1Kom ner och sätt dig i stoftet, du jungfru, dotter Babylon! Sätt dig på marken, utan tron, du kaldéernas dotter! Du kommer aldrig mer att kallas den ljuvliga och den behagliga.2Ta en kvarn och mal din säd, ta av din slöja, lyft upp dina kjolar och blotta benen, vada genom strömmar.3Din nakenhet ska blottas och din skam visas upp. Jag ska hämnas, och ingen människa kan hindra mig.”4Vår befriare[1] heter härskarornas HERRE, Israels Helige. (4 Mos 35:12)5”Sitt i tystnad och gå in i mörkret, du kaldéernas dotter! Aldrig mer kommer du att kallas kungarikenas drottning.6Jag var vred på mitt folk, vanhelgade min egendom och lät dem falla i dina händer. Du visade dem ingen barmhärtighet. Ditt ok tyngde till och med de gamla.7Du tänkte att du skulle få vara en drottning för alltid. Du bekymrade dig inte och tänkte inte på vad som skulle kunna hända.8Lyssna nu, du som lever i överdåd, du som sitter så tryggt och säger för dig själv: ’Ingen är som jag! Jag kommer aldrig att sitta som änka eller mista mina barn.’9Men båda dessa öden ska drabba dig. På ett ögonblick, på en enda dag, ska du bli både barnlös och änka. I fullt mått ska de drabba dig, trots alla dina trolldomskonster och dina besvärjelsers stora kraft.10Du kände dig säker i din ondska och tänkte: ’Ingen ser mig.’ Din vishet och kunskap förledde dig, och du tänkte för dig själv: ’Ingen är som jag!’11Men en olycka ska drabba dig, som du inte kan besvärja, plötslig förödelse ska falla över dig, och du kan inte avvärja den. Plötsligt ska du drabbas av en katastrof som du inte kunnat förutse.12Fortsätt du med dina besvärjelser och dina många trolldomskonster, som du har slitit med sedan din ungdom. Kanske ska du lyckas, kanske kan du skrämma iväg någon.13Du har tröttat ut dig med alla dina rådslag. Låt dem nu träda fram och rädda dig, astrologerna och stjärntydarna, som månadsvis försöker tala om för dig vad som ska hända dig.14De är som torrt gräs som bränns upp i eld. De kan inte rädda sig själva ur lågorna. Det blir ingen glöd att värma sig vid, ingen brasa att sitta vid.15Så går det för dem som du ägnat tid och kraft åt sedan din ungdom. De irrar bort, var och en åt sitt håll, och ingen räddar dig.