1Lavan'ın oğulları, ‹‹Yakup babamızın sahip olduğu her şeyi aldı›› dediler, ‹‹Bütün varlığını babamıza ait şeylerden kazandı.›› Yakup bu sözleri duyunca,2Lavan'ın kendisine karşı tutumunun eskisi gibi olmadığını anladı.3RAB Yakup'a, ‹‹Atalarının topraklarına, akrabalarının yanına dön›› dedi, ‹‹Seninle olacağım.››4Bunun üzerine Yakup Rahel'le Lea'yı sürüsünün bulunduğu kırlara çağırttı.5Onlara, ‹‹Bakıyorum, babanız bana eskisi gibi davranmıyor›› dedi, ‹‹Ama babamın Tanrısı benimle birlikte.6Var gücümle babanıza hizmet ettiğimi bilirsiniz.7Ne yazık ki, babanız beni aldattı, ondan alacağımı on kez değiştirdi. Ama Tanrı bana kötülük etmesine izin vermedi.8Lavan, ‹Ücret olarak noktalı hayvanları al› deyince, bütün sürü noktalı doğurdu. ‹Ücret olarak çizgili olanları al› deyince de bütün sürü çizgili doğurdu.9Tanrı babanızın hayvanlarını aldı, bana verdi.10‹‹Sürülerin çiftleştiği mevsimde bir düş gördüm. Çiftleşen tekeler çizgili, noktalı, kırçıldı.11Düşümde Tanrı'nın meleği bana, ‹Yakup!› diye seslendi. ‹Buyur› dedim.12Bana, ‹Bak, bütün çiftleşen tekeler çizgili, noktalı ve kırçıl› dedi, ‹Çünkü Lavan'ın sana yaptıklarının hepsini gördüm.13Ben Beytel'in Tanrısı'yım. Hani orada bana anıt dikip meshetmiş, adak adamıştın. Kalk, bu ülkeden git, doğduğun ülkeye dön.› ››14Rahel'le Lea, ‹‹Babamızın evinde hâlâ payımız, mirasımız var mı?›› dediler,15‹‹Onun gözünde artık yabancı değil miyiz? Çünkü bizi sattı. Bizim için ödenen bedelin hepsini yedi.16Tanrı'nın babamızdan aldığı varlığın tümü bize ve çocuklarımıza aittir. Tanrı sana ne dediyse öyle yap.››17Böylece Yakup çocuklarını, karılarını develere bindirdi.18Bütün hayvanları önüne kattı; topladığı mallarla, Paddan-Aram'da kazandığı hayvanlarla birlikte Kenan ülkesine, babası İshak'ın yanına gitmek üzere yola çıktı.19Lavan koyunlarını kırkmaya gidince, Rahel babasının putlarını çaldı.20Yakup da kaçacağını söylemeyerek Aramlı Lavan'ı kandırdı.21Böylece kendisine ait her şeyi alıp kaçtı. Fırat Irmağı'nı geçip Gilat dağlık bölgesine doğru gitti.
Lavan Yakup'un Peşine Düşüyor
22Üçüncü gün Yakup'un kaçtığını Lavan'a bildirdiler.23Lavan yakınlarını yanına alıp Yakup'un peşine düştü. Yedi gün sonra Gilat dağlık bölgesinde ona yetişti.24O gece Tanrı Aramlı Lavan'ın düşüne girerek ona, ‹‹Dikkatli ol!›› dedi, ‹‹Yakup'a ne iyi, ne kötü bir şey söyle.››25Lavan Yakup'a yetişti. Yakup çadırını Gilat dağlık bölgesine kurmuştu. Lavan da yakınlarıyla birlikte çadırını aynı yere kurdu.26Yakup'a, ‹‹Nedir bu yaptığın?›› dedi, ‹‹Beni aldattın. Kızlarımı alıp savaş tutsağı gibi götürdün.27Neden gizlice kaçtın? Neden beni aldattın? Niçin bana söylemedin? Seni sevinçle, ezgilerle, tefle, lirle yolcu ederdim.28Torunlarımla, kızlarımla öpüşüp vedalaşmama izin vermedin. Aptallık ettin.29Size kötülük yapacak güçteyim, ama babanın Tanrısı dün gece bana, ‹Dikkatli ol!› dedi, ‹Yakup'a ne iyi, ne kötü hiçbir şey söyleme.›30Babanın evini çok özlediğin için bizden ayrıldın. Ama ilahlarımı niçin çaldın?››31Yakup, ‹‹Korktum›› diye karşılık verdi, ‹‹Kızlarını zorla elimden alırsın diye düşündüm.32İlahlarını kimde bulursan, o öldürülecektir. Yakınlarımızın önünde kendin ara, eşyalarımın arasında sana ait ne bulursan al.›› Yakup ilahları Rahel'in çaldığını bilmiyordu.33Lavan Yakup'un, Lea'nın ve iki cariyenin çadırına baktıysa da ilahları bulamadı. Lea'nın çadırından çıkıp Rahel'in çadırına girdi.34Rahel çaldığı putları devesinin semerine koymuş, üzerine oturmuştu. Lavan çadırını didik didik aradıysa da putları bulamadı.35Rahel babasına, ‹‹Efendim, huzurunda kalkamadığım için kızma, âdet görüyorum da›› dedi. Lavan her yeri aradıysa da, putları bulamadı.36Yakup kendini tutamadı. Lavan'a çıkışarak, ‹‹Suçum ne?›› diye sordu, ‹‹Ne günah işledim ki böyle öfkeyle peşime takıldın?37Bütün eşyalarımı aradın, kendine ait bir şey buldun mu? Varsa onu buraya, yakınlarımızın önüne koy. Onlar ikimiz hakkında karar versinler.38Yirmi yıl yanında kaldım. Koyunların, keçilerin hiç düşük yapmadı. Sürülerinin içinden bir tek koç yemedim.39Yabanıl hayvanların parçaladığını sana göstermedim, zararını ben çektim. Gece ya da gündüz çalınan her hayvanın karşılığını benden istedin.40Öyle bir durumdaydım ki, gündüz sıcak, gece kırağı yedi bitirdi beni. Gözüme uyku girmedi.41Yirmi yıl evinde böyle yaşadım. İki kızın için on dört yıl, sürün için altı yıl sana hizmet ettim. On kez alacağımı değiştirdin.42Babamın ve İbrahim'in Tanrısı, İshak'ın taptığı[1] Tanrı benden yana olmasaydı, beni eli boş gönderecektin. Tanrı çektiğim zorluğu, verdiğim emeği gördü ve dün gece seni uyardı.››43Lavan, ‹‹Kadınlar benim kızlarım, çocuklar benim çocuklarım, sürüler benim sürülerim›› diye karşılık verdi, ‹‹Burada gördüğün her şey bana ait. Kızlarıma ya da doğurdukları çocuklara bugün ne yapabilirim ki?44Gel anlaşalım. Aramıza tanık koyalım.››45Yakup bir taş alıp onu anıt olarak dikti.46Yakınlarına, ‹‹Taş toplayın›› dedi. Adamlar topladıkları taşları bir yere yığdılar. Orada, yığının yanında yemek yediler.47Lavan taş yığınına Yegar-Sahaduta[2], Yakup ise Galet[3] adını verdi.48Lavan, ‹‹Bu yığın bugün aramızda tanık olsun›› dedi. Bu yüzden yığına Galet adı verildi.49Mispa[4] diye de anılır. Çünkü Lavan, ‹‹Birbirimizden uzak olduğumuz zaman RAB aramızda gözcülük etsin›› dedi,50‹‹Eğer kızlarıma kötü davranır, başka kadınlarla evlenirsen, yanımızda kimse olmasa bile Tanrı tanık olacaktır.››51Sonra, ‹‹İşte taş yığını, işte aramıza diktiğim anıt›› dedi,52‹‹Bu yığın ve anıt birer tanık olsun. Bu yığının ötesine geçip sana kötülük etmeyeceğim. Sen de bu yığını ve anıtı geçip bana kötülük etmeyeceksin.53İbrahim'in, Nahor'un ve babalarının Tanrısı aramızda yargıç olsun.›› Yakup babası İshak'ın taptığı Tanrı'nın adıyla ant içti.54Sonra dağda kurban kesip yakınlarını yemeğe çağırdı. Yemeği yiyip geceyi dağda geçirdiler.55Lavan sabah erkenden kalktı; torunlarını, kızlarını öpüp kutsadıktan sonra evine gitti.
1Men Jakob fick reda på att Labans söner klagade: "Han har tagit allt min far ägde, och sin rikedom har han fått på vår bekostnad."2Snart märkte Jakob att Laban blev kylig i sin attityd mot honom.3Herren talade nu till Jakob och sa till honom: "Återvänd till dina förfäders land och till dina släktingar där, och jag ska vara med dig."4Därför skickade Jakob en dag efter Rakel och Lea och bad dem komma ut på fälten, där han var med hjordarna,5för att få tala med dem."Er far har vänt sig mot mig", sa han till dem, "men mina förfäders Gud har varit med mig.6Ni vet hur hårt jag har arbetat för er far,7men han har varit fullständigt samvetslös och tio gånger har han ändrat min lön, men Gud har inte tillåtit honom att skada mig!8Om han sa att de spräckliga djuren skulle bli mina, så födde hela hjorden spräckliga djur, och när han ändrade sig och sa att jag kunde få de brokiga djuren, blev alla lammen brokiga!9På så sätt har Gud gjort mig rik på er fars bekostnad.10Vid tiden för djurens parning hade jag en dröm och såg att bockarna som parade sig med hjorden var strimmiga, spräckliga och brokiga.11I min dröm kallade sedan Guds ängel på mig12och sa till mig att jag skulle para de vita getterna med de brokiga, spräckliga och strimmiga getterna. 'Jag har nämligen sett allt som Laban har gjort mot dig', sa ängeln.13'Jag är den Gud du mötte i Betel', fortsatte han, 'på den plats där du hällde olja på stenen och gav ett löfte att tjäna mig. Lämna nu genast detta land och återvänd till det land där du föddes.' "14Rakel och Lea svarade: "Det passar oss utmärkt! Det finns ingenting för oss här - vi kommer i vilket fall som helst inte att få något av vår fars rikedom!15Han har bara gett oss den rätt som tillhör de främmande kvinnorna. Han har sålt oss, och vad han fick för oss har han förbrukat.16De rikedomar som Gud har gett dig från vår far tillhörde egentligen oss och våra barn från början! Gör därför precis som Gud har sagt till dig."17-20En dag medan Laban var ute och klippte fåren, lyfte Jakob upp sina fruar och söner på kameler och flydde utan att berätta för Laban vad han tänkte göra. Han drev hjordarna framför sig - de hjordar som han fått i Paddan-Aram - och tog med sig allt han ägde och begav sig av hemåt till sin far Isak i Kanaans land.21På så sätt flydde han med alla sina ägodelar, och gick över floden Eufrat och begav sig till Gileads land. Rakel stal sin fars husgudar och tog dem med sig, och Jakob bedrog också Laban genom att ge sig iväg utan förvarning.22Laban fick inte reda på att de hade flytt förrän tre dagar senare.23Då tog han sina män med sig och tog upp jakten och hann ifatt dem vid Gileads berg efter sju dagar.24Den natten visade sig Gud för Laban i en dröm. "Se upp med vad du säger till Jakob", sa Gud till honom. "Du ska varken välsigna eller förbanna honom!"25Laban kom ifatt Jakob där han hade slagit läger vid Gileads berg, och Laban och hans följe stannade också där.26"Vad menar du med att ge dig iväg på detta sätt?" sa Laban. "Är mina döttrar fångar, tillfångatagna i strid, eftersom du har flytt med dem på detta sätt?27Varför lät du mig inte få ordna en avskedsfest med sång och spel?28Varför fick jag inte kyssa mina barnbarn och säga adjö till mina döttrar? Du har burit dig dumt åt!29Jag skulle kunna krossa dig, men din fars Gud visade sig för mig i går kväll och sa till mig: 'Se till att du inte är alltför hård mot Jakob.'30Men svara på en sak! Även om du känner att du måste ge dig av och har sådan längtan efter ditt barndomshem, varför har du stulit mina husgudar?"31"Jag gav mig iväg därför att jag var rädd för dig", svarade Jakob. "Jag trodde att du skulle ta dina döttrar ifrån mig med våld.32Men när det gäller dina husgudar vilar en förbannelse över den som tog dem. Låt den personen dö! Om du finner en enda sak, som vi har stulit ifrån dig, så svär jag inför alla dessa män, att jag ska ge den tillbaka till dig utan frågor." Jakob visste nämligen inte att Rakel hade tagit husgudarna.33Laban gick först till Jakobs tält för att söka igenom det, sedan till Leas, och därefter sökte han i de två bihustrurnas tält. Slutligen gick han till Rakels tält.34Men Rakel hade gömt dem i kamelsadeln och satt nu på dem. Fastän Laban sökte mycket noggrant i tältet hittade han dem alltså inte.35"Ursäkta att jag inte reser mig, far", sa Rakel, "men jag har mens."36-37Nu blev Jakob rasande på Laban. "Har du hittat något?" frågade han. "Vad består mitt brott i? Du har kommit efter mig som om du jagade en brottsling och har sökt igenom allting. Ta nu fram allt vad jag har stulit och lägg det framför oss, framför dina och mina män, så att alla kan se det och avgöra vems det är!38I tjugo år har jag varit tillsammans med dig, och hela tiden har jag tagit hand om dina får och dina getter, så att de har fött frisk avkomma, och jag har aldrig rört en enda av dina baggar för att få mat.39Om något djur anfölls och dödades av vilda djur, visade jag då det för dig och bad dig att minska antalet i din hjord? Nej, jag tog på mig förlusten. Du fick mig att betala för varje djur som stals från hjorden, vare sig jag kunde hjälpa det eller inte.40Jag har arbetat för dig under dagens brännande hetta och under kalla, sömnlösa nätter.41Ja, i tjugo år har jag arbetat - fjorton av dem för att förtjäna dina två döttrar och sex för att få hjorden. Och du har ändrat min lön tio gånger!42Om inte Gud med sin nåd hade varit med mig - min farfar Abrahams Gud, och min far Isaks Gud - skulle du ha sänt iväg mig tomhänt. Men Gud har sett din grymhet och mitt hårda arbete, och det är därför som han tillrättavisade dig i går kväll."43Laban svarade: "Dessa kvinnor är mina döttrar, och dessa barn är mina och dessa hjordar och allt du äger. Allt är mitt. Hur skulle jag då kunna skada mina egna döttrar och barnbarn?44Låt oss i stället sluta förbund med varandra och leva i fred för all framtid."45Då tog Jakob en sten och reste den som ett minnesmärke,46och sa till sina män att samla stenar och göra ett stenröse, och Jakob och Laban åt tillsammans bredvid röset.47-48De kallade det för vittnesröset - "Jegar-sahaduta" på Labans språk och "Galed" på Jakobs språk."Detta stenröse ska hjälpa oss att minnas den här dagen", sa Laban.49Det kallades därför också för vakttornet (Mispa), för Laban sa: "Må Herren se till att vi håller detta löfte, även när vi är utom synhåll för varandra.50Om du är hård mot mina döttrar, eller om du tar dig andra fruar, så kommer inte jag att känna till det, men Gud kommer att se det."51-52"Detta röse", fortsatte Laban, "står mellan oss som en bekräftelse på våra löften att jag inte ska gå förbi denna plats för att anfalla dig och att du inte heller ska passera den för att anfalla mig.53Jag kallar på Abrahams och Nahors Gud och din fars Gud och ber att han ska döma mellan oss."Då svor Jakob en ed inför sin far Isaks mäktige Gud att han skulle respektera denna gränslinje.54Sedan offrade Jakob ett offer till Gud på bergets topp och inbjöd sina följeslagare till en måltid och tillbringade sedan natten tillsammans med dem på berget.55Tidigt nästa morgon steg Laban upp och kysste sina döttrar och barnbarn och välsignade dem och återvände hem.