Wie Jona sich zuerst weigert, den Assyrern Gottes Gericht anzudrohen und sich dann ärgert, dass Gott diesen Feinden Israels gnädig ist. Jonas Flucht
1Das Wort Jahwes kam zu Jona Ben-Amittai:[1] (2Kön 14,25)2„Los, geh nach Ninive, der großen Stadt, und ruf mein Urteil gegen sie aus! Denn ihre Bosheit stieg auf bis zu mir.“3Aber Jona ging los, um Jahwe zu entkommen. Er wollte nach Tarschisch[2] fliehen. Deshalb lief er nach Jafo[3] hinunter und fand auch ein Schiff, das nach Tarschisch segeln wollte. Er bezahlte die Überfahrt und ging an Bord, um so weit wie möglich von Jahwe wegzukommen.4Aber Jahwe schleuderte einen gewaltigen Sturm über das Meer. Das Unwetter war so schwer, dass das Schiff auseinanderzubrechen drohte.5Die Seeleute hatten große Angst, und jeder schrie zu seinem Gott um Hilfe. Um die Gefahr für das Schiff zu verringern, warfen sie die Ladung über Bord.
Jona war unter Deck in einen entlegenen Raum gestiegen, hatte sich hingelegt und schlief fest.6Der Kapitän kam zu ihm herunter und sagte: „Wie? Du schläfst? Steh auf und ruf deinen Gott an! Vielleicht besinnt sich dieser Gott auf uns, dass wir nicht umkommen.“7Dann sagten sie zueinander: „Kommt, lasst uns Lose werfen, damit wir herausbekommen, wer an diesem Unglück Schuld ist!“ Sie taten es, und das Los fiel auf Jona.8Da fragten sie ihn: „Sag uns: Warum sind wir in diese Gefahr geraten? Was treibst du eigentlich für Geschäfte? Wo kommst du her, aus welchem Land? Zu welchem Volk gehörst du?“9Jona erwiderte: „Ich bin ein Hebräer und fürchte Jahwe, den Gott des Himmels, der Land und Meer geschaffen hat.“10Da bekamen die Männer große Angst und sagten zu ihm: „Wie konntest du das nur tun?“ Er hatte ihnen nämlich erzählt, dass er auf der Flucht vor Jahwe war.11„Und was sollen wir nun mit dir machen, damit das Meer uns in Ruhe lässt?“, fragten sie ihn. Inzwischen war es noch stürmischer geworden.12Jona sagte: „Werft mich ins Meer, dann wird es euch in Ruhe lassen. Ich weiß, dass dieser Sturm nur meinetwegen über euch gekommen ist.“13Die Männer ruderten mit aller Kraft, um das Land zu erreichen. Aber sie schafften es nicht, weil das Meer immer heftiger gegen sie anstürmte.14Da riefen sie Jahwe an und sagten: „Ach, Jahwe! Lass uns doch nicht umkommen wegen dieses Mannes und rechne uns seinen Tod nicht als Blutschuld an! Denn du, Jahwe, hast getan, was du wolltest.“15Dann packten sie Jona und warfen ihn über Bord. Sofort wurde das Meer ruhig.16Da bekamen die Männer große Angst vor Jahwe. Sie brachten ihm ein Schlachtopfer und legten Gelübde ab.
1HERRENS ord kom till Jona, Amittajs son:2”Ge dig iväg, gå till den stora staden Nineve och predika mot den, för deras ondska når ända upp till mig.”3Men Jona gav sig iväg för att fly till Tarshish, bort från HERREN. Han gick ner till Jafo, fann ett fartyg som skulle till Tarshish, betalade för sig och gick ombord för att färdas med dem till Tarshish, bort från HERREN.[1]4HERREN sände en stark vind över havet, och det blev en så våldsam storm att fartyget var nära att krossas.5Sjömännen blev rädda och ropade var och en till sin gud. För att lätta skeppet kastade de lasten överbord. Men Jona hade gått ner under däck och sov djupt.6Kaptenen gick då ner till honom och sa: ”Hur kan du sova? Upp med dig och be till din Gud du också! Kanske tänker han på oss så att vi inte går under!”7Besättningen sa till varandra: ”Kom, vi kastar lott för att finna ut vem som är skyldig till detta onda.” När de kastade lott föll lotten på Jona.8Då sa de till honom: ”Tala om för oss: Vem är ansvarig för detta onda som har drabbat oss? Vad håller du på med? Varifrån kommer du? Från vilket land? Från vilket folk?”9Han svarade dem: ”Jag är hebré, och jag fruktar HERREN, himlens Gud, som har gjort hav och land.”10Männen greps av stor fruktan och frågade honom: ”Vad har du gjort?” De visste att han var på flykt undan HERREN, för det hade han berättat för dem.11De frågade honom: ”Vad ska vi göra för att lugna havet?” Havet stormade nämligen bara mer och mer.12Han svarade dem: ”Kasta mig i havet, så kommer det att bli lugnt igen för er. Jag vet att det är mitt fel att denna stora storm kommit över er.”13Sjömännen gjorde ett sista försök att ro mot land, men de orkade inte. Havet stormade bara allt våldsammare.14Då ropade de till HERREN: ”HERRE, låt oss inte förgås för att vi tar den här mannens liv. Gör oss inte ansvariga för en oskyldig mans död, för du, HERRE, har handlat som du har velat!”15Sedan tog de Jona och kastade honom överbord. Då blev det våldsamma havet lugnt.16Männen greps av stor fruktan för HERREN, de offrade till honom och gav löften.