Psalm 18 | Neue evangelistische Übersetzung

Neue evangelistische Übersetzung

Danklied des Königs

1 Von David, dem Diener Jahwes. Dieses Lied sang er für Jahwe, nachdem dieser ihn vor Saul und allen anderen Feinden gerettet hatte.^[1] 2 Ich liebe dich, Jahwe, du meine Stärke! 3 Jahwe, mein Fels, mein Schutz und mein Retter, / mein Gott, meine Burg, in der ich mich berge, / mein Schild, meine Zuflucht und mein sicheres Heil. 4 „Jahwe, sei gelobt!“, rufe ich aus. / Ich bin gerettet vor meinen Feinden. 5 In Fesseln des Todes war ich gefangen, / Sturzbäche des Unheils erschreckten mich. 6 Mit Stricken des Todes war ich gebunden, / die Todesfalle schlug über mir zu. 7 Ich rief zu Jahwe in meiner Angst, / schrie um Hilfe zu meinem Gott. Er hörte mich in seinem Tempel, / mein Hilfeschrei erreichte sein Ohr. 8 Da wankte und schwankte die Erde, / es bebten die Gründe der Berge. / Sie zitterten, denn er wurde zornig. 9 Rauch stieg auf von seiner Nase, / und Feuer schoss aus seinem Mund, / glühende Kohlen sprühten hervor. 10 Er neigte den Himmel tief auf die Erde / und fuhr auf dunklen Wolken herab. 11 Er flog auf einem Cherub,^[2] / er schwebte auf den Schwingen des Sturms. 12 Er hüllte sich in Finsternis wie in ein Zelt, / in Regendunkel und schwarzes Gewölk. 13 Vor seinem Glanz zogen die Wolken vorbei / mit Hagel und feuriger Glut. 14 Am Himmel ließ Jahwe den Donner erdröhnen, / laut krachte die Stimme des Höchsten / mit Hagel und feuriger Glut. 15 Er schoss seine Pfeile und verjagte die Feinde, / er schleuderte Blitze und verwirrte sie. 16 Da zeigte sich der Grund der Gewässer, / die Fundamente der Welt wurden entblößt / vor deinem Drohen, Jahwe, / vor dem Schnauben deines zornigen Atems. 17 Aus der Höhe griff seine Hand nach mir, / sie fasste mich und zog mich aus der Flut. 18 Er entriss mich den mächtigen Feinden, / die stärker waren als ich und mich hassten. 19 Sie überfielen mich am Tag meines Unglücks. / Doch Jahwe wurde mein Halt. 20 Er führte mich hinaus ins Weite, / befreite mich, weil er mich mochte. 21 Jahwe hat mir mein rechtes Tun vergolten, / mich nach der Reinheit meiner Hände beschenkt. 22 Denn ich ging auf den Wegen Jahwes, / fiel nicht schuldig von meinem Gott ab. 23 Ja, seine Entscheide hielt ich mir vor, / seine Gesetze wies ich nicht ab. 24 Ich tat, was er von mir wollte / und nahm mich vor der Sünde in acht. 25 So hat Jahwe mich für mein rechtes Tun belohnt, / denn in seinen Augen waren meine Hände rein. 26 Einem Gütigen zeigst du dich gütig, / einem treuen Mann treu. 27 Dem Reinen zeigst du dich rein, / doch dem Falschen bist du verdreht. 28 Ja, du rettest das verarmte Volk, / doch stolze Augen zwingst du nieder. 29 Ja, du lässt mein Lebenslicht brennen. / Jahwe, mein Gott, macht das Dunkel mir hell. 30 Ja, einen Schutzwall erstürme ich mit dir, / mit meinem Gott überspring ich die Mauer. 31 Ja, Gott – sein Weg ist vollkommen, / Jahwes Wort ist unverfälscht. / Ein Schild ist er für alle, / die Schutz bei ihm suchen. 32 Ja, wer ist Gott, wenn nicht Jahwe! / Wer ist ein Fels, wenn nicht unser Gott! 33 Dieser Gott ist meine Kraft, / er hält mich auf dem richtigen Weg. 34 Er macht meine Füße gazellenflink / und standfest auf allen Höhen. 35 Er lehrt meine Hände das Kämpfen / und meine Arme wie man den Bogen spannt. 36 Du gabst mir den Schild deines Heils, / und deine Hand hat mich gestützt. / Du neigtest dich herab, und das machte mich groß! 37 Du schafftest meinen Schritten Raum, / meine Knöchel blieben fest. 38 Ich jagte meinen Feinden nach und holte sie ein. / Erst als sie vernichtet waren, kehrte ich um. 39 Zerschmettert habe ich sie, / sie stehen nicht wieder auf. / Besiegt lagen sie mir vor den Füßen. 40 Du versorgtest mich mit Kraft zum Kampf, / zwangst meine Gegner unter mich nieder. 41 Du hast meine Feinde zur Flucht gezwungen, / ich konnte meine Hasser vernichten. 42 Sie schrien, aber da war kein Retter, / zu Jahwe, doch er hörte sie nicht. 43 Ich zerrieb sie wie Staub vor dem Wind, / leerte sie wie Straßendreck aus. 44 Du hast mich den Streitigkeiten des Volkes entrissen, / hast mich zum Haupt der Völker gesetzt. / Ein Volk, das ich nicht kannte, dient mir. 45 Sie hörten mir zu und gehorchten sofort. / Fremde Menschen schmeichelten mir. 46 Zitternd kamen sie aus ihren Burgen / und gaben ihren Widerstand auf. 47 Jahwe lebt! Gepriesen sei mein Fels, / erhoben der Gott meines Heils! 48 Denn Gott hat mir Rache verschafft, / hat mir die Völker unterworfen 49 und mich gerettet vor zornigen Feinden. / Du hast mich über meine Gegner erhoben, / mich vom Mann der Gewalttat befreit. 50 Darum will ich dir danken, Jahwe, / deinen Ruhm vor den Völkern besingen, 51 der seinem König große Siege verschafft, / der seinem Gesalbten^[3] Gnade erweist, / David und seinen Nachkommen für alle Zeit.

nuBibeln

von Biblica

Kungens tacksägelse

1 För körledaren. Av HERRENS tjänare David, som sjöng denna sång till HERREN, när HERREN hade räddat honom från alla hans fiender och från Sauls våld. 2 HERRE, vad jag älskar dig, du min styrka! 3 HERREN är min klippa, han är min borg, min räddare. Han är min Gud, min tillflykts klippa. Han är min sköld och min frälsnings horn^[1], mitt värn. 4 När jag ropar till HERREN, han som är värd allt pris, räddar han mig från alla mina fiender. 5 Dödens snaror omgav mig, fördärvets strömmar sköljde över mig. 6 Dödsrikets band omgav mig, dödens snaror föll över mig. 7 I min förtvivlan vädjade jag till HERREN, ropade till min Gud, och han hörde mig i sitt tempel. Mitt rop nådde hans öron. 8 Då darrade jorden och bävade, bergens grundvalar skakade. De skälvde, för han var vred. 9 Rök vällde fram ur hans näsborrar och eldslågor slog ut från hans mun. Han sprutade glöd. 10 Han sänkte ner himlen och kom ner med mörka moln under sina fötter. 11 Han red på en kerub och flög, med vindens vingar svävade han fram. 12 Han dolde sig inne i mörkrets tält som omslöt honom: mörka vatten, tjocka regnmoln. 13 I ljuset av hans närvaro bröt molnen fram, med hagel och klot av eld. 14 HERREN dundrade i himlen. Den Högste lät sin stämma höras med hagel och klot av eld. 15 Han sköt sina pilar och skingrade dem, han lät blixtar i mängd ljunga och förvirrade dem. 16 Vattnens bäddar visade sig, jordens grund blev synlig på din tillrättavisning, HERRE, för din vredes stormvind. 17 Från höjden sträckte han ner sin hand, grep tag i mig och drog mig upp ur det djupa vattnet. 18 Han räddade mig från mina mäktiga fiender, från dem som var starkare än jag. 19 De anföll mig på min olyckas dag, men HERREN blev mitt stöd. 20 Han ledde mig till en rymlig plats, han räddade mig, för han älskar mig. 21 Eftersom jag hade handlat rättfärdigt och rent belönade HERREN mig. 22 Jag har följt HERRENS vägar. Jag har inte avfallit och vänt mig bort ifrån min Gud. 23 Jag har noga hållit hans lagar och aldrig överträtt någon enda av dem. 24 Jag har varit fläckfri inför honom och aktat mig för att synda. 25 Därför har HERREN belönat min rättfärdighet, mina händers renhet inför honom. 26 Du är trogen mot den som är trogen. Du är pålitlig för den som är pålitlig. 27 Du visar dig ren mot den rene, men den som sviker möter du med list. 28 Du räddar det folk som är förnedrat, men du förödmjukar de stolta. 29 Du låter mitt ljus lysa, HERRE, min Gud, förvandlar mitt mörker till ljus. 30 Med din hjälp kan jag anfalla en här, med min Gud störta fram mot en mur. 31 Guds väg är fullkomlig. Alla HERRENS ord är sanna. Han är en sköld för alla som tar sin tillflykt till honom. 32 Vem är Gud utom HERREN? Vem är en klippa utom vår Gud? 33 Gud ger mig kraft och hjälper mig att vandra på den rätta vägen. 34 Han gör mig säker på foten som en hind, och ställer mig uppe på bergen. 35 Han ger mig skicklighet i striden och lär mig hur jag ska spänna bågen. 36 Du gav mig din frälsnings sköld. Din högra hand stödde mig och när du svarade mig, stärkte du mig^[2]. 37 Du gav mig fotfäste, så att jag aldrig behövde snava. 38 Jag förföljde mina fiender och hann upp dem, och jag vände inte om förrän alla hade förintats. 39 Jag krossade dem, så att de inte kunde resa sig. Jag trampade ner dem fullständigt. 40 Du gav mig styrka till att strida. Mina fiender föll besegrade framför mina fötter. 41 Du drev mina fiender på flykten. Jag har utplånat dem allesammans. 42 De ropade på hjälp, men ingen räddade dem. De ropade på HERREN, men han svarade inte. 43 Jag krossade dem till dammkorn. Jag trampade ner dem som smuts på gatan. 44 Du räddade mig då jag anfölls av folken. Du gjorde mig till ledare över folken, även främlingar kom och betjänade mig. 45 Främlingar kom krypande till mig. När jag talade till dem, lydde de. 46 Främlingars mod försvann, och darrande kom de ut ur sina fästen. 47 HERREN lever! Prisad vare han, min klippa, upphöjd vare min frälsnings Gud! 48 Gud låter mig hämnas mina fiender, och lägger folken under mig. 49 Du räddar mig undan mina fiender. Du låter dem inte få tag på mig, utan skyddar mig från dessa våldsmän. 50 Därför vill jag prisa dig bland folken, HERRE, och sjunga till din ära! 51 Han ger stora segrar till sin smorde kung. Han är nådig mot David och hans ättlingar för evigt.