1Fem dagar senare kom översteprästen Ananias tillsammans med några av de judiska ledarna och advokaten Tertullus till Caesarea för att anklaga Paulus inför landshövdingen.2Och sedan Paulus förts in, började Tertullus framföra sina anklagelser. Så här löd hans tal:3”Högt ärade Felix! Det är tack vare dig som vi sedan länge kan leva i fred och trygghet. Du har också sett till att vårt folk på alla sätt har fått det bättre. För detta är vi oändligt tacksamma.4Jag vill inte ta för mycket av din tid, men jag ber dig vara vänlig att lyssna till mig medan jag i korthet lägger fram våra anklagelser.5Vi har funnit att den här mannen sprider oro och elände bland judarna överallt i världen. Han är en ledare för nasareernas sekt[1] (Jes 11:1)6-7och har till och med försökt vanhelga[2] templet. Det var därför vi arresterade honom.[3]8Om du förhör honom, kan du själv få bekräftat att våra anklagelser är sanna.”9De andra judarna instämde och förklarade att allt som sagts var riktigt.10Sedan gjorde landshövdingen tecken till Paulus att det var hans tur och han började sitt tal: ”Jag vet att du har varit domare för det här folket i många år och det känns tryggt för mig när jag nu ska försvara mig.11Du kan lätt kontrollera att det inte är mer än tolv dagar sedan jag kom till Jerusalem för att tillbe.12Man har inte kunnat finna att jag vare sig i templet, i synagogorna eller ute på gatorna skulle ha diskuterat eller ställt till oro bland folket.13De kan inte heller lägga fram några som helst bevis för att jag skulle ha gjort det som de nu anklagar mig för.14Men jag erkänner att jag följer Vägen som de kallar för en sekt. Genom detta tjänar jag våra förfäders Gud och jag tror på allt som lagen säger och som står skrivet hos profeterna.15Jag har samma hopp som de här männen, att en dag ska både de rättfärdiga och de orättfärdiga uppstå från de döda.16Därför gör jag mitt bästa för att alltid ha ett rent samvete inför Gud och människor.17Efter att ha varit borta i flera år återvände jag till Jerusalem med gåvor till de fattiga bland mitt folk och för att offra.18Och det var där i templet som man fick syn på mig. Jag hade just avslutat reningsceremonin och det var ingen folkmassa runtomkring mig och ingen som helst oro.19Men några judar från provinsen Asien var där och det är de som borde stå här inför dig, om de nu har något att anklaga mig för.20Eller låt dem som är här tala om vilket brott de fann mig skyldig till när jag stod inför det judiska rådet,21om det nu inte var det som jag ropade då jag stod inför dem: ’Jag står inför rätta här idag på grund av de dödas uppståndelse!’ ”22Felix som visste en hel del om Vägen, uppsköt nu rättegången och sa: ”När kommendanten Lysias kommer hit ska jag döma i målet.”23Han skickade sedan Paulus tillbaka till fängelset och sa till officeren att behandla honom väl och låta Paulus vänner besöka honom och ge honom det han behövde.24Några dagar senare kom Felix tillbaka i sällskap med sin hustru Drusilla, som var judinna. Och han lät hämta Paulus för att höra honom berätta mer för dem om tron på Kristus Jesus.25Men när Paulus började tala om rättfärdigheten, om självförnekelse och om den kommande domen, blev Felix rädd och sa: ”Det räcker så. Nu kan du gå. När jag får mer tid, ska jag skicka efter dig igen.”26Felix hoppades också att Paulus skulle muta honom och skickade efter honom gång på gång för att tala med honom.27När två år hade gått, efterträddes Felix av Porcius Festus. Eftersom Felix ville hålla sig väl med judarna, lät han Paulus stanna kvar i fängelset.
1Nach fünf Tagen kam der Hohepriester Hananias mit einigen Ältesten und dem Anwalt Tertullus herab; die erschienen vor dem Statthalter gegen Paulus.2Als der aber herbeigerufen worden war, fing Tertullus an, ihn anzuklagen, und sprach: Dass wir in großem Frieden leben unter dir und dass sich für dieses Volk vieles gebessert hat durch deine Fürsorge,3das erkennen wir allezeit und allenthalben mit aller Dankbarkeit an, hochgeehrter Felix.4Damit ich dich aber nicht zu lange aufhalte, bitte ich dich, du wollest uns kurz anhören in deiner Güte.5Wir haben erkannt, dass dieser Mann schädlich ist und dass er Aufruhr erregt unter allen Juden auf dem ganzen Erdkreis und dass er ein Anführer der Sekte der Nazoräer[1] ist. (Apg 17:6)6-7Er hat auch versucht, den Tempel zu entweihen. Ihn haben wir ergriffen.[2] (Apg 21:28)8Wenn du ihn verhörst, kannst du selbst das alles von ihm erkunden, wessen wir ihn verklagen.9Auch die Juden bekräftigten das und sagten, es verhielte sich so.10Paulus aber antwortete, als ihm der Statthalter winkte zu reden: Weil ich weiß, dass du in diesem Volk nun viele Jahre Richter bist, will ich meine Sache unerschrocken verteidigen.11Du kannst feststellen, dass ich nicht mehr als zwölf Tage hatte, seit ich nach Jerusalem hinaufzog, um anzubeten.12Und sie haben mich weder im Tempel noch in den Synagogen noch in der Stadt dabei gefunden, wie ich mit jemandem gestritten oder einen Aufruhr im Volk gemacht hätte.13Sie können dir auch nicht beweisen, wessen sie mich jetzt verklagen.14Das bekenne ich dir aber, dass ich nach dem Weg[3], den sie eine Sekte nennen, dem Gott meiner Väter so diene, dass ich allem glaube, was geschrieben steht im Gesetz und in den Propheten.15Ich habe die Hoffnung zu Gott, die auch sie selbst haben, nämlich dass es eine Auferstehung der Gerechten wie der Ungerechten geben wird. (Dan 12:2; Joh 5:28)16Darin übe ich mich, allezeit ein unverletztes Gewissen zu haben vor Gott und den Menschen. (Apg 23:1)17Nach mehreren Jahren aber bin ich gekommen, um Almosen für mein Volk zu überbringen und zu opfern. (Rom 15:25; Gal 2:10)18Als ich mich im Tempel reinigte, ohne viel Volks und Aufruhr, fanden mich dabei (Apg 21:27)19einige Juden aus der Provinz Asia. Die sollten jetzt hier sein vor dir und mich verklagen, wenn sie etwas gegen mich hätten.20Oder lass diese hier selbst sagen, was für ein Unrecht sie gefunden haben, als ich vor dem Hohen Rat stand;21es sei denn dies eine Wort, das ich rief, als ich unter ihnen stand: Um der Auferstehung der Toten willen werde ich von euch heute angeklagt. (Apg 23:6)
Die Verschleppung des Prozesses
22Felix aber zog die Sache hin, denn er wusste recht gut um diesen Weg und sprach: Wenn der Oberst Lysias herabkommt, so will ich eure Sache entscheiden. (Apg 23:26)23Er befahl aber dem Hauptmann, Paulus gefangen zu halten, doch in leichtem Gewahrsam, und niemandem von den Seinen zu wehren, ihm zu dienen. (Apg 27:3)24Nach einigen Tagen aber kam Felix mit seiner Frau Drusilla, die eine Jüdin war, und ließ Paulus kommen und hörte ihn über den Glauben an Christus Jesus.25Als aber Paulus von Gerechtigkeit und Enthaltsamkeit und von dem zukünftigen Gericht redete, erschrak Felix und antwortete: Für diesmal geh! Zu gelegener Zeit will ich dich wieder rufen lassen.26Er hoffte aber nebenbei, dass ihm von Paulus Geld gegeben werde; darum ließ er ihn auch oft kommen und besprach sich mit ihm.27Als aber zwei Jahre um waren, kam Porcius Festus als Nachfolger des Felix. Felix aber wollte den Juden eine Gunst erweisen und ließ Paulus gefangen zurück.