1Jesus erfuhr, dass die Pharisäer auf ihn aufmerksam wurden, weil er mehr Menschen zu Jüngern machte und taufte als Johannes. –2Er taufte allerdings nicht selbst; das taten seine Jünger. –3Da verließ er Judäa und ging wieder nach Galiläa.4Dabei fühlte er sich gedrängt, den Weg durch Samarien[1] zu nehmen.5So kam er zu einem samaritanischen Ort namens Sychar.[2] Er lag in der Nähe des Grundstücks, das Jakob einst seinem Sohn Josef vererbt hatte.6Dort ist auch der Jakobsbrunnen. Ermüdet von der langen Wanderung setzte Jesus sich an den Brunnen. Es war um die Mittagszeit.[3]7Da kam eine samaritanische Frau, um Wasser zu holen. Jesus bat sie: „Gib mir etwas zu trinken!“8Seine Jünger waren nämlich in den Ort gegangen, um etwas zu essen zu kaufen.9Überrascht fragte die Frau: „Wie kannst du mich um etwas zu trinken bitten? Du bist doch ein Jude und ich eine Samaritanerin.“ – Die Juden vermeiden nämlich jeden Umgang mit Samaritanern.10Jesus antwortete: „Wenn du wüsstest, welche Gabe Gott für dich bereithält und wer es ist, der zu dir sagt: 'Gib mir zu trinken', dann hättest du ihn gebeten und er hätte dir lebendiges Wasser gegeben.“11„Herr“, sagte die Frau, „du hast doch nichts, womit du Wasser schöpfen kannst; und der Brunnen ist tief. Woher willst du denn dieses lebendige Wasser haben?12Bist du etwa größer als unser Stammvater Jakob, der uns diesen Brunnen hinterließ? Kannst du uns besseres Wasser geben als das, was er mit seinen Söhnen und seinen Herden trank?“13Jesus erwiderte: „Jeder, der von diesem Wasser trinkt, wird wieder durstig werden.14Wer aber von dem Wasser trinkt, das ich ihm geben werde, wird niemals mehr Durst bekommen. Das Wasser, das ich ihm gebe, wird in ihm eine Quelle werden, aus der Wasser sprudelt – bis ins ewige Leben hinein.“15„Herr, gib mir dieses Wasser“, bat die Frau. „Dann werde ich keinen Durst mehr haben und muss nicht mehr zum Schöpfen herkommen.“16„Geh und hole deinen Mann hierher!“, sagte Jesus.17„Ich habe keinen Mann“, entgegnete die Frau. „Das ist richtig“, erwiderte Jesus. „Du hast keinen Mann.18Fünf Männer hast du gehabt, und der, den du jetzt hast, ist nicht dein Mann. Da hast du etwas Wahres gesagt.“19„Herr, ich sehe, dass du ein Prophet bist“, sagte die Frau darauf.20„Unsere Vorfahren haben Gott auf diesem Berg hier angebetet. Ihr Juden aber sagt, dass nur in Jerusalem der Ort ist, wo man Gott anbeten darf.“21„Glaube mir, Frau“, gab Jesus zur Antwort, „es kommt die Zeit, wo ihr den Vater weder auf diesem Berg[4] noch in Jerusalem anbeten werdet.22Ihr ‹Samaritaner› betet zu Gott, ohne ihn zu kennen. Wir jedoch wissen, wen wir anbeten, denn das Heil ‹für die Menschen› kommt von den Juden.23Doch es wird die Zeit kommen – sie hat sogar schon angefangen –, wo die wahren Anbeter den Vater in Geist und Wahrhaftigkeit anbeten. Von solchen Menschen will der Vater angebetet werden.24Gott ist Geist, und die, die ihn anbeten wollen, müssen dabei von seinem Geist bestimmt und von Wahrheit erfüllt sein.“25„Ich weiß, dass der Messias kommt, der auch Christus genannt wird“, sagte die Frau darauf. „Und wenn er kommt, wird er uns all diese Dinge erklären.“26Da sagte Jesus zu ihr: „Du sprichst mit ihm. Ich bin’s.“27In diesem Augenblick kamen seine Jünger zurück. Sie wunderten sich, dass er mit einer Frau sprach. Doch keiner fragte: „Was willst du von ihr?“, oder: „Was redest du mit ihr?“28Die Frau nun ließ ihren Wasserkrug neben dem Brunnen stehen, ging in den Ort und verkündete den Leuten:29„Da ist einer, der mir alles gesagt hat, was ich getan habe. Los, kommt mit und seht ihn euch an! Vielleicht ist er der Messias.“30Da strömten die Leute aus der Stadt zu Jesus.31Inzwischen drängten ihn die Jünger: „Rabbi, iss doch etwas!“32Aber Jesus sagte: „Ich lebe von einer Nahrung, die ihr nicht kennt.“33„Wer hat ihm denn etwas zu essen gebracht?“, fragten sich die Jünger.34Da erklärte Jesus: „Meine Nahrung ist, dass ich den Willen Gottes tue, der mich gesandt hat, und das Werk vollende, das er mir aufgetragen hat.35Sagt ihr nicht: 'Es sind noch vier Monate bis zur Ernte'? Ich sage euch: Blickt euch doch um und schaut die Felder an. Sie sind nämlich schon weiß für die Ernte.36Wer sie einbringt, erhält Lohn; er sammelt ja Frucht für das ewige Leben. Damit freut sich der, der gesät hat, zusammen mit dem, der erntet.37Das Sprichwort trifft hier genau zu: Einer sät und ein anderer erntet.38Ich habe euch zum Ernten auf ein Feld geschickt, auf dem ihr nicht gearbeitet habt. Andere haben sich vor euch dort abgemüht, und ihr erntet die Frucht ihrer Mühe.“39Viele Samaritaner aus dem Ort glaubten schon deshalb an Jesus, weil die Frau überall erzählt hatte: „Der Mann weiß alles, was ich getan habe.“40Als sie dann zu Jesus hinauskamen, baten sie ihn, länger bei ihnen zu bleiben. Er blieb zwei Tage dort,41und auf sein Wort hin glaubten noch viel mehr Menschen an ihn.42„Nun glauben wir, weil wir ihn selbst gehört haben und nicht nur aufgrund deiner Worte“, sagten sie zu der Frau. „Jetzt wissen wir, dass er wirklich der Retter der Welt ist.“43Nach diesen zwei Tagen setzte Jesus seine Reise nach Galiläa fort.44Jesus hatte selbst einmal erklärt, dass ein Prophet in seiner Heimat nicht geachtet wird.45Doch als er jetzt dort ankam, nahmen ihn die Galiläer freundlich auf. Denn sie waren zum Passafest in Jerusalem gewesen und hatten gesehen, was er dort getan hatte.
Das zweite Wunder in Galiläa
46Er kam nun wieder nach Kana, dem Ort in Galiläa, wo er das Wasser zu Wein gemacht hatte. Zu dieser Zeit lebte in Kafarnaum ein hoher königlicher Beamter, dessen Sohn schwer erkrankt war.47Als er hörte, dass Jesus von Judäa zurück nach Galiläa gekommen war, suchte er ihn auf und bat ihn, mit nach Kafarnaum hinunter zu kommen und seinen Sohn zu heilen, der schon im Sterben lag.48Jesus sagte zu ihm: „Müsst ihr denn immer Wunder oder besondere Zeichen sehen, bevor ihr glaubt!“49Doch der Beamte flehte ihn an: „Herr, bitte komm, bevor mein Kind stirbt!“50„Geh ruhig heim“, sagte Jesus da zu ihm, „dein Sohn lebt.“ Der Mann glaubte an das, was Jesus ihm gesagt hatte, und machte sich wieder auf den Weg.51Unterwegs kamen ihm einige seiner Sklaven entgegen und verkündeten: „Dein Junge lebt ‹und wird gesund›!“52Da erkundigte er sich bei ihnen, seit wann genau es besser mit ihm geworden war. „Gestern kurz nach Mittag[5] verschwand das Fieber“, sagten sie.53Da erkannte der Vater, dass es genau die Zeit war, in der Jesus zu ihm gesagt hatte: „Dein Sohn lebt.“ Seitdem glaubte er an Jesus, und mit ihm alle in seinem Haus.54Mit diesem Zeichen bewies Jesus ein zweites Mal seine Macht, als er von Judäa nach Galiläa zurückgekommen war.
1Jesus insåg att fariseerna hade fått höra att han hade fler lärjungar än Johannes och döpte fler –2fast det var inte Jesus själv som döpte utan hans lärjungar.3Jesus lämnade därför Judeen och återvände till Galileen.4På vägen dit var han tvungen att gå genom Samarien[1]5och så kom han till en stad i Samarien som heter Sykar och som ligger nära den mark som Jakob gav sin son Josef.6Där ligger också Jakobs brunn och eftersom det var mitt på dagen och Jesus var trött av vandringen, satte han sig vid brunnen.7Då kom en samarisk kvinna för att hämta vatten och Jesus bad henne: ”Ge mig lite att dricka!”8Hans lärjungar hade gått in till staden för att köpa mat.9Den samariska kvinnan sa: ”Du som är jude, hur kan du be mig, en samarisk kvinna, om vatten?” Judarna brukade nämligen inte ha något gemensamt med samarierna.10Jesus svarade: ”Om du kände till Guds gåva och vem det är som ber dig om något att dricka, så skulle du ha bett honom och han skulle ha gett dig levande vatten.”11”Men, Herre, du har ju varken rep eller kruka”, sa hon, ”och brunnen är djup. Varifrån ska du få levande vatten?12Du är väl inte större än vår förfader Jakob som gav oss den här brunnen och som han själv och hans söner och boskap drack av?”13Jesus svarade: ”Den som dricker av det här vattnet blir snart törstig igen.14Men den som dricker av det vatten jag ger blir aldrig i evighet törstig igen för mitt vatten blir en källa inom honom som porlar fram och ger evigt liv.”15”Herre”, sa kvinnan, ”ge mig av det vattnet, så att jag aldrig mer blir törstig och slipper gå ut hit och hämta vatten!”16Men Jesus sa: ”Gå och hämta din man!”17”Jag har ingen man”, svarade kvinnan. ”Du har rätt när du säger att du inte har någon man”, sa Jesus.18”Du har haft fem män och den du har nu är inte din man. Där höll du dig till sanningen.”19”Herre”, sa kvinnan, ”jag ser att du är en profet.20Våra förfäder har tillbett på det här berget[2], men ni säger att den plats där man ska tillbe finns i Jerusalem.”21Jesus sa till henne: ”Tro mig, kvinna det kommer en tid då det varken är på det här berget eller i Jerusalem som ni ska tillbe Fadern.22Ni tillber vad ni inte känner. Vi tillber vad vi känner eftersom räddningen kommer från judarna.23Men den tid kommer, ja, den har redan kommit, då sanna tillbedjare tillber Fadern i ande och sanning, för det är sådana tillbedjare Fadern söker.24Gud är Ande och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning.”25Kvinnan sa: ”Ja, jag vet att Messias ska komma, han som kallas Kristus, och när han kommer ska han förklara allt för oss.”26Då sa Jesus till henne: ”Det är jag, den som talar till dig.”27Just då kom hans lärjungar tillbaka. De blev mycket förvånade över att han talade med en kvinna, men ingen av dem frågade honom varför han talade med henne eller vad de talade om.28Men kvinnan lämnade sin vattenkruka vid brunnen och gick tillbaka till staden och sa till alla:29”Kom så får ni träffa en man som kunde säga mig allt vad jag har gjort! Kan han vara Messias?”30Och folket strömmade ut från staden för att träffa Jesus.31Under tiden ville lärjungarna ge sin Mästare något att äta32men han sa: ”Jag har mat som ni inte känner till.”33Hans lärjungar sa då till varandra: ”Kan någon ha kommit hit och gett honom mat?”34Då sa Jesus: ”Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig och att slutföra det uppdrag han har gett mig.35Ni säger att om fyra månader är det dags att skörda. Men jag säger: Se er omkring! Fälten har redan ljusnat och är mogna för skörd.36Redan nu får skördearbetaren sin lön. Han skördar frukt till evigt liv så att både den som sår och den som skördar får glädjas tillsammans.37För här gäller ordspråket: en sår och en annan skördar.38Jag har sänt ut er för att skörda där ni inte har arbetat. Andra har utfört arbetet och ni ska få lön för deras möda.”
Många samarier kommer till tro
39Många samarier från den staden kom till tro på honom när de hörde kvinnan vittna: ”Han kunde säga mig allt vad jag har gjort.”40Så när samarierna kom ut till honom bad de honom att stanna hos dem och han stannade där i två dagar.41När de då fick höra honom själv tala, var det ännu fler som började tro på honom42och de sa till kvinnan: ”Nu är det inte längre det som du berättade för oss som får oss att tro. Nej, nu har vi själva hört honom och förstått att han verkligen är den som ska rädda världen.”
Jesus botar en kunglig tjänstemans son
43Efter de två dagarna fortsatte Jesus till Galileen.44Han hade själv vittnat om att en profet inte blir respekterad i sin egen hemstad.45Men när han nu kom till Galileen, tog galileerna emot honom med öppna armar eftersom de hade varit i Jerusalem under påskhögtiden och sett vad han gjort där.46I Galileen kom han också tillbaka till Kana där han en gång hade förvandlat vatten till vin. En man i kunglig[3] tjänst hade en son som låg sjuk i Kafarnaum.47När mannen därför fick höra att Jesus hade kommit från Judeen och var i Galileen, gick han till honom och bad honom att följa med till Kafarnaum för att bota hans son som låg döende.48Jesus sa: ”Ni tror inte, om ni inte får se tecken och under!”49Mannen bad: ”Herre, kom innan mitt barn dör!”50Då sa Jesus till honom: ”Gå hem igen! Din son lever.” Mannen trodde på vad Jesus sa och gick.51Medan han fortfarande var på väg, möttes han av sina tjänare som meddelade att pojken levde.52Han frågade dem då vid vilken tid på dagen pojken hade börjat bli bättre och de svarade: ”Igår eftermiddag vid ettiden försvann febern.”53Då förstod fadern att det hade hänt i samma stund som Jesus hade sagt till honom: ”Din son lever.” Och tjänstemannen och alla i hans hus började tro på Jesus.54Detta var det andra tecknet Jesus gjorde och han gjorde det när han hade kommit från Judeen till Galileen.