1Yoav'a, ‹‹Kral Davut Avşalom için ağlayıp yas tutuyor›› diye bildirdiler.2O gün zafer ordu için yasa dönüştü. Çünkü kralın oğlu için acı çektiğini duymuşlardı.3Bu yüzden askerler, savaş kaçakları gibi, o gün kente utanarak girdiler.4Kral ise yüzünü örtmüş, yüksek sesle, ‹‹Ah oğlum Avşalom! Avşalom, oğlum, oğlum!›› diye bağırıyordu.5Yoav kralın bulunduğu odaya giderek ona şöyle dedi: ‹‹Bugün senin canını, oğullarının, kızlarının, eşlerinin, cariyelerinin canlarını kurtaran adamlarının hepsini utandırdın.6Çünkü senden nefret edenleri seviyor, seni sevenlerden nefret ediyorsun: Bugün komutanlarının ve adamlarının senin gözünde değersiz olduğunu gösterdin. Evet, bugün anladım ki, Avşalom sağ kalıp hepimiz ölseydik senin için daha iyi olurdu!7‹‹Haydi kalk, gidip adamlarını yüreklendir! RAB'bin adıyla ant içerim ki, gitmezsen bu gece bir kişi bile seninle kalmayacak. Bu da, gençliğinden şimdiye dek başına gelen yıkımların tümünden daha kötü olacak.››8Bunun üzerine kral gidip kentin kapısında oturdu. Bütün askerlere, ‹‹İşte kral kentin kapısında oturuyor›› diye haber salındı. Onlar da kralın yanına geldiler.
Davut Yeruşalim'e Dönüyor Bu arada İsrailliler evlerine kaçmışlardı.
9İsrail oymaklarından olan herkes birbiriyle tartışıyor ve, ‹‹Kral bizi düşmanlarımızın elinden kurtardı›› diyordu, ‹‹Bizi Filistliler'in elinden kurtaran da odur. Şimdiyse Avşalom yüzünden ülkeyi bırakıp kaçtı.10Bizi yönetmesi için meshettiğimiz Avşalom'sa savaşta öldü. Öyleyse neden kralı geri getirme konusunda susup duruyorsunuz?››11Kral Davut Kâhin Sadok'la Kâhin Aviyatar'a şu haberi gönderdi: ‹‹Yahuda'nın ileri gelenlerine deyin ki, ‹Bütün İsrail'de konuşulanlar kralın konutuna dek ulaştığına göre, kralı sarayına geri getirmekte siz neden sonuncu oluyorsunuz?12Siz kardeşlerimsiniz; etim, kemiğimsiniz! Kralı geri getirmekte neden en son siz davranıyorsunuz?›13‹‹Amasa'ya da şöyle deyin: ‹Sen etim, kemiğimsin! Seni Yoav'ın yerine ordunun sürekli komutanı atamazsam, Tanrı bana aynısını, hatta daha kötüsünü yapsın!› ››14Böylece Davut bütün Yahudalılar'ı derinden etkiledi. Yahudalılar krala, ‹‹Bütün adamlarınla birlikte dön!›› diye haber gönderdiler.15Kral dönüp Şeria Irmağı'na vardı. Yahudalılar kralı karşılamak ve Şeria Irmağı'ndan geçirmek için Gilgal'a geldiler.16Bahurim'den Benyaminli Gera oğlu Şimi de Kral Davut'u karşılamak için Yahudalılar'la birlikte çıkageldi.17Yanında Benyamin oymağından bin kişi vardı. Saul evinin hizmetkârı Siva da on beş oğlu ve yirmi kölesiyle birlikte hemen Şeria Irmağı'na, kralın yanına geldi.18Kralın ev halkını karşıya geçirmek ve onun istediğini yapmak için ırmağın sığ yerinden karşı yakaya geçtiler. Kral Şeria Irmağı'nı geçmek üzereydi ki, Gera oğlu Şimi kendini onun önüne attı.19Krala, ‹‹Efendim, beni suçlu sayma›› dedi, ‹‹Ey efendim kral, Yeruşalim'den çıktığın gün işlediğim suçu anımsama, göz önünde tutma.20Çünkü kulun günah işlediğini biliyor. Efendim kralı karşılamak için bugün bütün Yusuf soyundan ilk gelen benim.››21Seruya oğlu Avişay, ‹‹Şimi öldürülmeli, çünkü RAB'bin meshettiği kişiye lanet okudu›› dedi.22Davut, ‹‹Ey Seruya oğulları, bu sizin işiniz değil!›› dedi, ‹‹Bugün bana düşman oldunuz. İsrail'de bugün bir tek kişi öldürülmeyecek! İsrail'in Kralı olduğumu bilmiyor muyum?››23Sonra ant içerek Şimi'ye, ‹‹Ölmeyeceksin!›› dedi.24Saul'un torunu Mefiboşet de kralı karşılamaya gitti. Kralın gittiği günden esenlikle geri döndüğü güne dek ayaklarını da, giysilerini de yıkamamış, bıyığını kesmemişti.25Kralı karşılamak için Yeruşalim'den geldiğinde, kral, ‹‹Mefiboşet, neden benimle gelmedin?›› diye sordu.26Mefiboşet şöyle yanıtladı: ‹‹Ey efendim kral! Kulun topal olduğundan, kulum Siva'ya, ‹Eşeğe palan vur da binip kralla birlikte gideyim› dedim. Ama o beni kandırdı.27Ayrıca efendim kralın önünde kuluna kara çaldı. Ama sen, ey efendim kral, Tanrı'nın bir meleği gibisin; gözünde doğru olanı yap.28Çünkü atamın ailesinin bütün bireyleri ölümü hak etmişken, kuluna sofrandakilerle birlikte yemek yeme ayrıcalığını tanıdın. Artık senden daha başka bir şey dilemeye ne hakkım var, ey kral?››29Kral, ‹‹İşlerin hakkında daha fazla konuşmana gerek yok›› dedi, ‹‹Sen ve Siva toprakları paylaşın diye buyruk veriyorum.››30Mefiboşet, ‹‹Madem efendim kral sarayına esenlikle döndü, bütün toprakları Siva alsın›› diye karşılık verdi.31Gilatlı Barzillay da Şeria Irmağı'nı geçişte krala eşlik edip onu uğurlamak üzere Rogelim'den gelmişti.32Barzillay çok yaşlıydı, seksen yaşındaydı. Kral Mahanayim'de kaldığı sürece, geçimini o sağlamıştı. Çünkü Barzillay çok varlıklıydı.33Kral Barzillay'a, ‹‹Benimle karşıya geç, Yeruşalim'de ben senin geçimini sağlayacağım›› dedi.34Ama Barzillay, ‹‹Kaç yıl ömrüm kaldı ki, seninle birlikte Yeruşalim'e gideyim?›› diye karşılık verdi,35‹‹Şu anda seksen yaşındayım. İyi ile kötüyü ayırt edebilir miyim? Yediğimin, içtiğimin tadını alabilir miyim? Kadın erkek şarkıcıların sesini duyabilir miyim? Öyleyse neden efendim krala daha fazla yük olayım?36Kulun Şeria Irmağı'nı kralla birlikte geçerek sana birazcık eşlik edecek. Kral beni neden böyle ödüllendirsin?37İzin ver de döneyim, kentimde, annemin babamın mezarı yanında öleyim. Ama kulun Kimham burada; o seninle karşıya geçsin. Uygun gördüğünü ona yaparsın.››38Kral, ‹‹Kimham benimle karşıya geçecek ve ona senin uygun gördüğünü yapacağım›› dedi, ‹‹Benden ne dilersen yapacağım.››39Bundan sonra kralla bütün halk Şeria Irmağı'nı geçti. Kral Barzillay'ı öpüp kutsadı. Sonra Barzillay evine döndü.40Kral Gilgal'a geçti. Kimham da onunla birlikte gitti. Bütün Yahudalılar'la İsrailliler'in yarısı krala eşlik ettiler.41Sonra İsrailliler krala varıp şöyle dediler: ‹‹Neden kardeşlerimiz Yahudalılar seni çaldı? Neden seni, aile bireylerini ve bütün adamlarını Şeria Irmağı'nın karşı yakasına geçirdiler?››42Bunun üzerine Yahudalılar İsrailliler'e, ‹‹Çünkü kral bizden biri!›› dediler, ‹‹Buna neden kızdınız? Kralın yiyeceklerinden bir şey yedik mi? Kendimize bir şey aldık mı?››43İsrailliler, ‹‹Kralda on payımız var›› diye yanıtladılar, ‹‹Davut'ta sizden daha çok hakkımız var. Öyleyse neden bizi küçümsüyorsunuz? Kralımızı geri getirmekten ilk söz eden biz değil miydik?›› Ne var ki, Yahudalılar'ın tepkisi İsrailliler'inkinden daha sert oldu.
1Snart nådde det fram till Joab att kungen grät och sörjde Absalom.2När folket fick höra om hans förtvivlan slutade de att fira segern, och en djup förstämning utbredde sig.3De som deltagit i striden på den segrande sidan smög tillbaka in i staden, precis som om de hade flytt undan striden.4Kungen satt länge med händerna för ansiktet och jämrade sig i sin sorg: "O min son Absalom, min son!"5Då gick Joab in till kungen och sa till honom: "Vi räddade ditt liv i dag, och livet på dina söner, döttrar, fruar och bihustrur, och ändå handlar du på detta sätt och får oss att skämmas, som om vi hade gjort något galet.6Du tycks älska dem som hatar dig och hata dem som älskar dig. Tydligen betyder vi ingenting för dig. Om Absalom hade levat och vi alla hade dött, så hade du varit glad.7Gå nu ut och gratulera dina män, för jag lovar dig att om du inte gör det, så kommer alla att lämna dig, och inte en enda av dem kommer att stanna kvar här över natten. Du kommer att få det värre än du någonsin har haft det i hela ditt liv.8-10Kungen gick då ut och satte sig vid stadsporten, och när nyheten spreds genom staden att han var där, gick alla till honom. Under tiden pratade man överallt i hela landet om vad som hänt. "Varför ber vi inte kungen komma tillbaka?" sa man. "Han har ju räddat oss från våra fiender filisteerna. Absalom, som vi gjorde till kung i hans ställe, jagade ut honom ur landet, men nu är han ju död. Låt oss be David återvända och bli vår kung igen!"11-12Då sände David prästerna Sadok och Ebjatar till styresmännen i Juda: "Varför är ni de sista som talar om att låta kungen återvända? Hela Israel är ju inställda på det, och det är bara er man väntar på! Ändå är ni mina egna bröder, min egen stam, mitt eget kött och blod!"13Och han bad dem säga till Amasa: "Du är min släkting, och nu tar jag Gud till vittne på att jag tänker tillsätta dig som befälhavare över min armé, i stället för Joab."14David lyckades på detta sätt ena alla i Juda, och de sände honom detta besked: "Kom tillbaka till oss och ta med dig alla dem som följt med dig!"15Kungen vände då tillbaka till Jerusalem. Men när han kom fram till Gilgal vid Jordanfloden fanns ledarna i Juda där för att möta honom vid vadstället.16Simei, benjaminiten Geras son från Bahurim, skyndade sig över tillsammans med styresmännen i Juda för att välkomna kung David.17Ett tusen män från Benjamins stam gick med honom tillsammans med Siba, Sauls tjänare, och Sibas femton söner och tjugo tjänare.18De skyndade sig ner till Jordan och hjälpte kungens familj och trupperna att ta sig över. Simei, Geras son, skyndade sig över Jordan. Han föll ner inför kungen19och bad: "Ers Majestät, förlåt mig och glöm det hemska som jag gjorde mot dig när du lämnade Jerusalem,20för jag vet mycket väl att jag syndade. Det är därför jag kom hit i dag för att som förste man i hela Josefs stam hälsa dig."21Abisai frågade då: "Ska inte Simei dö för att han förbannade Herrens utvalde kung?"22"Vad har jag längre gemensamt med dig och din bror Joab? I dag har ni vänt er emot mig!" svarade David Abisai. "I dag ska ingen dödas, i dag ska vi glädjas över att jag än en gång är Israels kung!"23Sedan vände han sig till Simei och lovade: "Du ska inte dödas."24-25Mefiboset, Sauls sonson, hade också kommit från Jerusalem för att möta kungen. Han hade inte tvättat fötterna, klippt skägget eller bytt kläder sedan den dag kungen lämnade Jerusalem."Varför kom du inte med mig, Mefiboset?" frågade kungen honom.26 Mefiboset svarade: "Min herre och kung, min tjänare Siba lurade mig. Jag sa till honom: 'Sadla min åsna så att jag kan följa med kungen', för du vet ju att jag är halt.27Men Siba har förrått mig genom att säga att jag vägrade komma. Men jag vet att du brukar höra Gud tala, så gör vad du finner bäst!28Jag och alla mina släktingar hade ju bara döden att vänta oss av dig, men i stället hedrade du mig genom att jag fick äta vid ditt eget bord, så varför skulle jag klaga?"29David svarade: "Det räcker så! Du och Siba får dela landet lika mellan er."30"Låt honom ta alltsammans", sa Mefiboset. "Jag är nöjd med att du är tillbaka helskinnad!"31-32Barsillai, som hade försett kungen och hans armé med proviant under vistelsen i Mahanaim, kom från Rogelim för att gå med kungen över floden. Han var nu åttio år gammal och en mycket rik man.33"Kom nu med mig och bo i Jerusalem", sa kungen till Barsillai. "Jag kan ta hand om dig där."34"Nej", svarade han. "Jag är alltför gammal för det.35Jag är nu åttio år, och livet är inte spännande längre. Mat och vin smakar mig inte längre, jag börjar höra dåligt och nöjen har jag inte någon glädje av. Jag skulle bara vara till besvär för min herre kungen.36Att bara få gå över floden med dig är allt jag önskar.37Låt mig sedan få återvända hem för att dö i min egen stad, där min far och mor är begravda. Men här är din tjänare Kimham, låt honom gå med dig, och ge honom det du tycker är bäst."38"Bra", svarade kungen. "Kimham ska gå med mig, och jag ska göra allt det för honom, som jag skulle ha gjort för dig."39Allt folket gick då över Jordan tillsammans med kungen. Och efter det att kungen kysst och välsignat Barsillai återvände denne hem,40men kungen gick sedan till Gilgal och Kimham följde honom. Alla soldater i Juda och många från Israel var också där vid vadstället för att hälsa honom välkommen.41Men Israels män klagade hos kungen, eftersom bara männen från Juda hade fått hjälpa honom och hans familj över Jordan.42"Varför klagar ni?" svarade Juda män. "Kungen är av vår egen stam. Det där behöver ni väl inte bli arga för! Vi har inte bett om något för egen del, och han har inte ens behövt dela med sig av sina förråd till oss."43"Men vi är tio stammar i Israel", svarade de andra, "så vi har större rätt till kungen än ni. Varför behandlar ni oss så här? Var det inte vi som först började tala om att hämta honom tillbaka, för att han skulle bli vår kung igen!"Så fortsatte diskussionen fram och tillbaka, och männen från Juda var särskilt hårda i sitt tal.