1Den som ska anfalla tågar mot dig. Bemanna dina fästningar, bevaka vägen, rusta dig, samla all din kraft!2HERREN ska återställa Jakobs storhet liksom Israels storhet. Våldsmän har härjat bland dem och ödelagt deras vingårdar.3Hans soldaters sköldar lyser röda, krigarna har klätt sig i purpur. Vagnarnas stål glänser som eld, man svingar sina spjut av cypress.[1]4Vagnarna stormar fram utmed gatorna, i vild jakt över torgen, de ser ut som lysande facklor och far iväg som blixtar.5Han befaller sina hjältar. De stapplar fram på sin väg, störtar mot muren, och skyddstaket sätts upp.[2]6Portarna mot floden öppnas, och palatset rasar samman.7Det är bestämt att hon ska kläs av och föras bort. Hennes slavinnor klagar som duvor och slår sig för bröstet.[3]8Nineve är som en damm vars vatten strömmar ut. ”Stanna, stanna!” Men ingen vänder tillbaka.9Plundra silver, plundra guld! Det finns ändlöst med skatter, ett överflöd av dyrbarheter!10Tömd, plundrad, förödd! Hjärtat orkar inte med, knäna darrar, kroppen skälver, och alla ansikten vitnar.11Var finns nu lejonkulan, där de unga lejonen matades, där både lejonet, lejoninnan och ungarna gick utan att behöva frukta för någonting?12Lejonet rev tills hans ungar var mättade, ströp byte åt sina honor, fyllde sina hålor med rov och sina kulor med sönderrivet byte.13”Nu vänder jag mig mot dig, säger härskarornas HERRE. Jag ska låta dina vagnar[4] gå upp i rök och dina unga lejon förtäras av svärd. Jag ska utplåna ditt byte från jorden, och dina sändebuds röster ska aldrig mer höras.”