Markus 6

nuBibeln

från Biblica
1 Sedan lämnade Jesus platsen, och han kom till sin hemstad tillsammans med sina lärjungar.2 När det blev sabbat undervisade han i synagogan, och många som hörde honom blev förvånade och sa: ”Varifrån har han fått detta? Varifrån har han fått denna visdom, och att han kan göra sådana under med sina händer?3 Det är ju bara snickaren, Marias son, bror till Jakob, Joses, Judas och Simon, och hans systrar bor också här hos oss.” Och så retade de sig på honom.4 Då sa Jesus till dem: ”En profet blir föraktad bara i sin egen hemstad, bland sina släktingar och i sin egen familj.”5 Så kunde han inte göra några under där, förutom att han botade några få sjuka genom att lägga händerna på dem.6 Han förvånade sig över deras otro. Sedan vandrade Jesus runt i byarna och undervisade.7 Han kallade till sig de tolv och sände ut dem två och två och gav dem makt över orena andar.8 Han sa åt dem att inte ta med sig något annat på vägen än en vandringsstav, ingen mat, ingen väska och inga pengar i bältet.9 Sandaler skulle de ha, och bara en skjorta.10 ”När ni kommer in i ett hus, stanna då där tills ni fortsätter därifrån.11 Men om man på en plats inte vill ta emot er eller lyssna till er, så gå bara därifrån och skaka platsens damm av era fötter, och det får då vittna mot dem.”12 Så gick de iväg och förkunnade att folk skulle vända om.13 Och de drev ut många onda andar och smorde många sjuka med olja[1] och botade dem.14 Snart fick också kung Herodes höra talas om Jesus, eftersom ryktet om Jesus spreds överallt. Folk sa: ”Det är Johannes döparen som har uppstått från de döda. Det är därför sådana krafter verkar i honom.”15 Men en del sa: ”Han är Elia[2].” Andra sa: ”Han är en profet, precis som profeterna förr i tiden.”16 ”Nej”, sa Herodes, när han hörde det, ”det är Johannes, han som jag lät halshugga. Han har uppstått.”17 Herodes hade nämligen arresterat Johannes och låtit binda honom och kasta honom i fängelse på grund av Herodias, hans bror Filippos hustru, som Herodes hade gift sig med.18 Johannes hade sagt rent ut till Herodes: ”Det är inte tillåtet för dig att leva ihop med din brors hustru.”19 Därför hatade Herodias honom och ville döda honom, men kunde inte.20 Herodes hade innerst inne respekt för Johannes och ville skydda honom, för han visste att Johannes var en rättfärdig och helig man. När han lyssnade på Johannes kände han sig osäker, men ändå lyssnade han gärna på honom.21 Till slut kom i alla fall Herodias chans. Herodes firade sin födelsedag och ställde till med en fest för hovfolket, officerarna och de förnämsta männen i Galileen.22 Medan festen pågick kom Herodias dotter in och dansade. Herodes och hans gäster blev mycket förtjusta, och kungen sa till flickan: ”Be mig om vad du vill, och jag ska ge det till dig.”23 Sedan svor han inför gästerna och upprepade: ”Ja, vad du än ber mig om ska du få, om det så är hälften av mitt rike.”24 Hon gick då ut och frågade sin mor vad hon skulle be om. Och hon svarade: ”Be om Johannes döparens huvud!”25 Flickan skyndade genast tillbaka till kungen och sa till honom: ”Jag vill ha Johannes döparens huvud på ett fat, nu genast!”26 Kungen blev mycket ledsen, men på grund av sitt löfte och för gästernas skull, lät han henne få som hon ville.27 Han gav därför order till en av sina livvakter att gå och hämta Johannes huvud. Mannen gick iväg till fängelset och halshögg Johannes28 och kom tillbaka med hans huvud på ett fat. Han gav det sedan till flickan, som i sin tur bar det till sin mor.29 Men när Johannes lärjungar hörde vad som hänt, kom de och hämtade hans kropp och lade den i en grav.30 Apostlarna samlades nu hos Jesus och rapporterade allt de hade gjort och undervisat om.31 Men eftersom det var så mycket folk som kom och gick att de inte ens fick tid att äta, sa Jesus: ”Kom så drar vi oss undan till en öde plats där ni kan vila er lite.”32 Och så åkte de iväg i en båt till en öde plats för att vara för sig själva.33 Men många såg att de åkte iväg och skyndade dit till fots från alla städer och mötte dem när de kom dit.34 Och när Jesus steg ur båten och fick se allt folk som hade samlats, kände han medlidande med dem, för de var som får utan herde. Då undervisade han dem länge.35 Fram emot kvällen kom hans lärjungar till honom och sa: ”Det här är ödemark, och det är redan sent.36 Skicka iväg folket, så att de kan gå till byarna och gårdarna här i närheten och köpa sig mat, så att de har något att äta.”37 Men Jesus sa: ”Ge dem mat, ni själva!” ”Hur då?” frågade hans lärjungar. ”Det skulle ju kosta tvåhundra denarer[3] att köpa mat till allihop.”38 ”Hur mycket mat har ni?” frågade han. ”Gå och ta reda på det.” När de kom tillbaka rapporterade de att det fanns fem bröd och två fiskar.39 Jesus bad dem då att säga till människorna att sätta sig ner i grupper där det fanns grönt gräs.40 De satte sig i grupper på hundra eller femtio personer.41 Han tog sedan de fem bröden och de två fiskarna och såg upp mot himlen och tackade Gud för dem. Efter det bröt han bröden i bitar och gav lärjungarna, för att de skulle ge det vidare till folket. Han delade också de två fiskarna så att alla fick.42 Alla åt och blev mätta,43 och efteråt samlade man upp tolv fulla korgar med bröd och fisk.44 Det var 5 000 män som hade ätit.45 Genast efter detta bad Jesus sina lärjungar att sätta sig i båten och åka i förväg till Betsaida på andra sidan sjön. Själv stannade han kvar för att se till att folket kom därifrån.46 Och sedan han fått iväg folket, gick han upp på ett berg för att be.47 När det blev kväll var båten mitt ute på sjön. Jesus, som var ensam kvar på land,48 såg hur de slet vid årorna eftersom de hade motvind. Strax innan det började ljusna kom Jesus till sina lärjungar, gående mot dem på vattnet, och skulle gå förbi dem.49 Men när de såg honom gå på vattnet skrek de till av rädsla, för de trodde det var ett spöke.50 Alla såg de honom och blev förskräckta. Men Jesus talade genast till dem och sa: ”Lugna er, det är jag. Var inte rädda.”51 Sedan steg han i båten till dem, och i samma stund lade sig vinden. De var alldeles häpna.52 De hade ännu inte fattat det där med bröden heller. Deras hjärtan var förstockade.53 När de hade åkt över sjön, kom de till Gennesaret, där de gick i land.54 Och så snart de steg ur båten kände människorna igen Jesus.55 De sprang runt i hela området och började bära fram sjuka på deras bäddar till de platser där de hörde att han befann sig.56 Överallt dit han kom, i städer och byar och på gårdar, bar man ut de sjuka i det fria och bad att de åtminstone skulle få röra vid tofsen på hans mantel. Och alla som gjorde det blev friska.

Markus 6

Hoffnung für alle

från Biblica
1 Jesus verließ diese Gegend und kehrte mit seinen Jüngern in seinen Heimatort Nazareth zurück. (Matt 13:53; Luk 4:15)2 Am Sabbat lehrte er dort in der Synagoge. Viele Leute hörten ihm zu und waren tief beeindruckt von ihm. Sie fragten: »Wie ist so etwas nur möglich? Woher hat er diese Weisheit? Wie können solche Wunder durch ihn geschehen?3 Er ist doch der Zimmermann, Marias Sohn. Wir kennen seine Brüder Jakobus, Joses, Judas und Simon. Und auch seine Schwestern leben hier bei uns.« So kam es, dass sie ihn ablehnten.4 Da sagte Jesus: »Nirgendwo gilt ein Prophet weniger als in seiner Heimat, bei seinen Verwandten und in seiner eigenen Familie.«5 Deshalb konnte er dort keine Wunder tun. Nur einigen Kranken legte er die Hände auf und machte sie gesund.6 Er wunderte sich über den Unglauben der Leute. Jesus ging in die umliegenden Dörfer und lehrte dort. (Matt 10:1; Matt 10:7; Luk 9:1)7 Dann rief er seine zwölf Jünger zu sich und erteilte ihnen den Auftrag, jeweils zu zweit durch das Land zu ziehen. Er gab ihnen die Vollmacht, böse Geister auszutreiben.8 Dann befahl er ihnen: »Nehmt nichts mit auf die Reise außer einem Wanderstock! Ihr sollt kein Essen, keine Tasche und kein Geld bei euch haben.9 Nur Schuhe dürft ihr tragen, aber kein zweites Hemd mitnehmen.«10 Weiter sagte er: »Wenn ihr in ein Haus kommt, dann bleibt dort zu Gast, bis ihr weiterzieht.11 Seid ihr aber irgendwo nicht willkommen und will man eure Botschaft nicht hören, so geht fort und schüttelt den Staub von euren Füßen als Zeichen dafür, dass ihr die Stadt dem Urteil Gottes überlasst[1]12 Dann zogen die Jünger los und forderten die Menschen auf: »Kehrt um zu Gott!«13 Sie befreiten Menschen, die von bösen Geistern beherrscht waren, salbten viele Kranke mit Öl und heilten sie.14 Überall sprach man von Jesus und dem, was er tat. Auch König Herodes[2] hörte von ihm. Einige Leute sagten: »Johannes der Täufer ist von den Toten auferstanden! Deshalb kann er solche Wunder tun.« (Matt 14:1; Luk 3:19; Luk 9:7)15 Andere meinten: »Er ist der Prophet Elia.« Wieder andere behaupteten: »Er ist ein Prophet, wie Gott sie schon früher geschickt hat.«16 Aber Herodes hatte Angst, weil er überzeugt war: »Es ist Johannes, den ich enthaupten ließ. Er ist wieder lebendig geworden.«17 Herodes hatte Johannes nämlich verhaften und gefesselt ins Gefängnis werfen lassen. Der Grund dafür war, dass der König die Frau seines eigenen Bruders Philippus geheiratet hatte; sie hieß Herodias.18 Daraufhin hatte Johannes ihm vorgehalten: »Es ist nicht richtig, dass du die Frau deines Bruders geheiratet hast!«19 Darum war Herodias sehr wütend auf Johannes. Sie wollte ihn sogar umbringen lassen, aber Herodes war dagegen.20 Er fürchtete sich nämlich vor Johannes, weil er wusste, dass dieser ein Mann war, der nach Gottes Willen lebte und ganz zu ihm gehörte. Noch im Gefängnis hielt Herodes seine schützende Hand über Johannes und hörte ihm gerne zu, auch wenn ihn seine Worte sehr beunruhigten.21 Schließlich aber kam die Stunde der Herodias. Herodes hatte zu seinem Geburtstag seine Hofleute, Offiziere und die führenden Männer von Galiläa eingeladen.22 Während des Festessens kam die Tochter von Herodias herein und tanzte. Herodes und seine Gäste waren begeistert. Der König versprach ihr deshalb: »Bitte mich, um was du willst; ich will es dir geben!«23 »Ja«, schwor er, »ich gebe dir alles, worum du mich bittest, und wenn es die Hälfte meines Königreichs wäre.«24 Sie ging hinaus zu ihrer Mutter und fragte sie: »Was soll ich mir denn vom König wünschen?« »Den Kopf von Johannes dem Täufer!«, antwortete die Mutter.25 Schnell lief die Tochter zu Herodes zurück und bat: »Ich will, dass du mir sofort den Kopf von Johannes dem Täufer auf einem Teller bringen lässt!«26 Der König war sehr bestürzt. Aber weil er sein Versprechen gegeben hatte – noch dazu vor allen Gästen –, konnte er die Bitte nicht abschlagen.27 Unverzüglich schickte er nach einem Henker und befahl ihm, den Kopf von Johannes dem Täufer zu bringen. Der Henker ging ins Gefängnis, enthauptete Johannes dort28 und brachte den Kopf auf einem Teller. Er überreichte ihn dem Mädchen, und die gab ihn ihrer Mutter.29 Als die Jünger von Johannes das erfuhren, holten sie seinen Leichnam und bestatteten ihn.30 Die zwölf Apostel kehrten zu Jesus zurück und erzählten ihm, was sie auf ihrer Reise getan und den Menschen verkündet hatten. (Matt 14:13; Luk 9:11; Joh 6:1)31 »Kommt mit«, forderte Jesus sie auf, »wir gehen jetzt an einen einsamen Ort, wo wir für uns sind. Dort könnt ihr euch ein wenig ausruhen.« Es war nämlich ein ständiges Kommen und Gehen, so dass sie nicht einmal Zeit zum Essen fanden.32 Deshalb fuhren sie mit dem Boot in eine entlegene Gegend, um allein zu sein.33 Aber das hatten viele Leute beobachtet. Aus allen Dörfern liefen sie dorthin und kamen sogar noch vor Jesus und seinen Jüngern am Seeufer an.34 Als Jesus aus dem Boot stieg und die vielen Menschen sah, hatte er Mitleid mit ihnen; sie waren wie Schafe, die keinen Hirten haben. Deshalb nahm er sich viel Zeit, ihnen Gottes Botschaft zu erklären.35 Gegen Abend kamen seine Jünger zu ihm und sagten: »Es ist spät geworden, und die Gegend hier ist einsam.36 Schick die Leute weg, damit sie in die umliegenden Dörfer und Höfe gehen und dort etwas zu essen kaufen können!«37 Aber Jesus antwortete: »Gebt ihr ihnen zu essen!« »Sollen wir etwa losgehen und für 200 Silberstücke Brot kaufen, um sie alle zu verpflegen?«, fragten die Jünger verwundert.38 »Wie viel Brot habt ihr denn bei euch?«, erkundigte sich Jesus. »Seht einmal nach!« Kurz darauf kamen sie zurück und berichteten: »Fünf Brote. Und außerdem noch zwei Fische.«39 Da ordnete Jesus an, dass sich die Leute in Gruppen ins Gras setzen sollten.40 So bildeten sie Gruppen von jeweils fünfzig oder hundert Personen.41 Jetzt nahm Jesus die fünf Brote und die beiden Fische, sah zum Himmel auf und dankte Gott. Dann teilte er das Brot und reichte es seinen Jüngern, damit diese es an die Menge weitergaben. Ebenso ließ er auch die Fische verteilen.42 Alle aßen und wurden satt.43 Als man anschließend die Reste einsammelte, waren es noch zwölf volle Körbe mit Brot. Auch von den Fischen war noch etwas übrig.44 An der Mahlzeit hatten fünftausend Männer teilgenommen, außerdem noch viele Frauen und Kinder.45 Gleich darauf drängte Jesus seine Jünger, in ihr Boot zu steigen und an das andere Ufer nach Betsaida vorauszufahren. Er selbst blieb zurück, denn er wollte erst noch die Leute verabschieden. (Matt 14:22; Joh 6:16)46 Danach ging er auf einen Berg, um zu beten.47 Bei Einbruch der Nacht war Jesus immer noch allein an Land, und das Boot mit den Jüngern befand sich mitten auf dem See.48 Jesus sah, dass sie große Mühe mit dem Rudern hatten, weil ein starker Gegenwind blies. In den frühen Morgenstunden[3] kam er über den See zu ihnen. Er war schon beinahe an ihnen vorüber,49 als die Jünger ihn auf dem Wasser gehen sahen. Sie schrien auf, denn sie hielten ihn für ein Gespenst.50 Bei seinem Anblick waren sie zu Tode erschrocken. Aber Jesus sprach sie sofort an: »Habt keine Angst! Ich bin es doch, fürchtet euch nicht!«51 Er stieg zu ihnen ins Boot, und sogleich legte sich der Sturm. Da waren sie außer sich vor Entsetzen.52 Selbst nach dem Wunder mit den Broten hatten sie noch nicht begriffen, wer Jesus eigentlich war. Ihre Herzen waren für seine Botschaft immer noch verschlossen.53 Nach ihrer Überfahrt legten sie in Genezareth an. (Matt 14:34)54 Als sie das Boot verließen, erkannten die Leute Jesus sofort.55 Von überall holten sie die Kranken, um sie auf ihren Tragen dahin zu bringen, wo sie Jesus gerade vermuteten.56 Wohin er auch immer kam, in den Dörfern, Städten und draußen auf den Höfen, trug man die Kranken auf die Plätze und Straßen. Die Kranken baten Jesus, wenigstens ein Stück seiner Kleidung[4] berühren zu dürfen; und alle, die das taten, wurden gesund. (4 Mos 15:37)