Psalm 78 | Bible, překlad 21. století

1 Poučný žalm Asafův. I. Naslouchej, lide můj, mému učení, slov, která mluvím, všímej si. 2 V podobenstvích k tobě promluvím, abych ti odhalil dávná tajemství. 3 Slyšeli jsme a sami víme, co nám vyprávěli naši otcové. 4 Jejich dětem to nezatajíme, dalšímu pokolení budem vyprávět o chvále Hospodinově, o jeho síle, o zázracích, jež učinil. 5 Svědectví stvrdil Jákobovi, Izraeli svěřil učení, o kterém přikázal otcům našim, aby je předávali synům svým, 6 aby je poznalo budoucí pokolení, i děti, jež se teprv narodí, aby zas učily svoje potomky: 7 Ať v Bohu skládají svoji naději, ať nezapomínají, co učinil, a dodržují jeho příkazy! 8 Ať nejsou jako jejich otcové, pokolení vzpurné a svéhlavé, pokolení se srdcem nestálým a s duchem Bohu nevěrným! II. 9 Synové Efraimovi, zdatní lukostřelci, v den bitvy se dali na útěk. 10 Nedodrželi smlouvu Boží, odmítli se řídit jeho Zákonem. 11 Zapomněli na jeho mocné činy, na zázraky, jež jim projevil. 12 Před jejich otci konal zázraky, v Egyptě, na poli soanském. 13 Rozdělil moře, převedl je, vody postavil jako hromady. 14 Oblakem svým je vodil ve dne, ohnivým světlem za nocí. 15 Rozlomil skály v poušti, jak z hlubin bezedných dal jim pít. 16 Ze skály nechal potoky proudit, jež v řeky rozvodnil. 17 Oni však proti němu stále hřešili, na poušti Nejvyššího dráždili! III. 18 Pokoušeli Boha v srdcích svých, podle své chuti pokrm žádali. 19 Mluvili proti Bohu se slovy: „Copak Bůh prostře stůl na poušti? 20 Udeřil sice do skály, mohutným potokem vody tryskaly – chleba nám ale dát jistě neumí, může snad svému lidu maso opatřit?“ 21 Hospodin slyšel to a hněval se, proti Jákobovi vzplanul plamenem, vykypěl hněvem na Izrael. 22 Ačkoli Bohu nevěřili a nedoufali v jeho spasení, 23 přesto dal příkaz oblakům shůry, otevřel nebeské průduchy. 24 Skrápěl je manou, aby jedli, dal jim nebeské obilí! 25 Lidé okusili andělský chleba, poslal jim jídla dosyta! 26 Východní vítr na nebi vát nechal, vítr od jihu svou mocí hnal. 27 Masem jak prachem zasypal je, množstvím ptáků, jako je písku u moře. 28 Doprostřed tábora je nechal padat, na jejich stany kolem dokola. 29 Jedli a hojně se nasytili, dal jim to, po čem bažili. 30 Ještě svou lačnost ani neukojili, ještě měli jídlo v ústech svých, 31 když Boží hněv vzkypěl proti nim! Pobil mezi nimi ty nejvypasenější, výkvět Izraele porazil! IV. 32 Oni však hřešili stůj co stůj a nevěřili jeho zázrakům. 33 Proto své dny skončili v marnosti, když jejich léta zkrátil hrůzami. 34 Když je však hubil, pilně ho hledali, vraceli se a Boha sháněli. 35 Na Boha vzpomněli si, že býval jejich skála, jejich vykupitel že byl Bůh Nejvyšší. 36 Pochlebování pak měli plná ústa a na jazyku lži. 37 Upřímní k němu nebyli v srdci, jeho smlouvě byli nevěrní. 38 On však byl soucitný – nezahladil je a jejich viny stále odpouštěl. Svůj hněv často odvracel od nich, všechnu svou zuřivost nechtěl probouzet. 39 Pamatoval na to, že jsou smrtelní, vánek, jenž odvane a už se nevrátí. V. 40 Kolikrát jen ho v poušti dráždili, jakou ho v pustině trápili bolestí! 41 Znovu a znovu Boha pokoušeli, Svatého izraelského rmoutili! 42 Na jeho sílu nepamatovali, na den, kdy je vykoupil ze soužení. 43 Na den, kdy Egyptu dal svá znamení, na soanském poli když zázraky působil. 44 Jejich řeky tehdy ve krev obrátil, ze svých potoků se napít nemohli! 45 Mračno much poslal, aby je žraly, a také žáby, aby je hubily. 46 Jejich úrodu housenkám vydal, plod jejich práce kobylkám. 47 Kroupami jejich révu pobil, jejich fíkovníky zničil mráz. 48 Na jejich stáda dopustil krupobití, na jejich dobytek palčivý žár. 49 Planoucí hněv svůj poslal na ně, prchlivost, zlobu a soužení, anděly zkázy na ně dopustil! 50 Otevřel průchod pro svůj hněv, před samou smrtí je nešetřil, morové ráně je všechny vystavil. 51 V Egyptě pobil všechno prvorozené, ten výkvět mládí ve stanech Chamových. 52 Svůj lid pak vyvedl tak jako ovce, jako stádo je v poušti provázel. 53 Vodil je bezpečně, takže se neděsili, nad jejich nepřáteli se vody zavřely. 54 Takto je dovedl až ke své svaté zemi, k hoře, již dobyl svojí pravicí. 55 Pohany vyhnal před jejich tváří, losem jim rozdělil jejich dědictví, izraelské kmeny doma usídlil. VI. 56 Oni však Boha dráždili a pokoušeli, na svědectví Nejvyššího nedbali. 57 Zrádně se odvrátili jako otcové jejich, tak jako křivý luk minuli cíl. 58 Popouzeli ho svými výšinami, rozzuřili ho svými modlami! 59 Bůh to vše slyšel a ve svém hněvu Izrael tehdy zcela zavrhl. 60 Tehdy opustil svůj příbytek v Šílu, stan, v němž mezi lidmi přebýval. 61 Do zajetí dal padnout svoji sílu, svou slávu nechal v rukou nepřátel. 62 Svůj lid tehdy vydal napospas meči, na své dědictví se rozhořčil. 63 Jejich mladíky pohltil oheň, jejich pannám nezazněly písně svatební. 64 Jejich kněží tehdy padali mečem, jejich vdovy plakat nemohly. 65 Tehdy Pán procitl tak jako ze snu, jako bojovník, jenž byl vínem rozjařen. 66 Tehdy své nepřátele zasáhl vzadu, vydal je věčné pohaně! VII. 67 Zavrhl sice Josefův stan, Efraimův kmen si nevybral, 68 Judův kmen ale vyvolil – horu Sion, kterou si oblíbil. 69 Svatyni jako nebesa si tam postavil a jako země, již upevnil navěky. 70 Vyvolil svého služebníka Davida, vzal ho od ovcí v ohradách. 71 Povolal ho od ovcí s jehňaty, aby pásl Jákoba, jeho lid, totiž Izrael, jeho dědictví. 72 On je pak pásl se srdcem oddaným, vodil je dovedností rukou svých.

nuBibeln

Lovprisning till historiens Herre

1 Maskil. Av Asaf. Mitt folk, lyssna till min undervisning! Vänd era öron till vad jag säger! 2 Jag vill öppna min mun för liknelser, jag ska yttra hemligheter från gamla tider. 3 Vad vi har hört och känner till, vad våra fäder har berättat för oss, 4 vill vi inte dölja för deras barn. Vi vill förkunna för nästa generation HERRENS väldiga gärningar, hans makt och de under som han utfört. 5 Han gav förordningar till Jakob, stiftade en lag åt Israel, som han befallde våra fäder att undervisa sina barn om, 6 så att kommande generationer skulle få kännedom om dem, och att deras barn som skulle komma att födas i sin tur skulle kunna berätta för sina barn. 7 Så skulle de sätta sin lit till Gud och inte glömma hans gärningar, utan följa hans bud. 8 De skulle inte vara som sina fäder, en trotsig och upprorisk generation, som inte var lojala och trogna mot Gud. 9 Efraims män, beväpnade med båge, vände om på stridens dag. 10 De bröt förbundet med Gud och vägrade att följa hans lag. 11 De glömde hans gärningar, underverk som han hade låtit dem se. 12 Han gjorde under inför deras fäder i Egyptens land, på Soans slätter. 13 Han delade havet och ledde dem rakt igenom det. Han lät vattnet stå som en vägg. 14 På dagen ledde han dem med ett moln och på natten med ett eldsken. 15 Han klöv klippor i öknen och gav dem rikligt med vatten ur djupet. 16 Strömmar lät han bryta fram från klippan, han lät vatten flyta fram som en flod. 17 Ändå fortsatte de att synda mot honom och göra uppror mot den Högste i öknen. 18 De utmanade Gud och krävde mat i sin lystnad. 19 De talade mot Gud: ”Kan Gud verkligen duka ett bord i öknen? 20 Se, han slog på klippan, och vatten strömmade fram och bäckar flödade. Men kan han också ge bröd och förse sitt folk med kött?” 21 Men HERREN hörde dem och blev vred. En eld tändes mot Jakob, vreden växte fram mot Israel, 22 därför att de inte trodde på Gud eller litade på hans räddning. 23 Han befallde att himlen skulle öppnas och slog upp himlens dörrar, 24 han lät manna regna ner som mat, han gav dem säd från himlen. 25 Människor fick äta änglars mat, han gav dem rikligt att äta. 26 Han släppte loss östanvinden från himlen och förde fram sunnanvinden med sin kraft. 27 Han lät kött regna ner som stoft, fåglar som sanden i havet. 28 Han lät det falla ner i deras läger, runt omkring deras tält. 29 De åt tills de fick mer än nog. Han lät dem få vad de begärde. 30 Men innan de stillat sina begär, innan de hunnit svälja ner maten som de hade i munnen, 31 upptändes Guds vrede mot dem. Han dödade de starkaste och slog ner Israels unga män. 32 Trots detta fortsatte de att synda och trodde inte, trots hans under. 33 Då lät han deras liv sluta i tomhet och deras år i skräck. 34 När han dödade, frågade de efter honom, vände om och sökte honom. 35 Då kom de ihåg att Gud var deras klippa, att Gud den Högste var deras befriare. 36 Men de hycklade med sina ord för honom, de ljög för honom. 37 Deras hjärtan var inte lojala mot honom, och de var inte trogna mot hans förbund. 38 Ändå är han barmhärtig och försonar missgärning, han vill inte förgöra. Många gånger höll han tillbaka sin vrede, lät inte sin vredes glöd flamma upp. 39 Han kom ihåg att de bara var mänskliga varelser som försvinner som en vindpust, för att inte komma åter. 40 Hur många gånger gjorde de inte uppror mot honom i öknen och bedrövade honom i ödemarken! 41 Gång på gång frestade de Gud och gjorde Israels Helige bedrövad. 42 De kom inte ihåg den makt som han visade när han befriade dem från fienden, 43 när han gjorde sina tecken i Egypten och sina under på Soans slätter. 44 Han förvandlade deras floder till blod, och de kunde inte dricka vatten ur bäckarna. 45 Han sände stora svärmar med flugor som åt dem och grodor som förstörde. 46 Han gav deras gröda åt gräshoppor och deras skörd åt skadedjur.* 47 Han förstörde deras vinrankor med hagel och mullbärsfikonträden med slagregn*. 48 Han utlämnade deras boskap åt hagel och deras hjordar åt blixten.* 49 Han släppte loss sin glödande vrede över dem, vrede, harm och förbittring, en skara av olycksänglar. 50 Han gav sin vrede fritt utlopp och skonade inte deras liv, utan lät dem dö av pest. 51 Han slog allt förstfött i Egypten, de förstfödda av manligt kön i Hams hyddor. 52 Han ledde ut sitt folk som en flock, han ledde dem som en hjord genom öknen. 53 Han ledde dem tryggt, så att de inte behövde frukta, och havet täckte deras fiender. 54 Han ledde dem till gränsen av sitt heliga land, till det berg som hans makts hand hade erövrat. 55 Han drev bort folken framför dem, han delade ut deras land som arvedel och lät Israels stammar bosätta sig i deras tält. 56 Men de prövade Gud, den Högste, var upproriska mot honom och höll inte hans befallningar. 57 De vände sig bort i trolöshet som sina fäder, bort, som en förrädisk båge. 58 De retade upp honom med sina offerplatser och gjorde honom svartsjuk med sina avgudabilder. 59 När Gud hörde dem blev han vred, och han förkastade Israel helt. 60 Han övergav sin boning i Shilo, det tält han hade satt upp bland människorna. 61 Han lät sin makt* föras bort i fångenskap och överlämnade sin härlighet i fiendehänder. 62 Han överlämnade sitt folk åt svärdet och var vred på sin egendom. 63 Deras unga män förtärdes av eld, och för deras unga flickor sjöngs aldrig någon bröllopssång. 64 Prästerna dödades med svärd och deras änkor kunde inte hålla någon dödsklagan. 65 Då vaknade Herren, som ur en sömn, som en krigare som varit upprymd av vin. 66 Han slog tillbaka sina fiender, han skickade bort dem till evig skam. 67 Han förkastade Josefs boningar, han utvalde inte Efraims stam. 68 I stället utvalde han Judas stam och berget Sion som han älskade. 69 Där byggde han sin helgedom likt höjderna, lika orubbligt som jorden som han grundlagt för evigt. 70 Han utsåg David till sin tjänare och hämtade honom från fårfållorna. 71 Från fåren hämtade han honom, för att bli herde för hans folk Jakob, för Israel, hans arvedel. 72 Han var herde för dem med ett uppriktigt hjärta, han ledde dem med skicklig hand.

Psalm 78 | Bible, překlad 21. století nuBibeln

Lovprisning till historiens Herre