1Einige Zeit später passierte Folgendes: Ein Mann namens Nabot, Einwohner der Stadt Jesreel,[1] besaß dort einen Weinberg. Dieser lag unmittelbar neben einem Haus, das König Ahab aus Samaria gehörte.2Eines Tages sagte Ahab zu Nabot: „Überlass mir doch deinen Weinberg! Er grenzt direkt an mein Haus und ich möchte gern einen Gemüsegarten daraus machen. Ich gebe dir dafür einen besseren Weinberg als den hier oder wenn es dir lieber ist, gebe ich dir den Preis dafür in Silber.“3Aber Nabot erwiderte: „Jahwe behüte mich davor, dir das Erbe meiner Vorfahren zu geben!“4Wütend und schlecht gelaunt, weil dieser Jesreeliter Nabot sich geweigert hatte, ihm das Erbe seiner Vorfahren abzutreten, kam Ahab nach Hause. Er legte sich auf sein Bett, drehte sich zur Wand und wollte nichts essen.5Da kam seine Frau Isebel zu ihm herein und fragte: „Warum bist du so verstimmt? Warum isst du nichts?“6Ahab erwiderte: „Weil dieser Nabot aus Jesreel mir seinen Weinberg nicht geben will. Ich wollte ihn bezahlen oder ihm dafür einen anderen geben. Aber er sagte nur: 'Nein, den Weinberg bekommst du nicht!'“7Da sagte seine Frau Isebel zu ihm: „Als König von Israel bist du doch der Herr im Land. Steh auf und iss etwas und vergiss deinen Ärger! Ich werde dir Nabots Weinberg schon verschaffen.“8Dann schrieb sie Briefe im Namen Ahabs und verschloss sie mit seinem Siegel. Sie waren an Nabots Mitbürger, die Ältesten und die Vornehmen in Jesreel, gerichtet.9In den Briefen hatte sie Folgendes geschrieben:
„Ruft einen Fasttag aus[2] und lasst Nabot in der Versammlung ganz vorn sitzen.10Dann setzt ihm zwei gewissenlose Männer gegenüber, die als Zeugen gegen ihn aussagen sollen, dass er Gott und den König gelästert habe. Dann führt ihn hinaus und steinigt ihn, dass er stirbt.“11Die Männer der Stadt, die Ältesten und die Vornehmen, die Nabots Mitbürger waren, machten es genauso, wie Isebel es in ihren Briefen verlangt hatte.12Sie riefen einen Fasttag aus und ließen Nabot in der Versammlung ganz vorn sitzen.13Dann kamen die beiden boshaften und gewissenlosen Männer und setzten sich ihm gegenüber. Vor dem ganzen Volk traten sie als Zeugen gegen Nabot auf und behaupteten: „Nabot hat Gott und den König gelästert!“ Daraufhin wurde Nabot vor die Stadt geführt und zu Tode gesteinigt.14Die Verantwortlichen ließen Isebel ausrichten: „Nabot ist tot, er wurde gesteinigt.“15Als Isebel diese Nachricht erhalten hatte, sagte sie zu Ahab: „Auf, nimm den Weinberg in Besitz! Dieser Nabot aus Jesreel, der sich geweigert hat, dir seinen Weinberg zu verkaufen, lebt nicht mehr. Er ist tot.“16Als Ahab das hörte, wollte er den Weinberg Nabots gleich in Besitz nehmen und ging zu ihm hinunter.17Da kam das Wort Jahwes zu Elija aus Tischbe:18„Mach dich auf den Weg und geh Ahab entgegen, dem König von Israel, der in Samaria regiert. Er ist gerade in den Weinberg Nabots hinabgestiegen, um ihn sich anzueignen.19Sag zu ihm: 'So spricht Jahwe: Hast du gemordet und auch schon geerbt? Jahwe sagt dir: Wo die Hunde das Blut Nabots aufgeleckt haben, werden sie auch dein Blut auflecken, ja deins.'“20Als sie sich trafen, sagte Ahab zu Elija: „Hast du mich gefunden, mein Feind?“ Elija erwiderte: „Ich musste dich finden, denn du hast dich anstiften lassen, Böses vor Jahwe zu tun. Darum lässt er dir sagen:21Pass auf! Ich bringe Unheil über dich. Ich werde deine Familie wegfegen. Von deiner Nachkommenschaft werde ich jeden Wandpisser beseitigen, egal ob er gebunden oder frei ist.22Weil du mich zum Zorn gereizt und Israel zur Sünde verführt hast, werde ich mit deiner Familie genauso verfahren wie mit der von Jerobeam Ben-Nebat und Bascha Ben-Ahija.'23Und über Isebel lässt Jahwe dir sagen: 'Die Hunde werden sie fressen an der Vormauer von Jesreel.'24Wer von Ahabs Familie in der Stadt stirbt, wird von Hunden gefressen; und wer auf dem freien Feld stirbt, den fressen die Vögel.“25In der Tat gab es keinen, der sich wie Ahab dazu hergab, Böses vor Jahwe zu tun. Seine Frau Isebel hatte ihn dazu verführt.26Was er tat, war überaus verwerflich, denn er lief diesen Mistgötzen[3] nach genauso wie die Amoriter, die Jahwe vor den Israeliten vertrieben hatte.27Als Ahab das gehört hatte, riss er vor Entsetzen sein Obergewand ein.[4] Dann legte er den Trauersack an und fastete. Er schlief sogar auf Sacktuch und ging bedrückt umher.28Da kam das Wort Jahwes zu Elija aus Tischbe:29„Hast du gemerkt, dass Ahab sich vor mir gedemütigt hat? Weil er das tat, lasse ich das Unheil noch nicht zu seinen Lebzeiten über sein Haus kommen, sondern erst, wenn sein Sohn König ist.“
1En tid därefter hände följande: Navot, en man från Jisreel, hade en vingård i utkanten av staden, inte långt från Samarias kung Achavs palats.2Achav talade till Navot: ”Låt mig få din vingård! Jag vill ha den till trädgård, eftersom den ligger så nära mitt palats.” Han erbjöd Navot en bättre vingård eller bra betalt, vilket han önskade.3Men Navot svarade Achav: ”HERREN förbjude att jag skulle ge dig mitt fädernearv.”4Achav gick tillbaka hem missmodig och arg, eftersom Navot från Jisreel talat om för honom att han inte ville ge bort sitt fädernearv. Han vägrade att äta och gick och lade sig med ansiktet mot väggen.5Hans hustru Isebel kom in och frågade: ”Vad är det som har fått dig på så dåligt humör? Varför äter du inte?”6Han svarade: ”Jag talade med Navot från Jisreel och bad honom sälja sin vingård till mig, eller byta den mot annan mark, men han vägrade att ge mig sin vingård.”7”Är det så här du agerar som kung i Israel?” frågade Isebel. ”Ät nu, och bekymra dig inte för den här saken! Jag ska ordna så att du får jisreeliten Navots vingård!”8Hon skrev brev i Achavs namn, satte hans sigill på dem och skickade dem till de äldste och förnämsta i staden, där Navot bodde.9I breven stod det: ”Utlys fasta. Låt Navot sitta på en hedersam plats.10Skaffa fram två onda män, placera dem mittemot Navot och låt dem anklaga honom för att ha förbannat Gud och kungen. För sedan bort Navot och stena honom.”11De äldste och förnämsta i Navots stad följde Isebels instruktioner och gjorde som hon skrivit i sina brev till dem.12De utlyste en fasta och placerade Navot på en framskjuten plats.13Två onda män anklagade honom för att ha förbannat Gud och kungen, och man förde Navot ut ur staden och stenade honom till döds.14Sedan sände de ett meddelande till Isebel om att Navot var stenad till döds.15När Isebel fick höra nyheten, sa hon till Achav: ”Nu kan du ta den där vingården, som jisreeliten Navot vägrade att sälja till dig. Han är inte längre i livet. Han är död.”16Då Achav hörde att Navot var död gick han ner till vingården för att ta den i besittning.17Men då kom HERRENS ord till Elia från Tishbe:18”Gå och sök upp Israels kung Achav i Samaria. Han är vid Navots vingård och håller på att lägga beslag på den.19Säg till honom: ’Så säger HERREN: ”Har du både mördat en man och tagit hans arv i besittning?” Så säger HERREN: ”Hundarna ska slicka i sig ditt blod, på samma plats där de alldeles nyss slickade i sig Navots blod!” ’ ”20”Jaså, min fiende har hittat mig!” sa Achav till Elia. ”Ja”, svarade Elia. ”Jag har funnit dig, för att du har sålt dig till att göra det som är ont i HERRENS ögon.21’Jag kommer att låta olycka drabba dig, utplåna dig, och jag ska inte låta någon manlig ättling till Achav, vare sig slav eller fri, få överleva.22Jag tänker låta det gå med din familj på samma sätt som kung Jerobeams, Nevats sons, och kung Bashas, Achias sons, familjer, för du har gjort mig vred genom att locka Israel till synd.’23HERREN har också talat om för mig att hundarna i Jisreel ska äta upp Isebel.24De medlemmar av Achavs familj som dör inne i staden ska bli uppätna av hundar, och de som dör ute på landsbygden ska bli uppätna av fåglar.”25Det var ingen som hade sålt sig till ondskan så som Achav och som uppmuntrades av sin hustru till det.26Särskilt avskyvärt handlade han genom att tillbe avgudar, precis som amoréerna hade gjort, det folk som HERREN hade fördrivit ut ur landet för Israels folks skull.27När Achav hörde dessa ord rev han sönder sina kläder och klädde sig i säcktyg, fastade och sov i säcktyg och gick omkring utan att säga ett ord.28Då kom HERRENS ord till Elia från Tishbe:29”Ser du hur Achav har ödmjukat sig inför mig? Därför att han ödmjukat sig så ska jag inte låta olyckan komma medan han lever, utan den kommer i stället att drabba hans ätt.”