Mezmur 78 | Kutsal Kitap Yeni Çeviri

Kutsal Kitap Yeni Çeviri

78. Mezmur

Asaf'ın Maskili

1 Dinle, ey halkım, öğrettiklerimi, Kulak ver ağzımdan çıkan sözlere. 2 Özdeyişlerle söze başlayacağım, Eski sırları anlatacağım, 3 Duyduğumuzu, bildiğimizi, Atalarımızın bize anlattığını. 4 Torunlarından bunları gizlemeyeceğiz; RAB'bin övgüye değer işlerini, Gücünü, yaptığı harikaları Gelecek kuşağa duyuracağız. 5 RAB Yakup soyuna koşullar bildirdi, İsrail'e yasa koydu. Bunları çocuklarına öğretsinler diye Atalarımıza buyruk verdi. 6 Öyle ki, gelecek kuşak, yeni doğacak çocuklar bilsinler, Onlar da kendi çocuklarına anlatsınlar, 7 Tanrı'ya güven duysunlar, Tanrı'nın yaptıklarını unutmasınlar, O'nun buyruklarını yerine getirsinler; 8 Ataları gibi inatçı, başkaldırıcı, Yüreği kararsız, Tanrı'ya sadakatsiz bir kuşak olmasınlar. 9 Oklarla, yaylarla kuşanmış Efrayimoğulları Savaş günü sırtlarını döndüler. 10 Tanrı'nın antlaşmasına uymadılar, O'nun yasasına göre yaşamayı reddettiler. 11 Unuttular O'nun işlerini, Kendilerine gösterdiği harikaları. 12 Mısır'da, Soan^[1] bölgesinde Tanrı harikalar yapmıştı atalarının önünde. 13 Denizi yarıp geçirmişti onları, Bir duvar gibi ayakta tutmuştu suları. 14 Gündüz bulutla, Gece ateş ışığıyla onlara yol göstermişti. 15 Çölde kayaları yarmış, Sanki dipsiz kaynaklardan Onlara kana kana su içirmişti. 16 Kayadan akarsular fışkırtmış, Suları ırmak gibi akıtmıştı. 17 Ama onlar çölde Yüceler Yücesi'ne başkaldırarak Günah işlemeye devam ettiler. 18 Canlarının çektiği yiyeceği isteyerek İçlerinde Tanrı'yı denediler. 19 ‹‹Tanrı çölde sofra kurabilir mi?›› diyerek, Tanrı'ya karşı konuştular. 20 ‹‹Bak, kayaya vurunca sular fışkırdı, Dereler taştı. Peki, ekmek de verebilir mi, Et sağlayabilir mi halkına?›› 21 RAB bunu duyunca çok öfkelendi, Yakup'a ateş püskürdü, Öfkesi tırmandı İsrail'e karşı; 22 Çünkü Tanrı'ya inanmıyorlardı, O'nun kurtarıcılığına güvenmiyorlardı. 23 Yine de RAB buyruk verdi bulutlara, Kapaklarını açtı göklerin; 24 Man yağdırdı onları beslemek için, Göksel tahıl verdi onlara. 25 Meleklerin^[2] ekmeğini yedi her biri, Doyasıya yiyecek gönderdi onlara. 26 Doğu rüzgarını estirdi göklerde, Gücüyle güney rüzgarına yol gösterdi. 27 Toz gibi et yağdırdı başlarına, Deniz kumu kadar kuş; 28 Ordugahlarının ortasına, Konakladıkları yerin çevresine düşürdü. 29 Yediler, tıka basa doydular, İsteklerini yerine getirdi Tanrı. 30 Ancak onlar isteklerine doymadan, Daha ağızları doluyken, 31 Tanrı'nın öfkesi parladı üzerlerine. En güçlülerini öldürdü, Yere serdi İsrail yiğitlerini. 32 Yine de günah işlemeye devam ettiler, O'nun harikalarına inanmadılar. 33 Bu yüzden Tanrı onların günlerini boşluk, Yıllarını dehşet içinde bitirdi. 34 Tanrı onları öldürdükçe O'na yönelmeye, İstekle O'nu yeniden aramaya başlıyorlardı. 35 Tanrı'nın kayaları olduğunu, Yüce Tanrı'nın kurtarıcıları olduğunu anımsıyorlardı. 36 Oysa ağızlarıyla O'na yaltaklanıyor, Dilleriyle yalan söylüyorlardı. 37 O'na yürekten bağlı değillerdi, Antlaşmasına sadık kalmadılar. 38 Yine de Tanrı sevecendi, Suçlarını bağışlıyor, onları yok etmiyordu; Çok kez öfkesini tuttu, Bütün gazabını göstermedi. 39 Onların yalnızca insan olduğunu anımsadı, Geçip giden, dönmeyen bir rüzgar gibi. 40 Çölde kaç kez O'na başkaldırdılar, Issız yerlerde O'nu gücendirdiler! 41 Defalarca denediler Tanrı'yı, İncittiler İsrail'in Kutsalı'nı. 42 Anımsamadılar O'nun güçlü elini, Kendilerini düşmandan kurtardığı günü, 43 Mısır'da gösterdiği belirtileri, Soan bölgesinde yaptığı şaşılası işleri. 44 Mısır'ın kanallarını kana çevirdi, Sularını içemediler. 45 Gönderdiği at sinekleri yedi halkı, Gönderdiği kurbağalar yok etti ülkeyi. 46 Ekinlerini tırtıllara, Emeklerinin ürününü çekirgelere verdi. 47 Asmalarını doluyla, Yabanıl incir ağaçlarını iri dolu taneleriyle yok etti. 48 Büyükbaş hayvanlarını kırgına, Küçükbaş hayvanlarını yıldırıma teslim etti. 49 Üzerlerine kızgın öfkesini, Gazap, hışım, bela Ve bir alay kötülük meleği gönderdi. 50 Yol verdi öfkesine, Canlarını ölümden esirgemedi, Onları salgın hastalığın pençesine düşürdü. 51 Mısır'da bütün ilk doğanları, Ham'ın çadırlarında bütün ilk çocukları vurdu. 52 Kendi halkını davar gibi götürdü, Çölde onları bir sürü gibi güttü. 53 Onlara güvenlik içinde yol gösterdi, korkmadılar; Düşmanlarınıysa deniz yuttu. 54 Böylece onları kendi kutsal topraklarının sınırına, Sağ elinin kazandığı dağlık bölgeye getirdi. 55 Önlerinden ulusları kovdu, Mülk olarak topraklarını İsrail oymakları arasında bölüştürdü. Halkını konutlarına yerleştirdi. 56 Ama onlar yüce Tanrı'yı denediler, O'na başkaldırdılar, Koşullarına uymadılar. 57 Döneklik edip ataları gibi ihanet ettiler, Güvenilmez bir yay gibi bozuk çıktılar. 58 Puta taptıkları yerlerle O'nu kızdırdılar, Putlarıyla O'nu kıskandırdılar. 59 Tanrı bunları duyunca çok öfkelendi, İsrail'i büsbütün reddetti. 60 İnsanlar arasında kurduğu çadırı, Şilo'daki konutunu terk etti. 61 Kudretini^[3] tutsaklığa, Görkemini^[4] düşman eline teslim etti. 62 Halkını kılıç önüne sürdü, Öfkesini kendi halkından çıkardı. 63 Gençlerini ateş yuttu, Kızlarına düğün türküsü söylenmez oldu. 64 Kâhinleri kılıç altında öldü, Dul kadınları ağlayamadı. 65 O zaman Rab uykudan uyanır gibi, Şarabın rehavetinden ayılan bir yiğit gibi oldu. 66 Düşmanlarını püskürttü, Onları sonsuz utanca boğdu. 67 Tanrı Yusuf soyunu reddetti, Efrayim oymağını seçmedi; 68 Ancak Yahuda oymağını, Sevdiği Siyon Dağı'nı seçti. 69 Tapınağını doruklar gibi, Sonsuzluk için kurduğu yeryüzü gibi yaptı. 70 Kulu Davut'u seçti, Onu koyun ağılından aldı. 71 Halkı Yakup'u, kendi halkı İsrail'i gütmek için, Onu yavru kuzuların ardından getirdi. 72 Böylece Davut onlara dürüstçe çobanlık etti, Becerikli elleriyle onlara yol gösterdi.

Nya Levande Bibeln

Biblica'dan

Gud straffar och räddar sitt folk

1-3 Mitt folk, lyssna till min undervisning! Öppna era öron för vad jag säger, för jag ska berätta för er händelser ur vår historia, om sådant som vi har sett och hört från tidigare generationer. 4 Jag ska uppenbara dessa sanningar för er, så att ni kan beskriva Herrens väldiga gärningar för era barn och berätta för dem om de mäktiga under han utförde. 5 Han gav sina lagar till Israels folk och Jakobs efterföljare, och befallde våra förfäder att undervisa sina barn, 6 så att de i sin tur kunde undervisa sina barn. På så sätt har hans lagar hållits levande från generation till generation. 7 Och därmed har varje generation fått möjlighet att följa dessa lagar och sätta sitt hopp till Gud och inte glömma alla hans fantastiska under. 8 Ja, de skulle inte vara lika opålitliga som sina förfäder, som vände sig bort från Gud i upproriskhet, och gick sin egen väg. 9 Fast de var fullt beväpnade, vände Efraims folk ryggen till och flydde när det blåstes till strid. 10 De bröt förbundet med Gud och vägrade att följa hans lagar. 11-12 De glömde de märkliga under som Gud hade gjort inför ögonen på dem. 13 Han delade ju havet framför dem och ledde dem rakt igenom. Vattnet stod som en vägg på båda sidor! 14 På dagen ledde han dem med ett moln och på natten med ett eldsken. 15 Han krossade klippan i öknen för att ge dem tillräckligt med vatten, och det flöt fram från en källa. 16 Strömmarna rann från klippan, de flöt fram som en flod! 17 Ändå fortsatte de med sitt uppror och syndade mot Gud, som är över alla gudar. 18 De utmanade Gud och krävde annan mat än den Gud gav dem. 19-20 Med misstro frågade de: "Kan Gud verkligen duka ett bord åt oss i öknen?" 21 Men Herren hörde dem och blev vred. Hans vredes eld brann mot Israel 22 därför att de inte trodde på honom eller räknade med hans hjälp. 23 Trots detta befallde han att himlen skulle öppnas. Han öppnade himlens fönster 24 och lät manna regna ner som mat. Han gav dem bröd från himlen! 25 Ja, de åt änglarnas mat, och han gav dem mer än de orkade äta. 26 Med sin väldiga kraft lät han vinden blåsa från både öster och söder. 27 Han lät fåglar regna ner, så många att de blev till ett tjockt lager på marken. Ja, de var lika många som sanden i havet. 28 Till och med mitt bland tälten föll fåglarna till marken, 29 och folket åt så mycket de ville. Han gav dem vad de bad om, 30 men de hade knappt slutat äta förrän Herrens vrede upptändes. 31 De hade fortfarande köttet i munnen när han dödade de bästa och starkaste av Israels unga män. 32 Trots detta fortsatte folket att synda och vägrade att tro på Guds under. 33 Då gjorde han ett snabbt slut på deras liv och fyllde deras år med ångest och skräck. 34 Alltid när han dödade några av folket, frågade resten av dem efter honom för en kort tid. De vände då om och bad till honom. 35 Då tycktes de komma ihåg att Gud var deras beskyddare, att han var deras Frälsare, en Gud över alla gudar. 36 Men de menade ingenting med det. Allt vad de sa var lögn. 37 Deras hjärtan var långt borta, och de höll inte sina löften. 38 Ändå var han barmhärtig och förlät dem deras synder och utplånade dem inte. Många gånger höll han tillbaka sin vrede, 39 för han kom ihåg att de bara var mänskliga varelser som försvinner lika snabbt som en vindpust. 40 Tänk så många gånger de gjorde uppror mot honom i öknen! 41 Gång på gång gjorde de Israels helige Gud bedrövad. 42 De glömde hans stora makt och kärlek och att han befriat dem från deras fiender. 43 De glömde de plågor han skickade över egyptierna på Soans slätter. 44 Det var då han förvandlade floderna till blod så att egyptierna inte hade något vatten att dricka. 45 Han lät också stora svärmar med flugor fylla landet, och han lät grodor översvämma hela Egypten! 46 Han sände larver och gräshoppor som åt upp deras skördar. 47 Han förstörde vinrankorna och mullbärsfikonträden med frost och hagel. 48 Boskapen dog på åkrarna när de träffades av de hårda iskristallerna från himlen och deras får dödades av blixten. 49 Det fanns inga gränser när han släppte loss sin vrede över egyptierna. För att plåga dem sände han en armé av änglar som förde olycka med sig. 50 Han gav sin vrede fritt utlopp och skonade inte egyptiernas liv, utan lät dem dö av pest. 51 Därefter dödade han den äldste sonen i varje egyptisk familj. 52 Sedan lät han sitt eget folk bryta upp och som en herde ledde han det tryggt genom öknen. 53 Han skyddade dem från faror, så att de inte behövde frukta någonting, och deras fiender dränkte han i havet. 54 Han ledde dem till gränsen av sina välsignelsers land, landet med de sköna bergen, som han hade erövrat för deras skull. 55 Han drev bort folken som bodde i landet och gav var och en av Israels stammar en del av landet och i de bortdrivna folkens hus fick de bo. 56 Trots att Gud gjorde allt detta för dem, var de fortfarande upproriska mot honom, som är över alla gudar, och de vägrade att lyda hans befallningar. 57 De vände sig bort från honom och gick inte in i det utlovade landet. De var lika olydiga och opålitliga som deras förfäder hade varit. Som en krokig pil missade de målet för Guds vilja. 58 De retade upp honom med sina hedniska offerplatser och sina avgudabilder. 59 När Gud såg vad de gjorde blev han vred, och han föraktade sitt folk Israel. 60 Han övergav sitt heliga tält i Silo, där han hade bott bland människorna, 61 och tillät att hans ark fördes bort. Han överlämnade sin härlighet i fiendehänder. 62 Hans vrede var fruktansvärd och han lät sitt folk falla för fiendernas svärd. 63 Ja, deras unga män dödades i kriget, och för deras unga flickor fick man aldrig sjunga någon bröllopssång. 64 Prästerna dödades med svärd och deras änkor dog innan de ens hade börjat sin sorgeklagan. 65 Sedan reste sig Herren, ja, han steg upp som från sömnen. Som en mäktig man, upprymd av vin, 66 jagade han sina fiender på flykten. Han drev dem tillbaka och skickade bort dem till evig skam. 67 Men han förkastade Josefs familj, Efraims stam kom ej mer på fråga. 68 I stället utvalde han Juda stam och berget Sion som han älskade. 69 Där byggde han sitt tempel, lika fast och orubbligt som jorden själv. 70 Han utsåg David till sin tjänare. Han hämtade honom från de gröna ängarna där han vaktade fåren 71 och gjorde honom till Israels kung. Ja, David blev herde för Guds utvalda folk, och han tog hand om dem och regerade över dem med ett uppriktigt hjärta, osjälviskt och skickligt.