1Det år då kung Ussia dog, såg jag Herren sitta på en hög, upphöjd tron, och templet fylldes av hans mantelsläp.2Serafer stod ovanför honom, var och en med sex vingar. Med två av vingarna täckte de sina ansikten, med två täckte de sina fötter och med två flög de.3De ropade till varandra: ”Helig, helig, helig är härskarornas HERRE, hela jorden är full av hans härlighet.”4Ljudet av deras röster fick templets grund att skaka, och templet fylldes av rök.5Jag sa: ”Ve mig! Jag går under, för jag är en man med orena läppar och bor bland ett folk med orena läppar, och jag har sett kungen, härskarornas HERRE.”6Då flög en av seraferna fram till mig, med ett glödande kol i handen som han hämtat från altaret med en tång.7Han rörde med det vid mina läppar och sa: ”När detta nu har vidrört dina läppar har din skuld tagits bort och din synd försonats.”8Sedan hörde jag Herren fråga: ”Vem ska jag sända? Vem vill gå som vår budbärare?” Jag svarade: ”Jag vill! Sänd mig!”9Då sa han: ”Gå och säg till det här folket: ’Lyssna, lyssna, men fatta inget! Titta, titta, men se inget!’10Gör det här folkets hjärta hårt. Stäng deras öron och tillslut deras ögon, så att de inget kan se och inget höra, så att de inget förstår och inte vänder om och blir botade.”11Jag frågade: ”Herre, hur länge?” Han svarade: ”Tills städerna ligger i ruiner utan invånare, husen står tomma, och fälten är skövlade.12HERREN ska föra var och en långt bort, och det ska bli en stor ödeläggelse i landet.13När en tiondel är kvar där, ska också den ödeläggas, som en terebint eller en ek, vars stubbe finns kvar efter att den fällts. Den stubben är en helig säd.”
1In dem Jahr, als der König Usija starb, sah ich den Herrn sitzen auf einem hohen und erhabenen Thron und sein Saum füllte den Tempel. (1 Kung 22:19; 2 Krön 26:22; Jes 57:15)2Serafim standen über ihm; ein jeder hatte sechs Flügel: Mit zweien deckten sie ihr Antlitz, mit zweien deckten sie ihre Füße und mit zweien flogen sie.3Und einer rief zum andern und sprach: Heilig, heilig, heilig ist der HERR Zebaoth, alle Lande sind seiner Ehre voll! (Ps 99:3; Ps 99:5; Ps 99:9; Upp 4:8)4Und die Schwellen bebten von der Stimme ihres Rufens und das Haus ward voll Rauch. (Hes 10:4; Upp 15:8)5Da sprach ich: Weh mir, ich vergehe! Denn ich bin unreiner Lippen und wohne unter einem Volk von unreinen Lippen; denn ich habe den König, den HERRN Zebaoth, gesehen mit meinen Augen. (2 Mos 33:20; Jes 24:16)6Da flog einer der Serafim zu mir und hatte eine glühende Kohle in der Hand, die er mit der Zange vom Altar nahm,7und rührte meinen Mund an und sprach: Siehe, hiermit sind deine Lippen berührt, dass deine Schuld von dir genommen werde und deine Sünde gesühnt sei.8Und ich hörte die Stimme des Herrn, wie er sprach: Wen soll ich senden? Wer will unser Bote sein? Ich aber sprach: Hier bin ich, sende mich!9Und er sprach: Geh hin und sprich zu diesem Volk: Höret und verstehet’s nicht; sehet und merket’s nicht! (Jes 29:9; Matt 13:11; Apg 28:26)10Verfette das Herz dieses Volks und ihre Ohren verschließe und ihre Augen verklebe, dass sie nicht sehen mit ihren Augen noch hören mit ihren Ohren noch verstehen mit ihrem Herzen und sich nicht bekehren und genesen. (5 Mos 29:3; Jes 32:3; Jes 44:18; Joh 12:40; Rom 11:8)11Ich aber sprach: Herr, wie lange? Er sprach: Bis die Städte wüst werden, ohne Einwohner, und die Häuser ohne Menschen und das Feld ganz wüst daliegt. (Jes 5:9)12Denn der HERR wird die Menschen weit wegführen, sodass das Land sehr verlassen sein wird.13Auch wenn nur der zehnte Teil darin bleibt, so wird es abermals kahl gefressen werden, doch wie bei einer Terebinthe oder Eiche, von denen beim Fällen noch ein Stumpf bleibt. Ein heiliger Same wird solcher Stumpf sein. (Esr 9:2; Jes 4:3; Jes 10:20)