1RAB Natan'ı Davut'a gönderdi. Natan Davut'un yanına gelince ona, ‹‹Bir kentte biri zengin, öbürü yoksul iki adam vardı›› dedi,2‹‹Zengin adamın birçok koyunu, sığırı vardı.3Ama yoksul adamın satın alıp beslediği küçük bir dişi kuzudan başka bir hayvanı yoktu. Kuzu adamın yanında, çocuklarıyla birlikte büyüdü. Adamın yemeğinden yer, tasından içer, koynunda uyurdu. Yoksulun kızı gibiydi.4Derken, zengin adama bir yolcu uğradı. Adam gelen konuğa yemek hazırlamak için kendi koyunlarından, sığırlarından birini almaya kıyamadığından yoksulun kuzusunu alıp yolcuya yemek hazırladı.››5Zengin adama çok öfkelenen Davut Natan'a, ‹‹Yaşayan RAB'bin adıyla derim ki, bunu yapan ölümü hak etmiştir!›› dedi,6‹‹Bunu yaptığı ve acımadığı için kuzuya karşılık dört katını ödemeli.››7Bunun üzerine Natan Davut'a, ‹‹O adam sensin!›› dedi, ‹‹İsrail'in Tanrısı RAB diyor ki, ‹Ben seni İsrail'e kral olarak meshettim ve Saul'un elinden kurtardım.8Sana efendinin evini verdim, karılarını da koynuna verdim. İsrail ve Yahuda halkını da sana verdim. Bu az gelseydi, sana daha neler neler verirdim!9Öyleyse neden RAB'bin gözünde kötü olanı yaparak, onun sözünü küçümsedin? Hititli Uriya'yı kılıçla öldürdün, Ammonlular'ın kılıcıyla canına kıydın. Karısını da kendine eş olarak aldın.10Bundan böyle, kılıç senin soyundan sonsuza dek eksik olmayacak. Çünkü beni küçümsedin ve Hititli Uriya'nın karısını kendine eş olarak aldın.›11‹‹RAB şöyle diyor: ‹Sana kendi soyundan kötülük getireceğim. Senin gözünün önünde karılarını alıp bir yakınına vereceğim; güpegündüz karılarının koynuna girecek.12Evet, sen o işi gizlice yaptın, ama ben bunu bütün İsrail halkının gözü önünde güpegündüz yapacağım!› ››13Davut, ‹‹RAB'be karşı günah işledim›› dedi. Natan, ‹‹RAB günahını bağışladı, ölmeyeceksin›› diye karşılık verdi,14‹‹Ama sen bunu yapmakla, RAB'bin düşmanlarının O'nu küçümsemesine neden oldun. Bu yüzden doğan çocuğun kesinlikle ölecek.››15Bundan sonra Natan evine döndü. RAB Uriya'nın karısının Davut'tan doğan çocuğunun hastalanmasına neden oldu.16Davut çocuk için Tanrı'ya yalvarıp oruç tuttu; evine gidip gecelerini yerde yatarak geçirdi.17Sarayın ileri gelenleri onu yerden kaldırmaya geldiler. Ama Davut kalkmak istemedi, onlarla yemek de yemedi.18Yedinci gün çocuk öldü. Davut'un görevlileri çocuğun öldüğünü Davut'a bildirmekten çekindiler. Çünkü, ‹‹Çocuk daha yaşarken onunla konuştuk ama bizi dinlemedi›› diyorlardı, ‹‹Şimdi çocuğun öldüğünü ona nasıl söyleriz? Kendisine zarar verebilir!››19Davut görevlilerinin fısıldaştığını görünce, çocuğun öldüğünü anladı. Onlara, ‹‹Çocuk öldü mü?›› diye sordu. ‹‹Evet, öldü›› dediler.20Bunun üzerine Davut yerden kalktı. Yıkandı, güzel kokular sürünüp giysilerini değiştirdi. RAB'bin Tapınağı'na gidip tapındı. Sonra evine döndü ve yemek istedi. Önüne konan yemeği yedi.21Hizmetkârları, ‹‹Neden böyle davranıyorsun?›› diye sordular, ‹‹Çocuk yaşarken oruç tuttun, ağladın; ama ölünce kalkıp yemek yemeye başladın.››22Davut şöyle yanıtladı: ‹‹Çocuk yaşarken oruç tutup ağladım. Çünkü, ‹Kim bilir, RAB bana lütfeder de çocuk yaşar› diye düşünüyordum.23Ama çocuk öldü. Artık neden oruç tutayım? Onu geri getirebilir miyim ki? Ben onun yanına gideceğim, ama o bana geri dönmeyecek.››24-25Davut karısı Bat-Şeva'yı avuttu. Yanına girip onunla yattı. Bat-Şeva bir oğul doğurdu. Çocuğun adını Süleyman koydu. Çocuğu seven RAB Peygamber Natan aracılığıyla haber gönderdi ve hatırı için çocuğun adını Yedidyah[1] koydu.26Bu sırada Ammonlular'ın Rabba Kenti'ne karşı savaşı sürdüren Yoav, saray semtini ele geçirdi.27Sonra Davut'a ulaklar göndererek, ‹‹Rabba Kenti'ne karşı savaşıp su kaynaklarını ele geçirdim›› dedi,28‹‹Şimdi sen ordunun geri kalanlarını topla, kenti kuşatıp ele geçir; öyle ki, kenti ben ele geçirmeyeyim ve kent adımla anılmasın.››29Davut bütün askerlerini toplayıp Rabba Kenti'ne gitti, kente karşı savaşıp ele geçirdi.30Ammon Kralı'nın[2] başındaki tacı aldı. Değerli taşlarla süslü, ağırlığı bir talant[3] altını bulan tacı Davut'un başına koydular. Davut kentten çok miktarda mal yağmalayıp götürdü.31Orada yaşayan halkı dışarı çıkarıp testereyle, demir kazma ve baltayla yapılan işlerde, tuğla yapımında çalıştırdı. Davut bunu bütün Ammon kentlerinde uyguladı. Sonra bütün ordusuyla birlikte Yeruşalim'e döndü.
1-2Herren sände profeten Natan till David, och Natan berättade:"Två män bodde i samma stad. En var mycket rik och ägde många fårhjordar och mycket getter.3Den andre var mycket fattig och ägde inget annat än ett litet lamm, som han hade lyckats köpa. Lammet växte upp bland barnen i familjen. Han matade det från sin egen tallrik, lät det dricka ur sin egen mugg och bar det i sina armar som om det varit hans egen lilla dotter.4Nu kom det en gäst till den rike mannens hem, men i stället för att slakta ett lamm från sina egna hjordar till middag åt gästen, tog han den fattige mannens lamm och lagade till det."5David blev rasande och skrek: "Jag svär vid den levande Guden, att en man som gör något sådant borde dödas.6Han borde få betala tillbaka fyra lamm till den fattige mannen i stället för det han stal och för sin brist på barmhärtighet."7Då sa Natan till David: "Du är den rike mannen! Herren, Israels Gud, säger: 'Jag gjorde dig till kung över Israel och räddade dig från Sauls makt .8Jag gav dig hans palats och hans hustrur, och jag gav dig hela Israel och Juda. Om det inte hade varit tillräckligt, så skulle jag ha gett dig ännu mycket mer.9Varför har du då föraktat Guds lagar och gjort något så ont? Du har mördat Uria och tagit hans hustru! Du lät ammoniterna döda honom!10Från och med nu ska ett hotande svärd alltid hänga över din familj. Genom att ta Urias hustru har du visat brist på respekt för mig.11För den här sakens skull ska jag se till att din egen familj blir din olycka. Ja, jag ska överlämna dina hustrur åt en annan man, en som står dig nära, och han kommer att ligga med dem mitt på ljusa dagen.12Du gjorde det i hemlighet, men jag ska göra det öppet mot dig, och inför hela Israel.' "13"Jag har syndat mot Herren", bekände då David för Natan. Natan svarade: "Ja, men Herren har förlåtit dig, och du behöver inte dö för denna synd.14Men du har gett Herrens fiender många tillfällen att förakta och häda honom, och därför kommer ditt barn att dö."
Davids och Bat-Sebas barn dör
15Efter det att Natan återvänt hem såg Herren till att Bat-Sebas barn blev sjukt.16David tiggde då Herren om att han skulle skona barnet, och själv åt han inte utan låg om nätterna inför Herren på bara marken.17Tjänarna i hans hushåll bad honom att stiga upp och äta tillsammans med dem, men han vägrade.18Den sjunde dagen dog barnet, men Davids rådgivare var rädda för att tala om det för honom."Han var alldeles utom sig när pojken var sjuk", sa de. "Vad ska han nu ta sig till, när vi berättar att han har dött?"19Men när David såg att de viskade till varandra, förstod han vad som hänt."Har barnet dött?" frågade han. "Ja", svarade de.20Då reste sig David från marken, tvättade sig och bytte kläder och gick in i Herrens tält och tillbad. Sedan återvände han till palatset för att äta,21och hans rådgivare blev förvånade:"Vi förstår oss inte på dig", sa de till honom. "Medan barnet fortfarande levde, grät du och vägrade att äta, men nu när barnet har dött, slutar du att sörja och äter som vanligt."22David svarade: "Jag fastade och grät medan barnet levde, för jag tänkte: 'Vem vet, kanske kommer Herren att vara barmhärtig mot mig och låter pojken leva.'23Men varför ska jag fasta nu när han är död? Kan jag någonsin få honom tillbaka? En dag ska jag gå till honom, men han kommer aldrig tillbaka till mig."24David tröstade Bat-Seba. När han sedan låg med henne blev hon med barn igen, och hon födde en son som de kallade Salomo. Herren älskade det barnet25och lät hälsa genom profeten Natan att han skulle kallas Jedidja, Herrens älskling.
David besegrar ammoniterna
26-27Under tiden hade Joab och den israelitiska armén lyckats inta Rabba, Ammons huvudstad, och Joab skickade detta meddelande till David: "Jag har intagit Rabbas vattenreservoar!28Mönstra nu resten av armén och belägra och inta staden. Annars gör jag det och då får den bära mitt namn."29-30Då mönstrade David hela sin armé och tågade mot Rabba. Han anföll och intog staden. Stora mängder byte fördes tillbaka till Jerusalem. David tog kronan från kungens huvud och satte den på sitt eget. Den var gjord i rent guld med infattade stenar och vägde trettiofem kilo.31Han gjorde folket i staden till slavar och satte dem i arbete med sågar, yxor och tröskverk och att tillverka tegelsten. På samma sätt behandlade han invånarna i alla ammoniternas städer, innan han återvände med armén till Jerusalem.