denna plats, och bekänner ditt namn och vänder om från sin synd när du har straffat dem,36lyssna då i himlen och förlåt dina tjänares, ditt folk Israels, synd. Lär dem den rätta vägen som de ska vandra och sänd regn över det land som du har gett åt ditt folk.37Om det blir hungersnöd eller epidemier i landet, om det är mjöldagg och mögel som härjar säden, eller gräshoppor och gräsmaskar, eller om fienden belägrar deras städer, eller vilken sjukdom eller plåga det än kommer,38och vilken bön eller vädjan någon av ditt folk Israel än uppsänder – var och en känner bäst sin egen plåga i sitt hjärta – och sträcker ut sina händer mot detta hus,39hör det då från himlen, där du bor. Förlåt och grip in! Ge var och en vad han förtjänar, för du känner hans innersta, ja endast du känner människornas innersta.40Då ska de frukta dig så länge de lever i det land som du gav våra förfäder.41Om en främling som inte tillhör ditt folk Israel kommer från ett avlägset land för ditt namns skull,42för även där ska man få höra om ditt stora namn och om din mäktiga hand och din utsträckta arm, och han kommer och ber vänd mot detta tempel,43hör då i himlen där du bor och gör vad främlingen begär av dig. Då kommer alla folk på jorden att lära känna ditt namn och frukta dig så som ditt folk Israel gör och inse att detta tempel som jag har byggt är kallat efter ditt namn.44Om ditt folk på din befallning drar ut för att strida mot sin fiende och de ber till dig, HERRE, vända mot denna stad som du har utvalt och mot detta tempel som jag har byggt åt ditt namn,45hör då i himlen deras böner och vädjan och skaffa dem rätt.46Om de syndar mot dig, för det finns ingen människa som inte syndar, och du blir vred på dem och överlämnar dem åt fienden och de förs bort i fångenskap till fiendens land, nära eller fjärran,47och om de där i sitt fångenskapsland vänder om, åter vädjar till dig om nåd i sitt fångenskapsland och säger: ’Vi har syndat och handlat fel, vi har gjort det onda: Vi har syndat och handlat fel, vi har gjort det onda,’48om de då där i sina fienders land vänder om till dig helhjärtat och med uppriktigt sinne och ber till dig, vända mot sitt land som du gav deras förfäder och mot den stad som du har utvalt och det tempel som jag har byggt åt ditt namn,49hör då, i himlen där du bor, deras bön och vädjan och skaffa dem rätt.50Förlåt ditt folk som har syndat mot dig, förlåt alla deras onda gärningar och låt deras erövrare vara barmhärtiga mot dem,51för de är ditt folk, ditt arv, som du förde ut ur Egypten, den heta smältugnen.52Låt din blick vara riktad mot din tjänare och ditt folk Israel när de vädjar till dig och låt dina öron höra när de ropar till dig! Lyssna till dem när de än ber till dig,53för du har själv avskilt dem till arvedel åt dig bland alla jordens folk, så som du talade om för din tjänare Mose när du, Herre, HERRE, förde våra förfäder ut ur Egypten.”54När Salomo hade avslutat sin bön och vädjan till HERREN, reste han sig upp framför HERRENS altare där han hade böjt knä med händerna sträckta mot himlen.55Han reste sig och välsignade med hög röst hela Israels församling:56”Välsignad vare HERREN, som har uppfyllt sitt löfte och låtit sitt folk Israel få ro! Ingenting har uteblivit av allt det goda som han lovade sin tjänare Mose.57HERREN, vår Gud, må vara med oss som han var med våra förfäder! Må han aldrig lämna eller överge oss!58Må han vända våra hjärtan till sig så att vi vandrar på hans vägar och håller alla de bud, stadgar och befallningar som han gett våra förfäder.59Orden i den bön som jag bett inför HERREN, vår Gud, må alltid vara inför honom, både dag och natt, så att han dagligen skaffar rätt åt sin tjänare och hela Israel.60Folk över hela jorden ska få veta att HERREN är Gud och att det inte finns någon annan.61Överlämna era hjärtan helt åt HERREN, vår Gud, så att ni alltid följer hans lagar och befallningar precis som ni gör i dag!”62Kungen och hela Israel frambar offer till HERREN.63Salomo offrade gemenskapsoffer till HERREN, sammanlagt 22 000 tjurar och 120 000 får och getter. Så invigde kungen och hela Israels folk HERRENS hus.64Den dagen helgade kungen den mellersta delen av förgården framför HERRENS hus och offrade där brännoffer, matoffer och fettstycken av gemenskapsoffer, eftersom kopparaltaret inför HERREN var för litet för att rymma alla brännoffer, matoffer och fettstycken av gemenskapsoffren.65Salomo firade högtiden tillsammans med hela Israel. Det var en stor församling, ända från Levo-Hamat till Egyptens bäck. De firade högtiden inför HERREN, vår Gud, i sju dagar[1] och sedan i ytterligare sju dagar, sammanlagt fjorton dagar.66Sedan sände Salomo hem dem på åttonde dagen. Folket välsignade kungen och gick hem glada och lyckliga över allt det goda HERREN hade gjort mot sin tjänare David och mot sitt folk Israel.