Apostelgeschichte 2 | Nya Levande Bibeln

Guds heliga Ande kommer

1 När pingstdagen* kom, sju veckor efter att Jesus uppstått från de döda, var de troende alla samlade. 2 Då hördes plötsligt ett dån från himlen, som ljudet av en väldig storm, och det fyllde hela huset där de var samlade. 3 Sedan visade sig något som såg ut som eldslågor, och de delade på sig och stannade över var och en av dem. 4 Och alla blev fyllda av Guds heliga Ande och började en efter en tala andra språk som Anden gav dem. 5 Många hängivna judar från olika länder bodde i Jerusalem, 6 och när de hörde dånet, kom en stor mängd människor springande för att se vad som stod på. Förvånade fick de då höra sina egna språk talas! 7 De var helt förbluffade och sa: ”Hur kan det komma sig? De här människorna är ju alla från Galileen, 8 och ändå hör vi dem tala på våra egna språk. 9 Vi är parther, meder och elamiter. Vi kommer från Mesopotamien, Judeen, Kappadokien, Pontos, provinsen Asien, 10 Frygien, Pamfylien,* Egypten och från trakten kring Kyrene i Libyen. Vi är besökare från Rom, både judar och sådana som omvänts till judendomen, 11 vi är kretensare och araber. Och ändå hör vi dessa människor tala om Guds mäktiga under på våra egna språk!” 12 De stod där förvirrade och visste inte vad de skulle tro, och de frågade varandra: ”Vad kan det här betyda?” 13 Men andra i folkskaran sa hånfullt: ”Äsch, de är väl bara fulla!”

Petrus tal på pingstdagen

14 Då steg Petrus fram tillsammans med de elva andra sändebuden och började tala högt och tydligt till folket. Han sa: ”Hör på mig ni judar och alla som bor i Jerusalem! 15 Några av er säger att de här männen är fulla. Men det är inte sant. Folk dricker sig väl inte berusade klockan nio på morgonen? 16 Nej, det ni just har fått vara med om var förutsagt redan för länge sedan, då Gud sa genom profeten Joel: 17 ’Under den här världens sista tid ska jag låta min Ande komma över alla människor. Era söner och döttrar ska framföra budskap från mig, era unga män ska se syner och era gamla män ska ha drömmar. 18 Ja, min Ande ska komma över alla mina tjänare, både män och kvinnor, och de ska framföra budskap från mig. 19 Jag ska låta märkliga tecken visa sig uppe på himlen och nere på jorden: blod och eld och rökmoln. 20 Solen ska bli mörk och månen blodröd innan Herrens stora och underbara dag kommer. 21 Men var och en som tillber Herren ska bli räddad.’* 22 Lyssna på vad jag säger, alla ni israeliter*! Gud visade er att det var han som sänt Jesus från Nasaret, genom att ge honom kraft att utföra de mest fantastiska under och tecken. Det vet ni själva. 23 Sedan följde ni den plan som Gud hade gjort upp, när ni med hjälp av människor som lever utan Moses lag* lät spika fast honom på ett kors och döda honom. 24 Men Gud befriade honom från dödens fasor och lät honom bli levande igen, eftersom det var omöjligt för döden att hålla honom i sitt grepp. 25 Kung David sa ju om Jesus:’Jag vet att Herren alltid är med mig. Jag vacklar inte, för han står vid min sida. 26 Därför är mitt hjärta fyllt av glädje, och jag ropar ut hans lov! Min kropp vilar i trygghet, 27 för du ska inte lämna mig kvar bland de döda, eller låta din heliga tjänare förmultna. 28 Du visar mig vägen till livet, och låter mig få uppleva glädjen av att vara i din närhet.’* 29 Kära vänner! Det var inte om sig själv som David sa detta. För ni vet lika bra som jag att David dog och blev begravd, och att hans grav fortfarande finns här ibland oss. 30 Men han var en profet, som framförde Guds budskap. Och David visste att Gud hade lovat att en av hans ättlingar skulle vara Messias*, den utlovade kungen, och få sitta på hans tron. 31 David framförde därför Guds förutsägelse om att Messias skulle uppstå från de döda när han sa: ’Han ska inte lämnas kvar bland de döda, och hans kropp ska inte förmultna.’ 32 Förutsägelsen handlade alltså om Jesus, och alla vi som står här har själva sett och kan intyga att Gud uppväckte honom från de döda. 33 Gud har upphöjt Jesus och satt honom på sin högra sida för att han ska regera.* Där har han, precis som Gud Fadern hade lovat, fått ta emot Guds heliga Ande, som han nu har låtit komma över oss. Det är det ni har sett och hört här idag. 34 David for ju heller aldrig upp till himlen. Därför talade han inte om sig själv då han sa: ’Gud sa till min Herre: Kom och sitt på min högra sida och regera, 35 tills jag har lagt dina fiender som en pall under dina fötter!’* 36 Hela Israel måste alltså klart förstå att Gud har gjort Jesus till Herre och kung*, denna Jesus som ni avrättade på ett kors.” 37 När folket hörde Petrus tala på det här viset, gick det rakt in i deras hjärtan, och de frågade honom och de andra sändebuden: ”Bröder, vad ska vi göra?” 38 Petrus svarade: ”Lämna synden och vänd om till Gud, och låt er alla döpas till gemenskap med Jesus Kristus*, så ska ni få förlåtelse för era synder. Ni ska då också få Guds heliga Ande som gåva. 39 För detta löfte från Gud gäller er och era barn. Ja, det gäller alla på hela jorden som tackar ja till Herrens, vår Guds, inbjudan att få tillhöra honom.” 40 Sedan fortsatte Petrus att tala till dem en lång stund, och han uppmanade dem: ”Se till att ni slipper undan det straff som väntar de människor som inte vill tro.” 41 De som trodde på vad Petrus sa, lät sedan döpa sig. Och den dagen ökade antalet troende med omkring 3 000 personer!

De troende samlas

42 De troende samlades regelbundet för att bli undervisade av Jesus sändebud, och de hade gemenskap med varandra och bröt bröd* tillsammans och bad. 43 Människorna hade en djup respekt för dem, för sändebuden utförde många under. 44 Alla de troende var ständigt tillsammans och hade allt gemensamt. 45 De sålde allt vad de ägde och delade med sig till varandra, allt efter vars och ens behov. 46 Varje dag möttes de i templet, och i hemmen samlades de för att bryta bröd och äta tillsammans. Deras glädje och tacksamhet visste inga gränser, 47 och de hyllade ständigt Gud. De var omtyckta av hela folket, och varje dag lät Herren Jesus deras grupp växa, genom att fler och fler blev räddade.

Lutherbibel 2017

Das Pfingstwunder

1 Und als der Pfingsttag gekommen war, waren sie alle beieinander an einem Ort. 2 Und es geschah plötzlich ein Brausen vom Himmel wie von einem gewaltigen Sturm und erfüllte das ganze Haus, in dem sie saßen. 3 Und es erschienen ihnen Zungen, zerteilt und wie von Feuer, und setzten sich auf einen jeden von ihnen, 4 und sie wurden alle erfüllt von dem Heiligen Geist und fingen an zu predigen in andern Sprachen, wie der Geist ihnen zu reden eingab. 5 Es wohnten aber in Jerusalem Juden, die waren gottesfürchtige Männer aus allen Völkern unter dem Himmel. 6 Als nun dieses Brausen geschah, kam die Menge zusammen und wurde verstört, denn ein jeder hörte sie in seiner eigenen Sprache reden. 7 Sie entsetzten sich aber, verwunderten sich und sprachen: Siehe, sind nicht diese alle, die da reden, Galiläer? 8 Wie hören wir sie denn ein jeder in seiner Muttersprache? 9 Parther und Meder und Elamiter und die da wohnen in Mesopotamien, Judäa und Kappadozien, Pontus und der Provinz Asia, 10 Phrygien und Pamphylien, Ägypten und der Gegend von Kyrene in Libyen und Römer, die bei uns wohnen, 11 Juden und Proselyten, Kreter und Araber: Wir hören sie in unsern Sprachen die großen Taten Gottes verkünden. 12 Sie entsetzten sich aber alle und waren ratlos und sprachen einer zu dem andern: Was will das werden? 13 Andere aber hatten ihren Spott und sprachen: Sie sind voll süßen Weins.

Die Pfingstpredigt des Petrus

14 Da trat Petrus auf mit den Elf, erhob seine Stimme und redete zu ihnen: Ihr Juden, und alle, die ihr in Jerusalem wohnt, das sei euch kundgetan, vernehmt meine Worte! 15 Denn diese sind nicht betrunken, wie ihr meint, ist es doch erst die dritte Stunde des Tages; 16 sondern das ist’s, was durch den Propheten Joel gesagt worden ist: 17 »Und es soll geschehen in den letzten Tagen, spricht Gott, da will ich ausgießen von meinem Geist auf alles Fleisch; und eure Söhne und eure Töchter sollen weissagen, und eure Jünglinge sollen Gesichte sehen, und eure Alten sollen Träume haben; 18 und auf meine Knechte und auf meine Mägde will ich in jenen Tagen von meinem Geist ausgießen, und sie sollen weissagen. 19 Und ich will Wunder tun oben am Himmel und Zeichen unten auf Erden, Blut und Feuer und Rauchdampf; 20 die Sonne soll in Finsternis verwandelt werden und der Mond in Blut, ehe der große und herrliche Tag des Herrn kommt. 21 Und es soll geschehen: Wer den Namen des Herrn anrufen wird, der soll gerettet werden.« 22 Ihr Männer von Israel, hört diese Worte: Jesus von Nazareth*, von Gott unter euch ausgewiesen durch mächtige Taten und Wunder und Zeichen, die Gott durch ihn in eurer Mitte getan hat, wie ihr selbst wisst – 23 diesen Mann, der durch Gottes Ratschluss und Vorsehung dahingegeben war, habt ihr durch die Hand der Ungerechten ans Kreuz geschlagen und umgebracht. 24 Den hat Gott auferweckt und hat ihn befreit aus den Wehen des Todes, denn es war unmöglich, dass er vom Tod festgehalten wurde. 25 Denn David spricht von ihm: »Ich habe den Herrn allezeit vor Augen, denn er steht mir zur Rechten, dass ich nicht wanke. 26 Darum ist mein Herz fröhlich, und meine Zunge frohlockt; auch mein Leib wird ruhen in Hoffnung. 27 Denn du wirst meine Seele nicht dem Reich des Todes überlassen und nicht zugeben, dass dein Heiliger die Verwesung sehe. 28 Du hast mir kundgetan die Wege des Lebens; du wirst mich erfüllen mit Freude vor deinem Angesicht.« 29 Ihr Männer, liebe Brüder, lasst mich freimütig zu euch reden von dem Erzvater David. Er ist gestorben und begraben, und sein Grab ist bei uns bis auf diesen Tag. 30 Da er nun ein Prophet war und wusste, dass ihm Gott geschworen hatte mit einem Eid, dass ein Nachkomme von ihm auf seinem Thron sitzen sollte, 31 hat er vorausgesehen und von der Auferstehung des Christus gesagt: Er ist nicht dem Reich des Todes überlassen, und sein Leib hat die Verwesung nicht gesehen. 32 Diesen Jesus hat Gott auferweckt; des sind wir alle Zeugen. 33 Da er nun durch die rechte Hand* Gottes erhöht ist und empfangen hat den verheißenen Heiligen Geist vom Vater, hat er diesen ausgegossen, wie ihr seht und hört. 34 Denn David ist nicht gen Himmel gefahren; sondern er sagt selbst: »Der Herr sprach zu meinem Herrn: Setze dich zu meiner Rechten, 35 bis ich deine Feinde zum Schemel unter deine Füße lege.« 36 So wisse nun das ganze Haus Israel gewiss, dass Gott diesen Jesus, den ihr gekreuzigt habt, zum Herrn und Christus gemacht hat.

Die erste Gemeinde

37 Als sie aber das hörten, ging’s ihnen durchs Herz, und sie sprachen zu Petrus und den andern Aposteln: Ihr Männer, liebe Brüder, was sollen wir tun? 38 Petrus sprach zu ihnen: Tut Buße, und jeder von euch lasse sich taufen auf den Namen Jesu Christi zur Vergebung eurer Sünden, so werdet ihr empfangen die Gabe des Heiligen Geistes. 39 Denn euch und euren Kindern gilt diese Verheißung und allen, die fern sind, so viele der Herr, unser Gott, herzurufen wird. 40 Noch mit vielen andern Worten bezeugte er das und ermahnte sie und sprach: Lasst euch erretten aus diesem verkehrten Geschlecht! 41 Die nun sein Wort annahmen, ließen sich taufen; und an diesem Tage wurden hinzugefügt etwa dreitausend Menschen. 42 Sie blieben aber beständig in der Lehre der Apostel und in der Gemeinschaft und im Brotbrechen und im Gebet. 43 Es kam aber Furcht über alle, und es geschahen viele Wunder und Zeichen durch die Apostel. 44 Alle aber, die gläubig geworden waren, waren beieinander und hatten alle Dinge gemeinsam. 45 Sie verkauften Güter und Habe und teilten sie aus unter alle, je nachdem es einer nötig hatte. 46 Und sie waren täglich einmütig beieinander im Tempel und brachen das Brot hier und dort in den Häusern, hielten die Mahlzeiten mit Freude und lauterem Herzen 47 und lobten Gott und fanden Wohlwollen beim ganzen Volk. Der Herr aber fügte täglich zur Gemeinde hinzu, die gerettet wurden.

Apostelgeschichte 2 | Nya Levande Bibeln Lutherbibel 2017