1Kriget mellan Sauls ätt och Davids blev långvarigt. Davids ställning blev allt starkare, medan motståndarnas position blev allt svagare.2David fick ett flertal söner medan han bodde i Hebron. Den förstfödde hette Amnon, och han föddes av Achinoam från Jisreel.3Hans andre son hette Kilav, och han föddes av Avigajil, änkan till Naval från Karmel. Den tredje sonen hette Absalom. Hans mor hette Maaka och hon var dotter till Talmaj, kungen av Geshur.4Den fjärde sonen var Adonia, som föddes av Haggit. Den femte var Shefatja, son till Avital,5och den sjätte Jitream, son till Davids hustru Egla. Alla dessa söner föddes åt David i Hebron.
Avner förhandlar med David
6Allt eftersom kriget fortsatte, stärkte Avner sin position hos Sauls ätt.7Saul hade haft en bihustru vid namn Rispa, Ajas dotter, och när nu Ish-Boshet anklagade Avner för att ha legat med sin fars bihustru,8blev Avner rasande för Ish-Boshets beskyllning. ”Är jag en hund från Juda? Jag har varit lojal mot din far, Sauls familj, hans bröder och vänner och inte överlämnat dig åt David och så anklagar du mig för en kvinnas skull!9Gud får straffa Avner om jag inte gör allt som HERREN med ed har lovat David:10att låta kungamakten tas från Sauls ätt och sätta David på tronen i Israel och i Juda, från Dan till Beer Sheva![1]”11Ish-Boshet vågade inte säga ett ord till om saken. Han blev rädd för Avner.12Efter det sände Avner budbärare till David för att säga: ”Vems land är detta? Slut förbund med mig, så ska jag hjälpa dig att få hela Israel på din sida!”13David svarade: ”Jag ingår gärna förbund med dig, men jag vägrar förhandla, om du inte tar med dig min hustru Mikal, Sauls dotter.”14David sände sedan följande besked till Ish-Boshet: ”Ge mig tillbaka min hustru Mikal, som jag köpte för hundra döda filistéers förhudar.”15Då lät Ish-Boshet hämta henne från hennes man Paltiel, Lajishs son,16som gråtande följde henne ända till Bachurim. Där befallde Avner honom att återvända hem och då gjorde han det.17Avner hade talat med Israels äldste och sagt: ”Under lång tid har ni önskat att få David till kung.18Nu är det dags att handla, för HERREN har sagt: ’Det är genom min tjänare David som jag ska rädda mitt folk Israel från filistéerna och alla andra fiender.’ ”19Avner talade också med benjaminiterna.[2] Sedan gick han till Hebron och rapporterade för David vad Israel och Benjamins stam kommit fram till.20Tjugo män följde med Avner till David i Hebron och David ordnade med en fest för dem.21Avner sa till David: ”Jag vill gå och sammankalla hela Israels folk till dig, min herre och kung, så att de ingår förbund med dig, så att du får regera över allt, precis som du i ditt hjärta önskar.” David lät Avner gå därifrån i lugn och ro.
Joav dödar Avner
22Davids män och Joav kom just då tillbaka från en plundringsfärd och hade mycket byte med sig. Avner var inte kvar hos David i Hebron, eftersom denne hade låtit honom gå i lugn och ro därifrån.23Joav kom med hela sin här och fick reda på att Avner, Ners son, just hade varit hos kungen och fått gå därifrån i lugn och ro.24Joav gick in till kungen och sa: ”Vad har du gjort? Här kommer Avner till dig, vad menar du med att bara låta honom gå?25Du känner ju Avner, Ners son. Förstår du inte att han kom för att bedra dig och spionera på alla dina förehavanden?”26Joav lämnade David och skickade sedan budbärare för att hinna upp Avner. De hann ifatt honom vid Siras brunn och han återvände med dem. Men David visste ingenting om detta.27När Avner kom till Hebron, tog Joav honom åt sidan vid stadsporten som om han ville tala med honom i enrum. Men i stället stack han honom ett dödande hugg i magen för att hämnas sin bror Asael.28När David fick höra vad som hänt, sa han: ”HERREN vet att jag och mitt kungadöme för alltid är oskyldiga till Avners, Ners sons, död.29Joav och hans släkt må bära skulden till hans död! Må det i deras släkt från och med nu alltid finnas någon med öppna sår eller spetälska, någon som går på kryckor, någon som faller i strid eller sådana som saknar mat!”30Joav och hans bror Avishaj dödade alltså Avner, eftersom han dödat deras bror Asael i slaget vid Givon.31Sedan sa David till Joav och alla dem som var med honom: ”Riv sönder era kläder! Ta på er säckkläder och gå framför Avners bår och håll dödsklagan!” Kung David följde också efter båren.32De begravde Avner i Hebron och kungen och allt folket grät och sörjde.33Kungen sjöng också en klagosång: ”Varför måste Avner dö som en laglös?34Dina händer var inte bundna, dina fötter inte i bojor. Du föll som man faller för onda män.” Och allt folket grät än en gång för hans skull.35Sedan kom man med mat till David och försökte få honom att äta medan det fortfarande var dag, men han svor: ”Gud må straffa mig både nu och för alltid om jag smakar vare sig bröd eller något annat förrän solen gått ner!”36Folket fick snart reda på detta och uppskattade hans handlande. Ja, allt vad David gjorde uppskattades av folket.37Den dagen förstod hela folket där och i Israel att David inte på något sätt var skyldig till mordet på Avner, Ners son.38David sa till sina män: ”Förstår ni vilken mäktig ledare och stor man som har fallit i Israel i dag?39Men jag är alltför svag, även om jag är smord till kung, för att göra något åt de där starka männen, Serujas söner. HERREN får straffa de onda för deras onda gärningar!”
1Und es war ein langer Kampf zwischen dem Hause Sauls und dem Hause Davids. David aber nahm immer mehr zu an Macht, und das Haus Sauls nahm immer mehr ab. (2 Sam 5:10)2Und es wurden David Söhne geboren zu Hebron. Sein erstgeborener Sohn war Amnon, von Ahinoam, der Jesreeliterin; (1 Krön 3:1)3der zweite: Kilab, von Abigajil, der Frau des Karmeliters Nabal; der dritte: Absalom, der Sohn der Maacha, der Tochter Talmais, des Königs von Geschur; (Jos 13:13; 1 Sam 25:2; 2 Sam 13:1)4der vierte: Adonija, der Sohn der Haggit; der fünfte: Schefatja, der Sohn der Abital; (1 Kung 1:5; 1 Kung 2:13)5der sechste: Jitream, von Egla, der Frau Davids. Diese wurden David geboren zu Hebron.
Abner läuft zu David über
6Solange der Kampf währte zwischen dem Hause Sauls und dem Hause Davids, stärkte Abner das Haus Sauls. (3 Mos 18:20; 2 Sam 21:8)7Und Saul hatte eine Nebenfrau, die hieß Rizpa, eine Tochter Ajas. Und Isch-Boschet sprach zu Abner: Warum bist du zu meines Vaters Nebenfrau eingegangen?8Da wurde Abner sehr zornig über die Worte Isch-Boschets und sprach: Bin ich denn ein Hundskopf aus Juda? Heute erweise ich dem Hause Sauls, deines Vaters, und seinen Brüdern und Freunden Barmherzigkeit und habe dich nicht in Davids Hand gegeben, und du rechnest mir heute eine Schuld an wegen einer Frau?9Gott tue Abner dies und das, wenn ich nicht tue, wie der HERR dem David geschworen hat,10dass das Königtum vom Hause Sauls genommen und der Thron Davids aufgerichtet werde über Israel und Juda von Dan bis Beerscheba! (1 Sam 7:15; 1 Sam 15:28)11Da konnte er Abner kein Wort mehr antworten, so fürchtete er sich vor ihm.12Und Abner sandte Boten für sich zu David und ließ ihm sagen: Wem gehört das Land? Schließ einen Bund mit mir; siehe, meine Hand soll mit dir sein, dass ich dir ganz Israel zuführe.13David sprach: Gut, ich will einen Bund mit dir schließen. Aber eins fordere ich von dir: Du sollst mein Angesicht nicht sehen, es sei denn, du bringst zuvor Michal, Sauls Tochter, zu mir, wenn du kommst, mein Angesicht zu sehen.14Auch sandte David Boten zu Isch-Boschet, dem Sohn Sauls, und ließ ihm sagen: Gib mir meine Frau Michal, die ich erworben habe mit hundert Vorhäuten der Philister. (1 Sam 18:25)15Isch-Boschet sandte hin und ließ sie wegnehmen ihrem Mann Paltiël, dem Sohn des Lajisch. (1 Sam 25:44)16Und ihr Mann ging mit ihr und weinte hinter ihr her bis Bahurim. Da sprach Abner zu ihm: Kehre um und geh heim! Und er kehrte um.17Und Abner besprach sich mit den Ältesten in Israel und sprach: Ihr habt schon längst danach verlangt, dass David König über euch wäre.18So tut’s nun, denn der HERR hat von David gesagt: Durch die Hand meines Knechtes David will ich mein Volk Israel erretten aus der Hand der Philister und aller seiner Feinde.19Das tat Abner auch Benjamin kund und ging dann hin, um auch David in Hebron alles kundzutun, was Israel und das ganze Haus Benjamin für gut hielten.20Als nun Abner nach Hebron zu David kam und mit ihm zwanzig Mann, machte ihnen David ein Mahl.21Und Abner sprach zu David: Ich will mich aufmachen und hingehen, um ganz Israel zu meinem Herrn, dem König, zu sammeln, damit sie einen Bund mit dir schließen, auf dass du König seist, wie es dein Herz begehrt. Dann entließ David den Abner, sodass er hinging mit Frieden.
Abners Tod
22Und siehe, die Knechte Davids und Joab kamen von einem Streifzug zurück und brachten große Beute mit. Abner aber war nicht mehr bei David in Hebron, sondern er hatte ihn entlassen, sodass er mit Frieden weggegangen war.23Als aber Joab und das ganze Heer mit ihm gekommen war, wurde ihm angesagt, dass Abner, der Sohn Ners, zum König gekommen wäre; und der hatte ihn entlassen, sodass er mit Frieden weggegangen war.24Da ging Joab zum König hinein und sprach: Was hast du getan? Siehe, Abner ist zu dir gekommen; warum hast du ihn fortgelassen, dass er weggegangen ist?25Kennst du Abner, den Sohn Ners, nicht? Er ist gekommen, dich zu überlisten, dass er erkunde dein Kommen und Gehen und alles erfahre, was du tust.26Und als Joab von David wegging, sandte er Abner Boten nach, um ihn zurückzuholen von Bor-Sira; aber David wusste nichts davon.27Als nun Abner nach Hebron zurückkam, führte ihn Joab beiseite ins Tor, um heimlich mit ihm zu reden, und stach ihn dort in den Bauch, dass er starb, um des Blutes seines Bruders Asaël willen. (1 Kung 2:5; 1 Kung 2:23; 1 Kung 20:10)28Als David das hernach erfuhr, sprach er: Ich und mein Königtum sind unschuldig vor dem HERRN ewiglich an dem Blut Abners, des Sohnes Ners;29es falle aber auf den Kopf Joabs und auf das ganze Haus seines Vaters, und es soll nicht aufhören im Hause Joabs, dass einer Eiterfluss und Aussatz habe oder am Stabe gehe oder durchs Schwert falle oder an Brot Mangel habe!30Joab und sein Bruder Abischai hatten Abner umgebracht, weil er ihren Bruder Asaël getötet hatte im Kampf bei Gibeon.31David aber sprach zu Joab und allem Volk, das bei ihm war: Zerreißt eure Kleider und gürtet euch den Sack um und haltet die Totenklage um Abner! Und König David folgte der Bahre.32Und als sie Abner begruben in Hebron, erhob der König seine Stimme und weinte bei dem Grabe Abners, und auch alles Volk weinte. (1 Sam 30:4)33Und der König klagte um Abner und sprach: Musste Abner sterben, wie ein Frevler stirbt?34Deine Hände waren nicht gebunden, deine Füße waren nicht in Ketten gelegt. Und doch bist du gefallen, wie man vor Ruchlosen fällt. Da beweinte ihn alles Volk noch mehr.35Als nun alles Volk kam, während es noch Tag war, um David zum Essen zu bewegen, schwor David und sprach: Gott tue mir dies und das, wenn ich Brot oder sonst etwas zu mir nehme, ehe die Sonne untergeht!36Und alles Volk nahm es wahr, und es gefiel ihnen gut, wie alles, was der König tat, dem ganzen Volke wohlgefiel.37Und alles Volk und ganz Israel merkten an diesem Tage, dass es nicht vom König ausgegangen war, dass Abner, der Sohn Ners, getötet wurde.38Und der König sprach zu seinen Knechten: Wisst ihr nicht, dass an diesem Tag ein Fürst und Großer gefallen ist in Israel? (1 Sam 26:15)39Ich aber bin heute noch schwach, obwohl ich zum König gesalbt bin. Aber diese Männer, die Söhne der Zeruja, sind härter als ich. Der HERR vergelte dem, der Böses tut, nach seiner Bosheit. (2 Sam 2:18)