1.Könige 8 | King James Version

1 Then Solomon assembled the elders of Israel, and all the heads of the tribes, the chief of the fathers of the children of Israel, unto king Solomon in Jerusalem, that they might bring up the ark of the covenant of the LORD out of the city of David, which is Zion.

2 And all the men of Israel assembled themselves unto king Solomon at the feast in the month Ethanim, which is the seventh month.

3 And all the elders of Israel came, and the priests took up the ark.

4 And they brought up the ark of the LORD, and the tabernacle of the congregation, and all the holy vessels that were in the tabernacle, even those did the priests and the Levites bring up.

5 And king Solomon, and all the congregation of Israel, that were assembled unto him, were with him before the ark, sacrificing sheep and oxen, that could not be told nor numbered for multitude.

6 And the priests brought in the ark of the covenant of the LORD unto his place, into the oracle of the house, to the most holy place, even under the wings of the cherubims.

7 For the cherubims spread forth their two wings over the place of the ark, and the cherubims covered the ark and the staves thereof above.

8 And they drew out the staves, that the ends of the staves were seen out in the holy place before the oracle, and they were not seen without: and there they are unto this day.

9 There was nothing in the ark save the two tables of stone, which Moses put there at Horeb, when the LORD made a covenant with the children of Israel, when they came out of the land of Egypt.

10 And it came to pass, when the priests were come out of the holy place , that the cloud filled the house of the LORD,

11 So that the priests could not stand to minister because of the cloud: for the glory of the LORD had filled the house of the LORD.

12 Then spake Solomon, The LORD said that he would dwell in the thick darkness.

13 I have surely built thee an house to dwell in, a settled place for thee to abide in for ever.

14 And the king turned his face about, and blessed all the congregation of Israel: (and all the congregation of Israel stood;)

15 And he said, Blessed be the LORD God of Israel, which spake with his mouth unto David my father, and hath with his hand fulfilled it , saying,

16 Since the day that I brought forth my people Israel out of Egypt, I chose no city out of all the tribes of Israel to build an house, that my name might be therein; but I chose David to be over my people Israel.

17 And it was in the heart of David my father to build an house for the name of the LORD God of Israel.

18 And the LORD said unto David my father, Whereas it was in thine heart to build an house unto my name, thou didst well that it was in thine heart.

19 Nevertheless thou shalt not build the house; but thy son that shall come forth out of thy loins, he shall build the house unto my name.

20 And the LORD hath performed his word that he spake, and I am risen up in the room of David my father, and sit on the throne of Israel, as the LORD promised, and have built an house for the name of the LORD God of Israel.

21 And I have set there a place for the ark, wherein is the covenant of the LORD, which he made with our fathers, when he brought them out of the land of Egypt.

22 And Solomon stood before the altar of the LORD in the presence of all the congregation of Israel, and spread forth his hands toward heaven:

23 And he said, LORD God of Israel, there is no God like thee, in heaven above, or on earth beneath, who keepest covenant and mercy with thy servants that walk before thee with all their heart:

24 Who hast kept with thy servant David my father that thou promisedst him: thou spakest also with thy mouth, and hast fulfilled it with thine hand, as it is this day.

25 Therefore now, LORD God of Israel, keep with thy servant David my father that thou promisedst him, saying, There shall not fail thee a man in my sight to sit on the throne of Israel; so that thy children take heed to their way, that they walk before me as thou hast walked before me.

26 And now, O God of Israel, let thy word, I pray thee, be verified, which thou spakest unto thy servant David my father.

27 But will God indeed dwell on the earth? behold, the heaven and heaven of heavens cannot contain thee; how much less this house that I have builded?

28 Yet have thou respect unto the prayer of thy servant, and to his supplication, O LORD my God, to hearken unto the cry and to the prayer, which thy servant prayeth before thee to day:

29 That thine eyes may be open toward this house night and day, even toward the place of which thou hast said, My name shall be there: that thou mayest hearken unto the prayer which thy servant shall make toward this place.

30 And hearken thou to the supplication of thy servant, and of thy people Israel, when they shall pray toward this place: and hear thou in heaven thy dwelling place: and when thou hearest, forgive.

31 If any man trespass against his neighbour, and an oath be laid upon him to cause him to swear, and the oath come before thine altar in this house:

32 Then hear thou in heaven, and do, and judge thy servants, condemning the wicked, to bring his way upon his head; and justifying the righteous, to give him according to his righteousness.

33 When thy people Israel be smitten down before the enemy, because they have sinned against thee, and shall turn again to thee, and confess thy name, and pray, and make supplication unto thee in this house:

34 Then hear thou in heaven, and forgive the sin of thy people Israel, and bring them again unto the land which thou gavest unto their fathers.

35 When heaven is shut up, and there is no rain, because they have sinned against thee; if they pray toward this place, and confess thy name, and turn from their sin, when thou afflictest them:

36 Then hear thou in heaven, and forgive the sin of thy servants, and of thy people Israel, that thou teach them the good way wherein they should walk, and give rain upon thy land, which thou hast given to thy people for an inheritance.

37 If there be in the land famine, if there be pestilence, blasting, mildew, locust, or if there be caterpiller; if their enemy besiege them in the land of their cities; whatsoever plague, whatsoever sickness there be ;

38 What prayer and supplication soever be made by any man, or by all thy people Israel, which shall know every man the plague of his own heart, and spread forth his hands toward this house:

39 Then hear thou in heaven thy dwelling place, and forgive, and do, and give to every man according to his ways, whose heart thou knowest; (for thou, even thou only, knowest the hearts of all the children of men;)

40 That they may fear thee all the days that they live in the land which thou gavest unto our fathers.

41 Moreover concerning a stranger, that is not of thy people Israel, but cometh out of a far country for thy name' sake;

42 (For they shall hear of thy great name, and of thy strong hand, and of thy stretched out arm;) when he shall come and pray toward this house;

43 Hear thou in heaven thy dwelling place, and do according to all that the stranger calleth to thee for: that all people of the earth may know thy name, to fear thee, as do thy people Israel; and that they may know that this house, which I have builded, is called by thy name.

44 If thy people go out to battle against their enemy, whithersoever thou shalt send them, and shall pray unto the LORD toward the city which thou hast chosen, and toward the house that I have built for thy name:

45 Then hear thou in heaven their prayer and their supplication, and maintain their cause.

46 If they sin against thee, (for there is no man that sinneth not,) and thou be angry with them, and deliver them to the enemy, so that they carry them away captives unto the land of the enemy, far or near;

47 Yet if they shall bethink themselves in the land whither they were carried captives, and repent, and make supplication unto thee in the land of them that carried them captives, saying, We have sinned, and have done perversely, we have committed wickedness;

48 And so return unto thee with all their heart, and with all their soul, in the land of their enemies, which led them away captive, and pray unto thee toward their land, which thou gavest unto their fathers, the city which thou hast chosen, and the house which I have built for thy name:

49 Then hear thou their prayer and their supplication in heaven thy dwelling place, and maintain their cause,

50 And forgive thy people that have sinned against thee, and all their transgressions wherein they have transgressed against thee, and give them compassion before them who carried them captive, that they may have compassion on them:

51 For they be thy people, and thine inheritance, which thou broughtest forth out of Egypt, from the midst of the furnace of iron:

52 That thine eyes may be open unto the supplication of thy servant, and unto the supplication of thy people Israel, to hearken unto them in all that they call for unto thee.

53 For thou didst separate them from among all the people of the earth, to be thine inheritance, as thou spakest by the hand of Moses thy servant, when thou broughtest our fathers out of Egypt, O Lord GOD.

54 And it was so , that when Solomon had made an end of praying all this prayer and supplication unto the LORD, he arose from before the altar of the LORD, from kneeling on his knees with his hands spread up to heaven.

55 And he stood, and blessed all the congregation of Israel with a loud voice, saying,

56 Blessed be the LORD, that hath given rest unto his people Israel, according to all that he promised: there hath not failed one word of all his good promise, which he promised by the hand of Moses his servant.

57 The LORD our God be with us, as he was with our fathers: let him not leave us, nor forsake us:

58 That he may incline our hearts unto him, to walk in all his ways, and to keep his commandments, and his statutes, and his judgments, which he commanded our fathers.

59 And let these my words, wherewith I have made supplication before the LORD, be nigh unto the LORD our God day and night, that he maintain the cause of his servant, and the cause of his people Israel at all times, as the matter shall require:

60 That all the people of the earth may know that the LORD is God, and that there is none else.

61 Let your heart therefore be perfect with the LORD our God, to walk in his statutes, and to keep his commandments, as at this day.

62 And the king, and all Israel with him, offered sacrifice before the LORD.

63 And Solomon offered a sacrifice of peace offerings, which he offered unto the LORD, two and twenty thousand oxen, and an hundred and twenty thousand sheep. So the king and all the children of Israel dedicated the house of the LORD.

64 The same day did the king hallow the middle of the court that was before the house of the LORD: for there he offered burnt offerings, and meat offerings, and the fat of the peace offerings: because the brasen altar that was before the LORD was too little to receive the burnt offerings, and meat offerings, and the fat of the peace offerings.

65 And at that time Solomon held a feast, and all Israel with him, a great congregation, from the entering in of Hamath unto the river of Egypt, before the LORD our God, seven days and seven days, even fourteen days.

66 On the eighth day he sent the people away: and they blessed the king, and went unto their tents joyful and glad of heart for all the goodness that the LORD had done for David his servant, and for Israel his people.

King James Bible (1769). Public Domain. Please note the following exceptions for use and publication in the United Kingdom: Cambridge University Press

Nya Levande Bibeln

Arken flyttas till templet

1 Därefter sammankallade Salomo alla Israels ledare till Jerusalem, huvudmännen för stammarna och släkterna, för att de skulle få vara med när förbundets ark flyttades från tabernaklet i Sion, Davids stad, till templet.

2 Denna högtid ägde rum under nymånadsfesten i den sjunde månaden.

3 Prästerna bar då arken till templet tillsammans med alla de heliga kärl som förut hade funnits i tabernaklet,

5 och kung Salomo och folket samlades framför arken och offrade ett oräkneligt antal får och småboskap.

6 Sedan förde prästerna in förbundsarken till husets inre rum, det allraheligaste, och ställde den under kerubernas vingar.

7 Kerubernas vingar överskuggade arken och dess bärstänger.

8 Stängerna var så långa att de syntes från det angränsande rummet, men inte från yttre förgården, och de finns fortfarande på plats.

9 I arken fanns då bara de båda stentavlor som Mose lade där när Herren ingick förbund med Israels folk på Sinai efter uttåget ur Egypten.

10 När prästerna gick ut från det inre av helgedomen, fylldes hela templet av ett stort moln.

11 Prästerna kunde inte fullgöra sin tjänst, därför att Herrens härlighet uppfyllde hela huset!

12 Då sa Salomo:"Herren har sagt att han bor i ett tätt moln. Men nu Herre, har jag byggt ett hus åt dig på jorden, en plats där du alltid kan bo."

14 Sedan vände han sig mot folket och välsignade dem och sa:

15 "Välsignad vare Herren, Israels Gud, som i dag har gjort vad han lovade min far David

16 när han sa: 'Sedan den dag då jag förde mitt folk ut ur Egypten har jag inte utsett någon plats för templet, men jag har valt en man att vara folkets ledare.'

17 Den mannen var min far, kung David. Han ville bygga ett tempel åt Herren, Israels Gud,

18 men Herren lät honom inte göra det. 'Jag är glad att du vill det', sa han.

19 'Men det är din son som ska bygga mitt tempel.'

20 Och nu har Herren gjort vad han lovat, för jag har efterträtt min far som kung i Israel, och nu har detta tempel blivit byggt åt Herren, Israels Gud.

21 Jag har gjort i ordning en plats i templet för arken, som innehåller det förbund som Herren ingick med våra förfäder när han förde dem ut ur Egyptens land."

Salomo inviger templet

22 Och inför hela folket stod sedan Salomo framför Herrens altare med sina händer upplyfta mot himlen och sa: "Herre, Israels Gud, det finns inte en sådan Gud som du, vare sig i himlen eller på jorden, för du är kärleksfull och barmhärtig, och du håller dina löften till ditt folk när de helhjärtat gör din vilja.

24 I dag har du uppfyllt ditt löfte till min far kung David, din tjänare.

25 Och nu, Herre, Israels Gud, uppfyll ditt andra löfte till honom, det löftet att om hans ättlingar följer dina vägar och gör din vilja, som David gjorde, så ska någon av hans ättlingar alltid sitta på Israels tron!

26 Ja, Israels Gud, uppfyll också detta löfte!

27 Men är det då möjligt, att Gud skulle kunna bo på jorden? Inte ens himlen och himlarnas himmel kan rymma dig, så mycket mindre då templet som jag har byggt!

28 Herre, min Gud, lyssna ändå till mig och svara på min bön:

29 Vaka över ditt tempel dag och natt, över den plats där ditt namn ska vara och där du ska bo, så att du hör mitt rop när jag vänder mig mot templet för att be, vare sig det är dag eller natt!

30 Lyssna till alla de böner Israels folk sänder upp, när de står vända mot den här platsen. Ja, hör oss från din plats i himlen. Hör oss och förlåt oss!

31 Om en man är anklagad för att ha gjort något ont och av det skälet står här inför ditt altare och intygar att han inte gjort det som han anklagas för,

32 lyssna då till honom i himlen och gör det som är rätt. Avgör om han är skyldig eller inte.

33 När ditt folk syndar och deras fiender besegrar dem, lyssna då på ditt folk och förlåt dem, om de på nytt vänder sig till dig och bekänner att du är deras Gud. Led dem tillbaka till det land du gav deras förfäder!

35 Och om himlen är tillsluten och det inte regnar på grund av deras synd, lyssna då till dem i himlen och förlåt dem, när de ber på den här platsen och bekänner ditt namn. Hjälp dem, när du har straffat dem, att vandra de goda vägar som de bör vandra, och låt det regna över det land som du en gång gav åt ditt folk!

37 Om svält eller epidemier drabbar landet, om det är missväxt eller mögel, eller om gräshoppor eller gräsmaskar har förstört växtligheten, eller om fienden anfaller landet,

38 så lyssna till var och en som ber till dig med ett ärligt hjärta, medveten om sin synd.

39 Förlåt dem då och handla efter ditt beslut med var och en!

40 På så sätt kommer de att lära sig att alltid frukta dig i det land som du en gång gav åt deras förfäder.

41 När utlänningar hör om ditt mäktiga namn och kommer hit från avlägsna länder för att tillbe dig, för de ska få höra om ditt stora namn och om dina väldiga under, och står vända mot detta tempel,

43 hör dem då i din himmel och svara på deras böner! Ja, alla folk på jorden ska lära känna dig, och de ska hålla ditt namn högt, på samma sätt som ditt eget folk Israel gör. Och hela jorden ska få veta att detta är ditt tempel.

44 När du sänder ut ditt folk för att strida mot fienden, och de ber till dig medan de ser mot din utvalda stad Jerusalem och mot detta tempel som jag har byggt åt dig,

45 hör då deras bön och hjälp dem!

46 Om de syndar mot dig och gör dig förargad, för vem gör inte det, låt då deras fiender föra bort dem som fångar till främmande land,

47 men hör också deras bön om de kommer på bättre tankar och vänder sig till dig och bekänner att de har syndat och handlat fel!

48 Om de uppriktigt vänder sig till dig och ber, vända mot det här landet som du gav deras förfäder, och mot staden Jerusalem som du har utvalt, och mot templet som jag har byggt åt dig,

49 hör då deras rop, du som bor i himlen, och hjälp dem!

50 Förlåt ditt folk alla deras onda gärningar, och låt deras besegrare vara barmhärtiga mot dem,

51 för de är ditt folk, ditt arv, som du förde ut ur Egypten, den heta smältugnen.

52 Låt dina ögon vara öppna, och dina öron höra deras vädjan! Herre, lyssna till dem och svara dem, när de än ber till dig,

53 för när du förde våra förfäder ut ur Egyptens land, så talade du om för din tjänare Mose att du hade utvalt Israel bland alla folk på jorden till ditt eget folk."

54 Salomo hade bett och ropat till Herren på knä med händerna sträckta mot himlen. När han avslutat sin bön reste han sig upp framför Herrens altare och välsignade med hög röst hela Israels folk:

56 "Välsignad vare Herren, som har infriat sitt löfte och låtit Israels folk få ro. Allt har skett, som han lovade sin tjänare Mose.

57 Herren, vår Gud, ska vara med oss som han var med våra förfäder! Han ska aldrig överge oss!

58 Han ska ge oss en längtan att i allt göra hans vilja och att följa och hålla alla de bud som han gett våra förfäder.

59 Orden i min bön ska alltid vara inför honom, både dag och natt, så att han hjälper mig och hela Israel och dagligen ger oss allt vi behöver.

60 Folk över hela jorden ska få veta att Herren är Gud och att det inte finns någon annan.

61 Se till att ni alltid lever rätt inför Herren, vår Gud, och alltid följer hans lagar och befallningar, precis som ni gör i dag!"

62 Sedan invigde kungen och folket templet genom att offra slaktoffer till Herren, sammanlagt 22.000 tjurar och 120.000 får och getter!

64 Kungen helgade mellersta delen av förgården framför templet och offrade där brännoffer, spisoffer och fett av tackoffer, eftersom kopparaltaret var för litet för den stora mängden av offer.

65 Högtiden varade i fjorton dagar, och mycket folk kom från hela landet.

66 Sedan sände Salomo hem dem, och alla var glada och tacksamma över att Herren hade visat en sådan godhet mot sin tjänare David och mot Israels folk.

Swedish New Living Bible (Nya Levande Bibeln) Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.^® Used by permission. All rights reserved worldwide.