2.Samuel 16

Neue evangelistische Übersetzung

von Karl-Heinz Vanheiden
1 Als David die Höhe überschritten hatte, kam ihm Ziba, der Verwalter Mefi-Boschets, entgegen. Er hatte zwei gesattelte Esel bei sich und darauf 200 Brote, 100 Rosinenkuchen, 100 Bündel Sommerobst und einen Schlauch Wein.2 „Was willst du damit?“, fragte der König Ziba. Dieser erwiderte: „Die Esel sind für die Familie des Königs zum Reiten, das Brot und das Sommerobst für deine Männer zum Essen und der Wein zum Trinken für den, der in der Wüste müde wird.“3 „Und wo ist der Sohn deines Herrn?“, fragte der König. „Ach, der ist in Jerusalem geblieben“, sagte Ziba. „Er denkt, dass die Israeliten ihm heute die Königsherrschaft seines Vaters zurückgeben.“4 Da sagte der König zu Ziba: „Alles, was Mefi-Boschet gehörte, übergebe ich dir.“ – „Ich beuge mich nieder“, sagte Ziba. „Möge ich weiter Gunst vor meinem Herrn und König finden!“5 Als König David nach Bahurim[1] kam, lief ihm ein Mann unter beständigem Fluchen entgegen. Er gehörte zur Sippe Sauls und hieß Schimi Ben-Gera.6 Er bewarf David und seine Leute mit Steinen, obwohl David von der Leibgarde und den Soldaten umgeben war.7 „Hau ab, hau ab, du Bluthund, du Verbrecher!“, schrie und fluchte er.8 „Jahwe hat deine Schuld am Blut der Familie Sauls nun über dich gebracht. Du hast ihm ja das Königtum genommen, und nun hat Jahwe es in die Hand deines Sohnes Abschalom gegeben. Jetzt erlebst du die Strafe, du Bluthund!“9 Da sagte Abischai Ben-Zeruja zum König: „Wie kommt dieser tote Hund dazu, meinem Herrn und König zu fluchen? Lass mich hinübergehen, dass ich ihm den Kopf abschlage!“10 Aber der König sagte: „In was für eine Sache wollt ihr mich da hineinziehen, ihr Söhne der Zeruja? Soll er doch fluchen! Wenn Jahwe ihm gesagt hat, dass er David fluchen soll, wer darf ihn da zur Rechenschaft ziehen?“11 Dann sagte David zu Abischai und all seinen Leuten: „Seht doch, mein leiblicher Sohn trachtet mir nach dem Leben! Was kann man da von diesem Benjaminiten erwarten? Lasst ihn, mag er fluchen, wenn Jahwe es ihm gesagt hat.12 Vielleicht sieht Jahwe auf mein Elend und erweist mir Gutes für den Fluch an diesem Tag.“13 David und seine Männer gingen weiter, während Schimi am Berghang fluchend neben ihm herging und mit Steinen und Erdklumpen nach ihm warf.14 Der König und seine Leute kamen erschöpft am Fluss an. Dort erholte er sich wieder.15 Abschalom war mit seinen Leuten und den Männern von Israel in Jerusalem eingezogen. Auch Ahitofel begleitete ihn.16 Als der Arkiter Huschai, der Freund Davids, zu Abschalom kam, sagte er: „Es lebe der König! Es lebe der König!“17 Doch Abschalom erwiderte: „Ist das deine Liebe zu deinem Freund? Warum bist du nicht mit ihm gegangen?“18 „Nein“, antwortete Huschai, „ich gehöre zu dem, den Jahwe erwählt hat und den alle Männer Israels zu ihrem König gemacht haben. Bei ihm will ich bleiben.19 Und außerdem: Wem sollte ich denn sonst dienen, wenn nicht seinem Sohn? Wie ich deinem Vater gedient habe, will ich auch dir dienen.“20 Nun sagte Abschalom zu Ahitofel: „Gib einen Rat! Was sollen wir jetzt tun?“21 Ahitofel sagte: „Schlaf mit den Nebenfrauen deines Vaters, die den Palast hüten sollten! Wenn sich in Israel herumspricht, dass du dich auf diese Weise bei deinem Vater verhasst gemacht hast, wird das deine Anhänger stärken.“22 So wurde auf der Dachterrasse des Palastes ein Zelt für Abschalom aufgeschlagen. Vor den Augen von ganz Israel ging Abschalom hinein und schlief mit den Nebenfrauen seines Vaters.23 Ein Rat Ahitofels war damals so, als hätte man das Wort Gottes befragt. So viel galt sein Rat schon bei David und nun auch bei Abschalom.

2.Samuel 16

nuBibeln

von Biblica
1 David hade just hunnit bortom bergskrönet, när han mötte Mefivoshets tjänare Siva[1] som väntade på honom. Siva hade med sig ett antal åsnor lastade med 200 brödkakor, 100 russinkakor, 100 fruktkakor och en skinnsäck med vin.2 Kungen frågade: ”Varför har du med dig allt detta?” Siva svarade: ”Åsnorna är för kungens familj att rida på, brödet och fruktkakorna ska männen ha som proviant och vinet är till för dem som blir utmattade under ökenvandringen.”3 ”Men var är din herres sonson?” frågade kungen. ”Han stannade i Jerusalem,” svarade Siva. ”Han tänkte att israeliterna nu skulle ge honom tillbaka hans fars rike.”4 Då sa kungen: ”Från och med nu är allt Mefivoshet äger ditt!” ”Jag bugar mig ner till jorden”, svarade Siva. ”Låt mig alltid få möta din välvilja, min herre och kung!”5 När kung David nått fram till Bachurim, kom en man ut från byn och förbannade dem. Han hette Shimi, Geras son, och var släkt med Saul.6 Han kastade sten på kungen och hans närmaste män, trots att de på alla sidor var omgivna av soldater och livvakter.7 ”Ge dig iväg härifrån, din mördare och skurk!” ropade han till David med sina förbannelser.8 ”HERREN ska hämnas på dig för att du utgöt kung Sauls och hans familjs blod! Du stal hans tron och nu har HERREN gett den till din son Absalom. Dina blodsdåd har dragit olycka över dig själv!”9 ”Varför ska en död hund som han få förbanna dig, min herre?” frågade Avishaj, Serujas son. ”Ska jag hugga huvudet av honom?”10 ”Nej”, sa kungen. ”Lägg er inte i det här, ni Serujas söner! Om HERREN har sagt till honom att förbanna mig, vem kan då fråga varför han gör det?”11 Och David sa till Avishaj och sina män: ”Om min egen son som är mitt eget kött och blod försöker döda mig, varför skulle inte en benjaminit göra det? Lämna honom i fred och låt honom förbanna, för HERREN har säkert sagt till honom att göra detta!12 Kanske kommer HERREN att ta hand om mig i min nöd och då vänder han den här förbannelsen till något gott i stället.”13 David och hans män fortsatte framåt medan Shimi höll jämna steg med dem längs berget. Hela tiden förbannade han David och kastade sten och jord på honom.14 När kungen och hans sällskap nådde sitt mål, var de mycket trötta[2] och stannade för att vila.15 Under tiden hade Absalom och israeliterna kommit till Jerusalem tillsammans med Achitofel.16 När Davids vän, arkiten Hushaj, kom till Absalom utropade han till kungen: ”Leve kungen! Leve kungen!”17 ”Är det så här du behandlar din vän David?” frågade Absalom honom. ”Varför är du inte tillsammans med honom?”18 ”Därför att jag vill vara hos och arbeta för den man som är utvald av HERREN och av Israels folk”, svarade Hushaj.19 ”Och vem skulle jag arbeta för om inte för sonen? Jag tjänade din far och nu vill jag tjäna dig!”20 Absalom frågade sedan Achitofel: ”Vad ska vi göra härnäst?”21 Achitofel sa till honom: ”Gå och ligg med din fars bihustrur som han har lämnat kvar att sköta palatset. Låt hela Israel se hur förhatlig du är för din far. Det kommer att stärka modet hos dem som står på din sida.”[3]22 Då satte man upp ett tält på palatsets tak och Absalom gick dit och låg med sin fars bihustrur inför hela Israel.23 Achitofels råd ansågs på den tiden lika värdefulla som de råd man fått direkt från Gud. Både Absalom och David värderade alla Achitofels råd så högt.