1Yakup babasının yabancı olarak kalmış olduğu Kenan ülkesinde yaşadı.2Yakup soyunun öyküsü: Yusuf on yedi yaşında bir gençti. Babasının karıları Bilha ve Zilpa'dan olan üvey kardeşleriyle birlikte sürü güdüyordu. Kardeşlerinin yaptığı kötülükleri babasına ulaştırırdı.3İsrail Yusuf'u öbür oğullarının hepsinden çok severdi. Çünkü Yusuf onun yaşlılığında doğmuştu. Yusuf'a uzun, renkli bir giysi yaptırmıştı.4Yusuf'un kardeşleri babalarının onu kendilerinden çok sevdiğini görünce, ondan nefret ettiler. Yusuf'a tatlı söz söylemez oldular.5Yusuf bir düş gördü. Bunu kardeşlerine anlatınca, ondan daha çok nefret ettiler.6Yusuf, ‹‹Lütfen gördüğüm düşü dinleyin!›› dedi,7‹‹Tarlada demet bağlıyorduk. Ansızın benim demetim kalkıp dikildi. Sizinkilerse, çevresine toplanıp önünde eğildiler.››8Kardeşleri, ‹‹Başımıza kral mı olacaksın? Bizi sen mi yöneteceksin?›› dediler. Düşlerinden, söylediklerinden ötürü ondan büsbütün nefret ettiler.9Yusuf bir düş daha görüp kardeşlerine anlattı. ‹‹Dinleyin, bir düş daha gördüm›› dedi, ‹‹Güneş, ay ve on bir yıldız önümde eğildiler.››10Yusuf babasıyla kardeşlerine bu düşü anlatınca, babası onu azarladı: ‹‹Ne biçim düş bu?›› dedi, ‹‹Ben, annen, kardeşlerin gelip önünde yere mi eğileceğiz yani?››11Kardeşleri Yusuf'u kıskanıyordu, ama bu olay babasının aklına takıldı.
Kardeşleri Yusuf'u Satıyor
12Bir gün Yusuf'un kardeşleri babalarının sürüsünü gütmek için Şekem'e gittiler.13İsrail Yusuf'a, ‹‹Kardeşlerin Şekem'de sürü güdüyorlar›› dedi, ‹‹Gel seni de onların yanına göndereyim.›› Yusuf, ‹‹Hazırım›› diye yanıtladı.14Babası, ‹‹Git kardeşlerine ve sürüye bak›› dedi, ‹‹Her şey yolunda mı, değil mi, bana haber getir.›› Böylece onu Hevron Vadisi'nden gönderdi. Yusuf Şekem'e vardı.15Kırda dolaşırken bir adam onu görüp, ‹‹Ne arıyorsun?›› diye sordu.16Yusuf, ‹‹Kardeşlerimi arıyorum›› diye yanıtladı, ‹‹Buralarda sürü güdüyorlar. Nerede olduklarını biliyor musun?››17Adam, ‹‹Buradan ayrıldılar›› dedi, ‹‹ ‹Dotan'a gidelim› dediklerini duydum.›› Böylece Yusuf kardeşlerinin peşinden gitti ve Dotan'da onları buldu.18Kardeşleri onu uzaktan gördüler. Yusuf yanlarına varmadan, onu öldürmek için düzen kurdular.19Birbirlerine, ‹‹İşte düş hastası geliyor›› dediler,20‹‹Hadi onu öldürüp kuyulardan birine atalım. Yabanıl bir hayvan yedi deriz. Bakalım o zaman düşleri ne olacak!››21Ruben bunu duyunca Yusuf'u kurtarmaya çalıştı: ‹‹Canına kıymayın›› dedi,22‹‹Kan dökmeyin. Onu şu ıssız yerdeki kuyuya atın, ama kendisine dokunmayın.›› Amacı Yusuf'u kurtarıp babasına geri götürmekti.23Yusuf yanlarına varınca, kardeşleri sırtındaki renkli uzun giysiyi çekip çıkardılar24ve onu susuz, boş bir kuyuya attılar.25Yemek yemek için oturduklarında, Gilat yönünden bir İsmaili kervanının geldiğini gördüler. Develeri kitre, pelesenk, laden yüklüydü. Mısır'a gidiyorlardı.26Yahuda, kardeşlerine, ‹‹Kardeşimizi öldürür, suçumuzu gizlersek ne kazanırız?›› dedi,27‹‹Gelin onu İsmaililer'e satalım. Böylece canına dokunmamış oluruz. Çünkü o kardeşimizdir, aynı kanı taşıyoruz.›› Kardeşleri kabul etti.28Midyanlı tüccarlar oradan geçerken, kardeşleri Yusuf'u kuyudan çekip çıkardılar, yirmi gümüşe İsmaililer'e sattılar. İsmaililer Yusuf'u Mısır'a götürdüler.29Kuyuya geri dönen Ruben Yusuf'u orada göremeyince üzüntüden giysilerini yırttı.30Kardeşlerinin yanına gidip, ‹‹Çocuk orada yok›› dedi, ‹‹Ne yapacağım şimdi ben?››31Bunun üzerine bir teke keserek Yusuf'un renkli uzun giysisini kanına buladılar.32Giysiyi babalarına götürerek, ‹‹Bunu bulduk›› dediler, ‹‹Bak, bakalım, oğlunun mu, değil mi?››33Yakup giysiyi tanıdı, ‹‹Evet, bu oğlumun giysisi›› dedi, ‹‹Onu yabanıl bir hayvan yemiş olmalı. Yusuf'u parçalamış olsa gerek.››34Yakup üzüntüden giysilerini yırttı, beline çul sardı, oğlu için uzun süre yas tuttu.35Bütün oğulları, kızları onu avutmaya çalıştılarsa da o avunmak istemedi. ‹‹Oğlumun yanına, ölüler diyarına yas tutarak gideceğim›› diyerek oğlu için ağlamaya devam etti.36Bu arada Midyanlılar da Yusuf'u Mısır'da firavunun bir görevlisine, muhafız birliği komutanı Potifar'a sattılar.
1Jakob bosatte sig alltså på nytt i Kanaans land, där hans far hade bott.2Jakobs son Josef hade nu blivit sjutton år. Han arbetade tillsammans med sina halvbröder, Jakobs söner med Bilha och Silpa, med att vakta hjordarna, men inför sin far talade han illa om sina bröder.3Jakob älskade Josef mer än sina andra barn, eftersom Josef föddes på hans ålderdom. En dag gav Jakob honom en gåva, en mantel i granna färger.4Hans bröder lade naturligtvis märke till hur faderns favoriserade Josef och hatade därför denne. De sa inte ett vänligt ord till honom.5En natt hade Josef en dröm. När han berättade för sina bröder om alla detaljerna i den, gjorde detta bara att de hatade honom ännu mer.6"Hör här", sa han stolt.7"Vi var ute på åkern och band kärvar. Min kärve stod upp och era kärvar samlade sig runt omkring min och bugade sig djupt inför den!"8"Jaså, du vill regera över oss?" hånade hans bröder honom. Deras hat till honom tilltog både för drömmens och för hans högfärdiga attityds skull.9Sedan hade han en annan dröm, som han också berättade för sina bröder. "Lyssna till min senaste dröm", skröt han. "Solen och månen och elva stjärnor bugade sig djupt för mig!"10Den här gången berättade han inte bara drömmen för sina bröder utan också för sin far. Men fadern tillrättavisade honom: "Skulle jag och din mor och dina bröder komma och buga oss inför dig?"11Bröderna blev avundsjuka på Josef, men Jakob funderade mycket över det som hade hänt.12En dag tog Josefs bröder de hjordar som tillhörde Jakob och ledde dem till Sikem för att låta dem beta där.13-14Några dagar senare kallade fadern på Josef och sa till honom: "Dina bröder är i Sikem för att låta hjordarna beta där. Gå och ta reda på hur de har det och hur det står till med djuren, och kom sedan tillbaka och rapportera för mig.""Javisst", svarade Josef, "det ska jag göra". Han gav sig alltså av till Sikem från hemmet i Hebrondalen.15En man lade märke till honom när han kommit fram och vandrade omkring på fälten."Vem letar du efter?" frågade han.16"Jag letar efter mina bröder och deras hjordar", svarade Josef. "Har du sett dem?"17"Ja", sa mannen till honom. "De är inte här längre. Jag hörde att dina bröder sa att de tänkte gå till Dotan." Då fortsatte Josef till Dotan och hittade dem där.18När de kände igen honom på avstånd och såg att han var på väg till dem, bestämde de sig för att döda honom.19-20"Här kommer mästerdrömmaren", sa de till varandra. "Kom, så dödar vi honom och kastar honom i brunnen och säger till far att ett rovdjur har ätit upp honom. Sedan får vi se vad det blir av hans drömmar!"21-22Men Ruben ville skona Josefs liv. "Vi dödar honom inte", sa han. "Vi ska inte utgjuta blod. Vi kastar honom i stället levande i brunnen här. På så sätt kommer han att dö utan att vi rör vid honom." Ruben tänkte dra upp honom igen och låta honom återvända till fadern.23När Josef kom fram drog de av honom hans vackra mantel24och kastade honom i brunnen som var tom på vatten.25Sedan satte de sig ned för att äta kvällsmat. Plötsligt lade de märke till en rad kameler som kom mot dem på avstånd. Det var ismaelitiska köpmän, som hämtade gummi, kryddor och örter från Gilead till Egypten.26-27"Titta", sa Juda till de andra. "Här kommer några ismaeliter. Vi säljer Josef till dem. Varför ska vi döda honom och få dåligt samvete? Låt oss inte bli skyldiga till hans död, för han är ju ändå vår bror!" Bröderna höll med om detta.28När köpmännen kom förbi drog bröderna därför upp Josef ur brunnen och sålde honom till dem för tjugo silverpengar. Köpmännen tog honom sedan med sig till Egypten.29Lite senare kom Ruben tillbaka. Han hade inte varit där hela tiden. När han såg att Josef var försvunnen, slet han sönder sina kläder i sorg och förtvivlan.30"Pojken är borta. Vart ska jag nu ta vägen?" grät han inför sina bröder.31Då dödade de en get och stänkte blodet på Josefs mantel32och tog den till sin far och bad honom se efter om han kände igen den."Vi hittade den här på åkern", sa de till honom. "Visst är det väl Josefs mantel?"33Fadern kände omedelbart igen den."Ja", snyftade han. "Den tillhör min son. Ett rovdjur har ätit upp honom. Josef har säkert blivit sliten i stycken."34Jakob rev sönder sina kläder och klädde sig i säcktyg och sörjde sin son i flera veckor.35Alla i familjen försökte trösta honom, men de hade ingen större framgång."Jag kommer att dö av sorg över min son", sa Jakob och bröt samman i gråt.36Framme i Egypten sålde köpmännen Josef till Potifar, en officer hos Farao, kungen i Egypten. Potifar var kapten över palatsvakten och riksbödel.