från Biblica1Ormen var det listigaste av alla vilda djur som HERREN Gud hade skapat. Ormen frågade kvinnan: ”Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av något träd i trädgården?”2”Vi får äta frukt av träden”, svarade kvinnan.3”Det är bara av trädet mitt i trädgården som vi inte får äta. Gud har sagt att vi inte får äta eller ens röra dess frukt, för då kommer vi att dö.”4Ormen svarade: ”Ni kommer visst inte att dö!5Gud vet att den dag ni äter av frukten kommer era ögon att öppnas och ni blir som Gud[1], med kunskap om gott och ont.”6Kvinnan såg att trädet var gott att äta av, och det var vackert och lockande, eftersom det gav vishet. Hon åt av frukten och gav också till sin man, som var med henne, och han åt.7Då öppnades deras ögon, och de insåg att de var nakna. Därför band de ihop fikonlöv runt höfterna för att skyla sig.8När de den kvällen, i den svala kvällsvinden, hörde HERREN Gud vandra omkring i trädgården, gömde de sig för honom bland träden.9HERREN Gud ropade till Adam: ”Adam, var är du?”10Adam svarade: ”Jag hörde dig i trädgården, och blev rädd eftersom jag är naken. Därför gömde jag mig.”11”Vem har talat om för dig att du är naken?” frågade Gud. ”Har du ätit av frukten från trädet som jag förbjöd dig att äta av?”12Adam svarade: ”Kvinnan, som jag fick av dig, gav mig av trädet, och jag åt.”13Då sa HERREN Gud till kvinnan: ”Vad har du gjort?” ”Ormen lurade mig, och jag åt”, svarade hon.14HERREN Gud sa till ormen: ”Eftersom du gjorde detta, ska du vara förbannad och skild från alla husdjur och vilda djur på hela jorden. På din buk ska du kräla och jord ska du äta så länge du lever.15Jag ska sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din avkomma[2] och hennes. Han kommer att krossa ditt huvud, och du kommer att hugga[3] honom i hälen.” (1 Mos 12:7)16Till kvinnan sa han: ”Din möda under havandeskapet ska jag göra stor. Du kommer att föda barn under smärta. Du kommer att åtrå din man, och han kommer att råda över dig.”17Till Adam sa han: ”Eftersom du lyssnade till din hustru och åt av trädet, fast jag förbjudit dig och sagt att du inte fick, låter jag en förbannelse vila över marken för din skull. Hela ditt liv kommer du att få skaffa ditt uppehälle med möda.18Marken ska ge dig tistlar och törnen, och du ska äta dess växter.19Hela livet ända tills du dör kommer du att få svettas och kämpa för ditt bröd. Sedan kommer du att återvända till den jord du kommit ifrån, för du formades av jord, och jord ska du en gång åter bli.”20Mannen kallade sin hustru Eva[4], för han sa: ”Hon ska bli mor till alla som lever.”21Och HERREN Gud gjorde kläder av djurhudar åt Adam och hans hustru.22HERREN Gud sa: ”Eftersom människan har blivit som en av oss, med kunskap om det goda och det onda, får hon inte ta och äta också av livets träd och så leva i evighet.”23Därför visade HERREN Gud ut dem ur Edens trädgård och skickade bort dem för att bruka den jord de hade skapats av.24Herren drev ut människan och öster om Edens trädgård placerade han keruberna[5] och ett flammande svärd för att skydda vägen till livets träd. (2 Mos 25:18)
1Und die Schlange war listiger als alle Tiere auf dem Felde, die Gott der HERR gemacht hatte, und sprach zu der Frau: Ja, sollte Gott gesagt haben: Ihr sollt nicht essen von allen Bäumen im Garten? (Upp 12:9; Upp 20:2)2Da sprach die Frau zu der Schlange: Wir essen von den Früchten der Bäume im Garten; (1 Mos 2:16)3aber von den Früchten des Baumes mitten im Garten hat Gott gesagt: Esset nicht davon, rühret sie auch nicht an, dass ihr nicht sterbet! (1 Mos 2:17)4Da sprach die Schlange zur Frau: Ihr werdet keineswegs des Todes sterben, (Joh 8:44)5sondern Gott weiß: an dem Tage, da ihr davon esst, werden eure Augen aufgetan, und ihr werdet sein wie Gott und wissen, was gut und böse ist.6Und die Frau sah, dass von dem Baum gut zu essen wäre und dass er eine Lust für die Augen wäre und verlockend, weil er klug machte. Und sie nahm von seiner Frucht und aß und gab ihrem Mann, der bei ihr war, auch davon und er aß. (1 Tim 2:14; Jak 1:14)7Da wurden ihnen beiden die Augen aufgetan und sie wurden gewahr, dass sie nackt waren, und flochten Feigenblätter zusammen und machten sich Schurze. (1 Mos 2:25)8Und sie hörten Gott den HERRN, wie er im Garten ging, als der Tag kühl geworden war. Und Adam versteckte sich mit seiner Frau vor dem Angesicht Gottes des HERRN zwischen den Bäumen im Garten. (Ps 139:7; Jer 23:24)9Und Gott der HERR rief Adam und sprach zu ihm: Wo bist du?10Und er sprach: Ich hörte dich im Garten und fürchtete mich; denn ich bin nackt, darum versteckte ich mich.11Und er sprach: Wer hat dir gesagt, dass du nackt bist? Hast du gegessen von dem Baum, von dem ich dir gebot, du solltest nicht davon essen?12Da sprach Adam: Die Frau, die du mir zugesellt hast, gab mir von dem Baum und ich aß.13Da sprach Gott der HERR zur Frau: Warum hast du das getan? Die Frau sprach: Die Schlange betrog mich, sodass ich aß. (2 Kor 11:3)14Da sprach Gott der HERR zu der Schlange: Weil du das getan hast, seist du verflucht vor allem Vieh und allen Tieren auf dem Felde. Auf deinem Bauche sollst du kriechen und Staub fressen dein Leben lang.15Und ich will Feindschaft setzen zwischen dir und der Frau und zwischen deinem Samen und ihrem Samen; er wird dir den Kopf zertreten, und du wirst ihn in die Ferse stechen. (Upp 12:4; Upp 12:15)16Und zur Frau sprach er: Ich will dir viel Mühsal schaffen, wenn du schwanger wirst; unter Mühen sollst du Kinder gebären. Und dein Verlangen soll nach deinem Mann sein, aber er soll dein Herr sein. (Ef 5:22; 1 Tim 2:12)17Und zum Mann sprach er: Weil du gehorcht hast der Stimme deiner Frau und gegessen von dem Baum, von dem ich dir gebot und sprach: Du sollst nicht davon essen –, verflucht sei der Acker um deinetwillen! Mit Mühsal sollst du dich von ihm nähren dein Leben lang. (1 Mos 8:21; Job 31:38)18Dornen und Disteln soll er dir tragen, und du sollst das Kraut auf dem Felde essen.19Im Schweiße deines Angesichts sollst du dein Brot essen, bis du wieder zu Erde wirst, davon du genommen bist. Denn Staub bist du und zum Staub kehrst du zurück. (1 Mos 2:7; Ps 90:10; Ps 104:29; Pred 12:7; 2 Thess 3:10)20Und Adam nannte seine Frau Eva; denn sie wurde die Mutter aller, die da leben.21Und Gott der HERR machte Adam und seiner Frau Röcke von Fellen und zog sie ihnen an.22Und Gott der HERR sprach: Siehe, der Mensch ist geworden wie unsereiner und weiß, was gut und böse ist. Nun aber, dass er nur nicht ausstrecke seine Hand und nehme auch von dem Baum des Lebens und esse und lebe ewiglich!23Da wies ihn Gott der HERR aus dem Garten Eden, dass er die Erde bebaute, von der er genommen war. (1 Mos 2:15)24Und er trieb den Menschen hinaus und ließ lagern vor dem Garten Eden die Cherubim mit dem flammenden, blitzenden Schwert, zu bewachen den Weg zu dem Baum des Lebens.