1Kenan ülkesinde kıtlık şiddetlenmişti.2Mısır'dan getirilen buğday tükenince Yakup, oğullarına, ‹‹Yine gidin, bize biraz yiyecek alın›› dedi.3Yahuda, ‹‹Adam bizi sıkı sıkı uyardı›› diye karşılık verdi, ‹‹ ‹Kardeşiniz sizinle birlikte gelmezse, yüzümü göremezsiniz› dedi.4Kardeşimizi bizimle gönderirsen, gider sana yiyecek alırız.5Göndermezsen gitmeyiz. Çünkü o adam, ‹Kardeşinizi birlikte getirmezseniz, yüzümü göremezsiniz› dedi.››6İsrail, ‹‹Niçin adama bir kardeşiniz daha olduğunu söyleyerek bana bu kötülüğü yaptınız?›› dedi.7Şöyle yanıtladılar: ‹‹Adam, ‹Babanız hâlâ yaşıyor mu? Başka kardeşiniz var mı?› diye sordu. Bizimle ve akrabalarımızla ilgili öyle sorular sordu ki, yanıt vermek zorunda kaldık. Kardeşinizi getirin diyeceğini nereden bilebilirdik?››8Yahuda, babası İsrail'e, ‹‹Çocuğu benimle gönder, gidelim›› dedi, ‹‹Sen de biz de yavrularımız da ölmez, yaşarız.9Ona ben kefil oluyorum. Beni sorumlu say. Eğer onu geri getirmez, önüne çıkarmazsam, ömrümce sana karşı suçlu sayılayım.10Çünkü gecikmeseydik, şimdiye dek iki kez gidip gelmiş olurduk.››11Bunun üzerine İsrail, ‹‹Öyleyse gidin›› dedi, ‹‹Yalnız, torbalarınıza bu ülkenin en iyi ürünlerinden biraz pelesenk, biraz bal, kitre, laden, fıstık, badem koyun, Mısır'ın yöneticisine armağan olarak götürün.12Yanınıza iki kat para alın. Torbalarınızın ağzına konan parayı geri götürün. Belki bir yanlışlık olmuştur.13Kardeşinizi alıp gidin, o adamın yanına dönün.14Her Şeye Gücü Yeten Tanrı, adamın yüreğine size karşı merhamet koysun da, adam öbür kardeşinizle Benyamin'i size geri versin. Bana gelince, çocuklarımdan yoksun kalacaksam kalayım.››15Böylece kardeşler yanlarına armağanlar, iki kat para ve Benyamin'i alarak hemen Mısır'a gidip Yusuf'un huzuruna çıktılar.16Yusuf Benyamin'i yanlarında görünce, kâhyasına, ‹‹Bu adamları eve götür›› dedi, ‹‹Bir hayvan kesip hazırla. Çünkü öğlen benimle birlikte yemek yiyecekler.››17Kâhya Yusuf'un buyurduğu gibi onları Yusuf'un evine götürdü.18Ne var ki kardeşleri Yusuf'un evine götürüldükleri için korktular. ‹‹İlk gelişimizde torbalarımıza konan para yüzünden götürülüyoruz galiba!›› dediler, ‹‹Bize saldırıp egemen olmak, bizi köle edip eşeklerimizi almak istiyor.››19Yusuf'un kâhyasına yaklaşıp evin kapısında onunla konuştular:20‹‹Aman, efendim!›› dediler, ‹‹Buraya ilk kez yiyecek satın almaya gelmiştik.21Konakladığımız yerde torbalarımızı açınca, bir de baktık ki, paramız eksiksiz olarak torbalarımızın ağzına konmuş. Onu size geri getirdik.22Ayrıca yeniden yiyecek almak için yanımıza başka para da aldık. Paraları torbalarımıza kimin koyduğunu bilmiyoruz.››23Kâhya, ‹‹Merak etmeyin›› dedi, ‹‹Korkmanıza gerek yok. Parayı Tanrınız, babanızın Tanrısı torbalarınıza koydurmuş. Ben paranızı aldım.›› Sonra Şimon'u onlara getirdi.24Kâhya onları Yusuf'un evine götürüp ayaklarını yıkamaları için su getirdi, eşeklerine yem verdi.25Kardeşler öğlene, Yusuf'un geleceği saate kadar armağanlarını hazırladılar. Çünkü orada yemek yiyeceklerini duymuşlardı.26Yusuf eve gelince, getirdikleri armağanları kendisine sunup önünde yere kapandılar.27Yusuf hatırlarını sorduktan sonra, ‹‹Bana sözünü ettiğiniz yaşlı babanız iyi mi?›› dedi, ‹‹Hâlâ yaşıyor mu?››28Kardeşleri, ‹‹Babamız kulun iyi›› diye yanıtladılar, ‹‹Hâlâ yaşıyor.›› Sonra saygıyla eğilip yere kapandılar.29Yusuf göz gezdirirken kendisiyle aynı anneden olan kardeşi Benyamin'i gördü. ‹‹Bana sözünü ettiğiniz küçük kardeşiniz bu mu?›› dedi, ‹‹Tanrı sana lütfetsin, oğlum.››30Sonra hemen oradan ayrıldı, çünkü kardeşini görünce yüreği sızlamıştı. Ağlayacak bir yer aradı. Odasına girip orada ağladı.31Yüzünü yıkadıktan sonra dışarı çıktı. Kendisini toparlayarak, ‹‹Yemeği getirin›› dedi.32Yusuf'a ayrı, kardeşlerine ayrı, Yusuf'la yemek yiyen Mısırlılar'a ayrı hizmet edildi. Çünkü Mısırlılar İbraniler'le birlikte yemek yemez, bunu iğrenç sayarlardı.33Kardeşleri Yusuf'un önünde büyükten küçüğe doğru yaş sırasına göre oturdular. Şaşkın şaşkın birbirlerine baktılar.34Yusuf'un masasından onlara yemek dağıtıldı. Benyamin'in payı ötekilerden beş kat fazlaydı. İçtiler, birlikte hoş vakit geçirdiler.
1Men det fanns inget som kunde lindra den fruktansvärda svälten i landet.2När säden som de hade fört med sig från Egypten nästan var slut, sa fadern till dem: "Res dit igen och köp lite mat åt oss."3-5Men Juda sa till honom: "Mannen menade allvar när han sa: 'Kom inte tillbaka igen utan er bror.' Vi kan inte resa, om inte Benjamin får följa med oss."6"Varför berättade ni att ni hade en bror till?" klagade Israel. "Varför har ni gjort detta mot mig?"7"Men mannen frågade speciellt om vår familj", berättade de för honom. "Han ville veta om vår far fortfarande levde, och han frågade om vi hade ytterligare någon bror, och därför berättade vi det för honom. Hur kunde vi veta att han skulle säga: 'För hit er bror?' "8Juda sa till sin far: "Skicka pojken med mig, så att vi kan ge oss av, annars kommer vi att dö av svält och inte bara vi, utan också du och alla våra små barn.9Jag garanterar hans trygghet. Om jag inte för honom tillbaka, så låt mig bära skulden i evighet,10för vi hade kunnat resa dit och vara hemma igen för länge sedan, om du bara hade låtit honom följa med oss."11Slutligen sa fadern till dem: "Om det inte kan undvikas, så se åtminstone till att lasta era åsnor med landets bästa produkter. Ta med dem till mannen som gåvor: balsam, honung, kryddor, myrra, pistagenötter och mandlar.12Ta med er dubbelt så mycket pengar, så att ni kan betala tillbaka det som fanns i säckarna, eftersom det förmodligen berodde på ett misstag,13och ta er bror och res iväg.14Måtte Gud, den Allsmäktige, ge er nåd inför mannen, så att han släpper Simeon och lämnar tillbaka Benjamin. Och om jag måste bära sorgen över deras död, så får det väl bli så."15Då tog de med sig gåvorna och dubbelt så mycket pengar som förra gången och även sin bror Benjamin. De skyndade sig att komma fram till Egypten och att få audiens hos Josef.16När Josef såg att Benjamin var med dem, sa han till sin närmaste man: "Dessa män ska äta middag tillsammans med mig. För dem till mitt hem, slakta djur och gör i ordning för en stor fest."17Mannen gjorde som han blev tillsagd och tog dem med sig till Josefs palats,18men de blev rädda när de förstod vart de var på väg."Det är för att pengarna låg i säckarna", sa de. "Han kommer att påstå att vi stal dem och ta oss och åsnorna tillfånga och göra oss till slavar."19När de kom till palatsingången, gick de fram till Josefs närmaste man20och sa till honom: "När vi var på väg hem efter vår första resa hit till Egypten för att köpa mat,21stannade vi över natten på vägen och öppnade våra säckar, och pengarna som vi betalt för säden låg överst i säckarna. Här är de. Vi har tagit dem med oss tillbaka,22tillsammans med ytterligare pengar för att köpa säd. Vi har ingen aning om hur pengarna hamnade i säckarna."23"Oroa er inte för det", sa Josefs närmaste man till dem. "Er Gud, ja, era förfäders Gud, måste ha lagt dit dem, för vi fick pengar som betalning av er."Sedan befriade han Simeon och förde ut honom till dem.24De visades in i palatset och fick vatten att tvätta fötterna med, och deras åsnor fick foder.25De tog sedan fram sina gåvor till Josef, för de fick reda på att de skulle äta där.26När Josef kom hem gav de honom gåvorna och bugade sig djupt inför honom.27Han frågade hur de hade haft det och tillade: "Och hur mår er far, den gamle mannen som ni berättade om? Lever han fortfarande?"28"Ja", svarade de. "Han lever och mår bra." Sedan bugade de sig djupt inför honom igen.29Josef såg på sin bror Benjamin och frågade: "Är det här er yngste bror, som ni berättade om? Hur mår du, min son? Måtte Gud vara nådig mot dig."30Sedan gick Josef snabbt ut därifrån, för han överväldigades av känslor inför mötet med brodern och blev tvungen att gå ut och gråta. Han gick till sitt privata rum och grät där.31Sedan tvättade han ansiktet och kom ut och försökte behärska sig och sa: "Nu äter vi."32Josef åt för sig själv, hans bröder serverades vid ett annat bord och egyptierna vid ännu ett annat, för de föraktade hebreer och åt aldrig tillsammans med dem.33Josef talade om för var och en av dem var de skulle sitta och placerade dem till deras stora förvåning i åldersordning, från den äldste till den yngste!34Maten serverades åt dem från hans eget bord. Han gav den största portionen till Benjamin - fem gånger så mycket som till någon av de andra! De åt och drack och trivdes tillsammans.