1Ord av Predikaren, Davids son, kung i Jerusalem.2”Tomhet, idel tomhet”[1], säger Predikaren, ”tomhet, idel tomhet, allt är tomhet.”3Vad får en människa ut av allt sitt arbete, som hon bemödar sig med under solen?4Generationer kommer och generationer går, men jorden består för evigt.5Solen går upp och solen går ner och skyndar sig tillbaka dit där den gick upp.6Vinden blåser åt söder och vänder mot norr, fram och tillbaka, om och om igen, och återvänder alltid till sin gång.7Alla floder rinner ut i havet, men havet blir aldrig fullt, och dit floderna har runnit förr, dit återvänder de igen.8Alla ord är otillräckliga, ingen kan någonsin säga allt. Ögat får aldrig nog av att se, och örat fylls inte av vad det hör.9Det som gjorts förr kommer att göras igen. Ingenting är nytt under solen.10Finns det något om vilket man kan säga: ”Det här är nytt”, så har det ändå funnits sedan urminnes tider, långt före oss.11Dem som funnits i början minns man inte, och de som ska komma, kommer också att glömmas av sina efterkommande.
Att vara vis är meningslöst
12Jag, Predikaren, var kung över Israel i Jerusalem.13Jag bestämde mig för att i vishet studera och utforska allt som görs under himlen. Denna tunga uppgift har Gud gett människan att plåga sig med.14Jag såg på allt som görs under solen, och allt är meningslöst, ett jagande efter vind.15Det som är krokigt kan inte rätas ut, och det som fattas kan inte räknas.16Jag sa för mig själv: ”Jag har blivit stor och skaffat mig mer visdom än någon annan som varit före mig i Jerusalem. I mitt innersta har jag sett mycken vishet och kunskap.”17Jag ansträngde mig för att förstå vishet och kunskap, och likaså dumhet och dårskap, och jag insåg att även det var ett jagande efter vind,18för ju mer visdom som kommer, desto mer sorg, ju mer kunskap, desto mer lidande.