Liknelsen om mannen som arrenderade ut sin vingård
1Sedan började Jesus tala till dem i liknelser: ”En man planterade en vingård. Han byggde en mur runt omkring den och grävde en grop där han kunde pressa druvorna. Han byggde också ett vakttorn. Sedan arrenderade han ut vingården till några lantbrukare medan han själv reste bort. (Matt 21:33; Luk 20:9)2När det blev dags att skörda, sände han en av sina tjänare till lantbrukarna för att hämta en del av vingårdens skörd.3Men de tog fast tjänaren, misshandlade honom och skickade honom tillbaka tomhänt.4Ägaren sände då en annan av sina tjänare, men de slog honom i huvudet och förolämpade honom.5Nästa tjänare som han sände dödade de. Han sände flera andra, men en del misshandlade de, andra slog de ihjäl.6Till slut fanns det bara en kvar att sända, ägarens egen älskade son. Honom sände han iväg som den siste, för han tänkte: ’Honom ska de väl ändå visa respekt för.’7Men lantbrukarna sa till varandra: ’Här kommer arvtagaren. Kom så dödar vi honom, och då blir arvet vårt!’8Så tog de fast sonen och dödade honom och slängde kroppen utanför vingården.9Vad ska nu vingårdsägaren göra? Jo, han kommer själv dit och dödar lantbrukarna och ger sedan vingården till andra.10Har ni inte läst det här stället i Skriften: ’Den sten som inte dög åt byggnadsarbetarna har blivit en hörnsten.11Detta är Herrens verk och förunderligt i våra ögon.’ ”[1] (Ps 118:22)12De ville arrestera Jesus genast, eftersom de förstod att det var dem han syftade på i liknelsen, men de var rädda för folket. Därför lämnade de honom och gick därifrån.
Ska man betala skatt till kejsaren?
13De skickade nu några fariseer och anhängare till Herodes[2] för att lura Jesus att säga något som de kunde sätta dit honom för. (Matt 22:15; Mark 3:6; Luk 20:20)14Och de kom och sa till honom: ”Mästare, vi vet att du är uppriktig. Du låter dig inte påverkas av människor och ser inte till personen, utan lär oss i sanning Guds väg. Är det rätt eller inte att betala skatt till kejsaren. Ska vi göra det eller inte?”15Men Jesus förstod att de hycklade och sa: ”Varför försöker ni sätta mig på prov? Ta hit en denar så får jag titta på den.”16Då gav de honom ett mynt, och han frågade dem: ”Vems bild är det här, och vems underskrift?” ”Kejsarens”, svarade de.17”Då så”, sa han, ”ge kejsaren det som är hans och Gud det som är Guds.” Och de blev förvånade över hans svar.
Ska de döda uppstå?
18Sedan kom några saddukeer[3] till Jesus. De påstår att det inte finns någon uppståndelse, och därför frågade de: (Matt 3:7; Matt 22:23; Luk 20:27)19”Mästare, Mose skrev att om en man dör och lämnar efter sig hustru men inga barn, ska hans bror gifta sig med änkan och skaffa en arvtagare åt sin bror.[4] (5 Mos 25:5)20Nu fanns det sju bröder. Den äldste gifte sig, men dog utan att lämna några barn efter sig.21Därför gifte sig bror nummer två med änkan, men dog utan att lämna några barn efter sig, likadant den tredje22och alla sju; inga lämnade efter sig några barn. Sedan dog också kvinnan.23När de nu uppstår från de döda, vems hustru blir hon då? Alla sju har ju varit gifta med henne.”24Jesus svarade: ”Är det inte därför ni tar så fel eftersom ni förstår varken Skriften eller Guds kraft?25När de döda uppstår ska de inte gifta sig eller bli bortgifta, utan vara som änglarna i himlen.26Men när det gäller de dödas uppståndelse, har ni då aldrig läst i Moseböckerna om törnbusken, där Gud säger till Mose: ’Jag är Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.’[5] (2 Mos 3:6)27Gud är inte en gud för döda, utan för levande.[6] Ni tar fullständigt fel.”
Vilket bud är viktigast?
28En av de skriftlärda som stod där och lyssnade till diskussionen var mycket imponerad av det svar Jesus gett, och frågade därför: ”Vilket är det viktigaste av alla buden?” (Matt 22:34; Luk 10:25)29Jesus svarade: ”Det viktigaste budet är: ’Lyssna, Israel, Herren är vår Gud. Herren är en.30Du ska älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft.’[7] (5 Mos 6:4)31Det näst viktigaste budet är: ’Du ska älska din medmänniska som dig själv.’[8] Inget bud är viktigare än dessa.” (3 Mos 19:18)32Den skriftlärda svarade: ”Mästare, du har rätt. Det är sant att Gud är en, och det finns ingen annan.33Och att älska honom av hela sitt hjärta, av hela sitt förstånd och av hela sin kraft och sin medmänniska som sig själv, är viktigare än alla brännoffer och andra offer.”34När Jesus hörde hur klokt mannen svarade, sa han: ”Du är inte långt från Guds rike.” Och efter det vågade ingen ställa några fler frågor till honom.
Är Messias ättling till David?
35När Jesus senare undervisade folket på tempelplatsen, frågade han: ”Hur kan de skriftlärda säga att Messias är Davids Son? (Matt 22:41; Luk 20:41)36David har ju själv sagt, ledd av Anden: ’Herren sa till min Herre: Sätt dig på min högra sida tills jag har lagt dina fiender under dina fötter.’[9] (Ps 110:1)37David kallar honom för Herre, hur skulle han då kunna vara hans Son?” Folkskarorna lyssnade gärna till honom.
Jesus varnar för de religiösa ledarnas dubbelmoral
38Han fortsatte sin undervisning: ”Akta er för de skriftlärda, som gillar att gå omkring i långa dräkter och bli hälsade på torgen, (Matt 23:1; Luk 11:43; Luk 20:45)39ta plats på främsta raden i synagogan och sitta vid honnörsborden under festerna.40De äter änkorna ur husen och ber långa böner för syns skull. De kommer att straffas desto hårdare.”
En fattig änka ger allt hon har
41Sedan gick Jesus och satte sig mittemot kammaren, där offerkistorna stod, och såg hur folk kom och lade sina pengar i dem. Många som var rika lade dit stora summor. (Luk 21:1)42Men så kom en fattig änka och lade dit två kopparslantar, alltså ett öre.43Då kallade han till sig sina lärjungar och sa till dem: ”Sannerligen säger jag er: den där fattiga änkan gav mer i offerkistan än alla de andra,44för de gav bara en liten del av sitt överflöd. Men hon, som är så fattig, lade dit allt hon ägde, allt vad hon hade att leva på.”
1Und er fing an, zu ihnen in Gleichnissen zu reden: Ein Mensch pflanzte einen Weinberg und zog einen Zaun darum und grub eine Kelter und baute einen Turm und verpachtete ihn an Weingärtner und ging außer Landes. (Jes 5:1; Matt 21:33; Luk 20:9)2Und er sandte, als die Zeit kam, einen Knecht zu den Weingärtnern, damit er von den Weingärtnern seinen Anteil an den Früchten des Weinbergs nähme.3Da nahmen sie ihn, schlugen ihn und schickten ihn mit leeren Händen fort.4Abermals sandte er zu ihnen einen andern Knecht; dem schlugen sie auf den Kopf und schmähten ihn.5Und er sandte einen andern, den töteten sie; und viele andere: die einen schlugen sie, die andern töteten sie. (Neh 9:26; Jer 7:25)6Da hatte er noch einen, den geliebten Sohn; den sandte er als Letzten zu ihnen und sagte sich: Sie werden sich vor meinem Sohn scheuen. (Mark 1:11)7Sie aber, die Weingärtner, sprachen untereinander: Dies ist der Erbe; kommt, lasst uns ihn töten, so wird das Erbe unser sein!8Und sie nahmen ihn und töteten ihn und warfen ihn hinaus vor den Weinberg.9Was wird nun der Herr des Weinbergs tun? Er wird kommen und die Weingärtner umbringen und den Weinberg andern geben.10Habt ihr denn nicht dieses Schriftwort gelesen: »Der Stein, den die Bauleute verworfen haben, der ist zum Eckstein geworden. (Mark 8:31; 1 Pet 2:6)11Vom Herrn ist das geschehen und ist ein Wunder vor unsern Augen[1]«?12Und sie trachteten danach, ihn zu ergreifen, und fürchteten sich doch vor dem Volk; denn sie verstanden, dass er auf sie hin dies Gleichnis gesagt hatte. Und sie ließen ihn und gingen davon. (Mark 11:18)
Die Frage nach der Steuer (Der Zinsgroschen)
13Und sie sandten zu ihm einige von den Pharisäern und von den Anhängern des Herodes, dass sie ihn fingen in seinen Worten. (Matt 22:15; Luk 20:20)14Und sie kamen und sprachen zu ihm: Meister, wir wissen, dass du wahrhaftig bist und fragst nach niemand; denn du siehst nicht auf das Ansehen der Menschen, sondern du lehrst den Weg Gottes recht. Ist’s recht, dass man dem Kaiser Steuern zahlt, oder nicht? Sollen wir sie zahlen oder nicht zahlen?15Er aber merkte ihre Heuchelei und sprach zu ihnen: Was versucht ihr mich? Bringt mir einen Silbergroschen, dass ich ihn sehe! (Mark 10:2)16Und sie brachten einen. Da sprach er zu ihnen: Wessen Bild und Aufschrift ist das? Sie sprachen zu ihm: Des Kaisers.17Da sprach Jesus zu ihnen: Gebt dem Kaiser, was des Kaisers ist, und Gott, was Gottes ist! Und sie wunderten sich über ihn. (Rom 13:7)
Die Frage nach der Auferstehung
18Da traten die Sadduzäer zu ihm, die sagen, es gebe keine Auferstehung; die fragten ihn und sprachen: (Matt 22:23; Luk 20:27)19Meister, Mose hat uns vorgeschrieben: »Wenn jemandes Bruder stirbt und hinterlässt eine Frau, aber keine Kinder, so soll sein Bruder sie zur Frau nehmen und seinem Bruder Nachkommen erwecken.« (5 Mos 25:5)20Nun waren sieben Brüder. Der erste nahm eine Frau; der starb und hinterließ keine Kinder.21Und der zweite nahm sie und starb und hinterließ auch keine Kinder. Und ebenso der dritte.22Und alle sieben hinterließen keine Kinder. Zuletzt nach allen starb die Frau auch.23Nun in der Auferstehung, wenn sie auferstehen: Wessen Frau wird sie sein? Denn alle sieben haben sie zur Frau gehabt.24Da sprach Jesus zu ihnen: Irrt ihr nicht darum, weil ihr weder die Schrift kennt noch die Kraft Gottes? (1 Kor 6:14)25Denn wenn sie von den Toten auferstehen, so werden sie weder heiraten noch sich heiraten lassen, sondern sie sind wie die Engel im Himmel.26Aber von den Toten, dass sie auferstehen, habt ihr nicht gelesen im Buch des Mose, bei dem Dornbusch, wie Gott zu ihm sagte und sprach: »Ich bin der Gott Abrahams und der Gott Isaaks und der Gott Jakobs«? (2 Mos 3:6)27Gott ist nicht ein Gott der Toten, sondern der Lebenden. Ihr irrt sehr.
Die Frage nach dem höchsten Gebot
28Und es trat zu ihm einer der Schriftgelehrten, der ihnen zugehört hatte, wie sie miteinander stritten. Als er sah, dass er ihnen gut geantwortet hatte, fragte er ihn: Welches ist das höchste Gebot von allen? (Matt 22:35; Luk 10:25)29Jesus antwortete: Das höchste Gebot ist das: »Höre, Israel, der Herr, unser Gott, ist der Herr allein,30und du sollst den Herrn, deinen Gott, lieben von ganzem Herzen, von ganzer Seele, von ganzem Gemüt und mit all deiner Kraft« (5 Mos 6:4)31Das andre ist dies: »Du sollst deinen Nächsten lieben wie dich selbst« Es ist kein anderes Gebot größer als diese. (3 Mos 19:18; Rom 13:9; Gal 5:14; Jak 2:8)32Und der Schriftgelehrte sprach zu ihm: Ja, Meister, du hast recht geredet! Er ist einer, und ist kein anderer außer ihm; (5 Mos 4:35; 5 Mos 6:4; Luk 20:39)33und ihn lieben von ganzem Herzen, von ganzem Gemüt und mit aller Kraft, und seinen Nächsten lieben wie sich selbst, das ist mehr als alle Brandopfer und Schlachtopfer. (1 Sam 15:22; Hos 6:6; Matt 9:13)34Da Jesus sah, dass er verständig antwortete, sprach er zu ihm: Du bist nicht fern vom Reich Gottes. Und niemand wagte mehr, ihn zu fragen. (Luk 20:40)
Der Sohn Davids
35Und Jesus fing an und sprach, als er im Tempel lehrte: Wieso sagen die Schriftgelehrten, der Christus sei Davids Sohn? (Jes 9:5; Matt 22:41; Mark 10:47; Luk 20:41; Joh 7:42; Rom 1:3)36David selbst hat durch den Heiligen Geist gesagt: »Der Herr sprach zu meinem Herrn: Setze dich zu meiner Rechten, bis ich deine Feinde unter deine Füße lege.« (2 Sam 23:2; Apg 2:34; 1 Kor 15:25; Heb 1:13)37David selbst nennt ihn ja »Herr«. Woher ist er dann sein Sohn? Und die große Menge hörte ihn gern.
Warnung vor den Schriftgelehrten
38Und er lehrte sie und sprach: Seht euch vor vor den Schriftgelehrten, die gern in langen Gewändern umhergehen und sich auf dem Markt grüßen lassen (Matt 23:5; Luk 20:45)39und sitzen gern obenan in den Synagogen und beim Gastmahl;40sie fressen die Häuser der Witwen und verrichten zum Schein lange Gebete. Die werden ein umso härteres Urteil empfangen. (Jes 10:1; Jak 3:1)
Das Scherflein der Witwe
41Und Jesus setzte sich dem Gotteskasten gegenüber und sah zu, wie das Volk Geld einlegte in den Gotteskasten. Und viele Reiche legten viel ein. (2 Kung 12:10; Luk 21:1)42Und es kam eine arme Witwe und legte zwei Scherflein ein; das ist ein Heller.43Und er rief seine Jünger zu sich und sprach zu ihnen: Wahrlich, ich sage euch: Diese arme Witwe hat mehr in den Gotteskasten gelegt als alle, die etwas eingelegt haben.44Denn sie haben alle von ihrem Überfluss eingelegt; diese aber hat von ihrer Armut ihre ganze Habe eingelegt, alles, was sie zum Leben hatte.