Apostlagärningarna 21

nuBibeln

från Biblica
1 Sedan vi skilts från dem, seglade vi direkt ner till Kos. Nästa dag nådde vi Rhodos och fortsatte därifrån till Patara.2 Där fann vi ett fartyg som skulle gå till Fenikien och vi gick ombord och seglade iväg.3 Vi siktade Cypern och passerade söder om ön med kurs mot Syrien och kom till Tyros där fartyget skulle lossa lasten.4 Vi sökte upp lärjungarna och stannade hos dem en vecka. Genom Anden varnade de Paulus för färden till Jerusalem[1]5 men när veckan hade gått, gav vi oss iväg för att fortsätta resan. Alla, även kvinnor och barn följde med oss ut ur staden och ner till stranden. Där bad vi tillsammans6 och tog farväl av varandra. Sedan gick vi ombord och de andra återvände hem igen.7 Från Tyros kom vi till Ptolemais, slutmålet för vår sjöresa. Också där hälsade vi på de troende och stannade hos dem en dag.8 Sedan fortsatte vi till Caesarea där vi bodde hemma hos förkunnaren Filippos som var en av de sju.9 Han hade fyra ogifta döttrar som kunde profetera.10 Under besöket där som varade i flera dagar kom en profet från Judeen för att träffa oss. Han hette Agabos.11 Han tog Paulus bälte, band sina fötter och händer med det och sa: ”Den heliga Anden säger: ’På det här sättet ska ägaren till detta bälte bindas av judarna i Jerusalem och överlämnas till hedningarna.’ ”12 Vi som hörde detta, både vi och de som bodde där, försökte då övertala Paulus att inte fortsätta till Jerusalem.13 Men han sa: ”Varför gör ni så, gråter och gör mig tung om hjärtat? Jag är beredd att inte bara hamna i fängelse i Jerusalem utan också att dö för Herren Jesus skull.”14 När vi förstod att han inte tänkte ändra sig, lugnade vi ner oss och sa: ”Låt det bli som Herren vill!”15 Efter de här dagarna gjorde vi oss klara och fortsatte mot Jerusalem.16 Några av lärjungarna i Caesarea följde med oss en bit och visade vägen till Mnasons hus där vi fick bo. Han kom från Cypern och var en av de tidiga lärjungarna.17 När vi kom fram till Jerusalem, blev vi hjärtligt välkomnade av de troende.18 Dagen efter vi hade anlänt, tog Paulus med oss hem till Jakob[2] och där samlades också de andra församlingsledarna.19 Sedan vi hälsat på dem, berättade Paulus i detalj om sitt arbete, vad Gud hade gjort genom honom bland andra folk.20 När de hörde detta, hyllade de Gud. Sedan sa de till Paulus: ”Du vet, vår broder, att tusentals judar har kommit till tro här och de är alla ivriga att följa lagen.21 Nu har ett rykte spridits i Jerusalem att du lär de judar som bor bland andra folk att vända sig bort från Mose och att du har sagt att de inte behöver omskära sina söner eller följa våra traditioner.22 Något måste därför göras, för de kommer säkert att få reda på att du är här.23 Detta är vårt förslag: Här finns fyra män som har gett ett löfte.[3]24 Ta med dig dem och gå igenom reningsceremonin tillsammans med dem. Betala sedan för dem så att de kan raka sina huvuden. Då förstår alla att ryktena om dig är falska och att du själv håller och följer lagen.25 När det gäller troende från andra folk har vi meddelat vårt beslut och skrivit att de ska avhålla sig från kött som offrats till avgudar, blod, kött från kvävda djur och sexuell omoral.[4]26 Paulus tog då nästa dag männen med sig och gick igenom reningsceremonin tillsammans med dem. Han gick sedan in i templet och meddelade offentligt när reningstiden skulle vara över och att offer då skulle bäras fram för var och en av dem.27 Men precis innan de sju dagarna var slut, fick några judar från provinsen Asien syn på Paulus i templet och hetsade upp folket mot honom. De grep tag i honom28 och skrek: ”Israeliter! Hjälp oss! Här är den man som överallt lär ut sådant som är emot vårt folk och vår lag och denna plats. Nu har han till och med tagit med sig greker in i templet och orenat[5] denna heliga plats.”29 De hade nämligen sett Paulus nere i staden tillsammans med Trofimos från Efesos och antog att Paulus hade tagit med honom till templet.30 Så kom hela staden i uppror och folk kom springande. De grep Paulus och släpade ut honom ur templet och portarna stängdes genast.31 De tänkte döda honom, men kommendanten vid den romerska garnisonen fick veta att hela Jerusalem var i uppror.32 Han ryckte därför snabbt ut med sina soldater och officerare och när folkhopen fick se kommendanten och soldaterna, upphörde de att misshandla Paulus.33 Kommendanten gick genast fram och arresterade Paulus och gav order om att han skulle bindas med dubbla kedjor. Sedan frågade han folkhopen vem Paulus var och vad han hade gjort.34 Men folket skrek än det ena än det andra och kommendanten kunde i förvirringen inte få någon klarhet i vad de menade. Han befallde därför att Paulus skulle tas med till fästningen.35 När man kom till trappan, trängdes folket så våldsamt att soldaterna fick bära honom.36 Folkhopen som följde efter ropade: ”Döda honom!”37 Men just när Paulus skulle föras in i fästningen, sa han till kommendanten: ”Får jag säga några ord till dig?” ”Kan du grekiska?” undrade kommendanten.38 ”Är du inte den där egyptern som ledde ett uppror för en tid sedan och tog med sig 4 000 beväpnade rebeller ut i öknen?”39 Paulus svarade: ”Jag är en jude från Tarsos i Kilikien, medborgare i en viktig stad. Jag ber därför att du ska låta mig tala till folket.”40 Kommendanten gav honom då sitt tillstånd och Paulus gjorde tecken till folket uppifrån trappan att han hade något att säga. När alla hade tystnat, började han sedan tala till dem på hebreiska:

Apostlagärningarna 21

Hoffnung für alle

från Biblica
1 Als wir uns schweren Herzens von den Gemeindeleitern aus Ephesus verabschiedet hatten, segelte unser Schiff direkt nach Kos. Am folgenden Tag erreichten wir Rhodos und dann Patara.2 Dort machten wir ein Schiff ausfindig, das nach Phönizien fahren sollte, und gingen an Bord.3 Bald sahen wir in der Ferne die Insel Zypern, segelten aber südlich an ihr vorbei zur syrischen Hafenstadt Tyrus, wo das Schiff entladen wurde.4 In Tyrus besuchten wir die Gemeinde und blieben die ganze Woche über dort. Diese Christen warnten Paulus mehrmals davor, nach Jerusalem weiterzureisen. Denn der Heilige Geist hatte sie wissen lassen, welche Gefahren ihn dort erwarteten.[1]5 Aber am Ende des Aufenthaltes gingen wir dann doch zu unserem Schiff. Dabei begleiteten uns alle – samt Frauen und Kindern – bis vor die Stadt. Am Strand knieten wir nieder und beteten gemeinsam.6 Nachdem wir uns verabschiedet hatten, gingen wir an Bord des Schiffes, und sie kehrten in die Stadt zurück.7 Von Tyrus kamen wir dann nach Ptolemaïs. Auch dort besuchten wir die Christen, blieben aber nur einen Tag bei ihnen.8 Von Ptolemaïs ging es am nächsten Tag zu Fuß weiter nach Cäsarea. Dort wohnten wir im Haus von Philippus, einem Verkündiger der rettenden Botschaft. Früher war er einer der sieben Diakone in der Jerusalemer Gemeinde gewesen.[2] (Apg 6:1)9 Die vier Töchter von Philippus waren bisher unverheiratet geblieben und hatten die Gabe, in Gottes Auftrag prophetisch zu reden.10 Wir waren schon einige Tage bei Philippus, als Agabus aus Judäa kam. Er war ein Prophet.11 Während seines Besuches bei uns fesselte er sich mit dem Gürtel von Paulus die Hände und Füße. Dann erklärte er: »Der Heilige Geist sagt: Genauso wird es dem Besitzer dieses Gürtels ergehen. In Jerusalem wird er von den Juden gefesselt und an Menschen ausgeliefert werden, die Gott nicht kennen.«12 Da bestürmten wir und die anderen Christen der Gemeinde Paulus, nicht nach Jerusalem zu gehen.13 Er aber antwortete nur: »Warum weint ihr und macht mir das Herz schwer? Ich bin nicht nur bereit, mich in Jerusalem gefangen nehmen zu lassen, ich bin auch bereit, dort für Jesus, den Herrn, zu sterben.«14 Weil er sich nicht umstimmen ließ, bedrängten wir ihn schließlich nicht länger und sagten: »Der Wille des Herrn soll geschehen!«15 Bald darauf bereiteten wir alles für die Weiterreise vor und machten uns auf den Weg nach Jerusalem.16 Einige Brüder aus Cäsarea begleiteten uns. Sie brachten uns zu Mnason, der aus Zypern stammte und einer der ersten Christen war. In seinem Haus sollten wir übernachten.17 Von der Gemeinde in Jerusalem wurden wir herzlich aufgenommen.18 Am Tag nach unserer Ankunft ging Paulus zusammen mit uns zu Jakobus; auch alle Leiter der Gemeinde hatten sich bei ihm versammelt.19 Paulus begrüßte sie alle und berichtete ausführlich, was Gott durch seine Arbeit unter den Nichtjuden getan hatte.20 Darüber waren alle froh; sie lobten und dankten Gott. Dann aber sagten sie: »Du weißt, lieber Bruder, dass Tausende von Juden zum Glauben an Jesus gefunden haben, und sie alle befolgen weiterhin streng die Gesetze von Mose.21 Man hat ihnen nun von dir berichtet, du würdest die Juden außerhalb Israels lehren, nicht mehr nach dem Gesetz zu leben. Sie sollten zum Beispiel ihre Kinder nicht mehr beschneiden lassen und die Ordnungen unseres Volkes missachten.22 Was sollen wir jetzt tun? Sie werden auf jeden Fall erfahren, dass du in Jerusalem bist.23 Wir möchten dir deshalb Folgendes raten: Hier sind vier Männer, die gerade ein Gelübde beendet haben.24 Unterstütze sie, indem du die Kosten für das Abschlussopfer und das Abschneiden der Haare übernimmst. Erfülle außerdem zusammen mit ihnen alle vom Gesetz geforderten Reinigungsvorschriften. Dann werden alle sehen, dass an den Gerüchten über dich nichts Wahres ist und du gewissenhaft das Gesetz befolgst.25 Wie die nichtjüdischen Christen leben sollen, haben wir ja schriftlich geregelt. Wir haben damals entschieden, dass sie kein Fleisch von Tieren essen dürfen, die Götzen geopfert wurden; sie sollen kein Blut verzehren und auch kein Fleisch von Tieren, die nicht völlig ausgeblutet sind. Außerdem sollen sie keine verbotenen sexuellen Beziehungen eingehen.«26 Paulus nahm ihren Vorschlag an. Am nächsten Tag begleitete er die Männer und begann zusammen mit ihnen die vorgeschriebene Reinigung. Dann ging er in den Tempel und meldete dem Priester, dass die Männer ihr Gelübde erfüllt hatten. Nach der festgesetzten Frist von sieben Tagen sollte dann für jeden von ihnen ein Opfer dargebracht werden.27 Die sieben Tage waren fast vorüber, als einige Juden aus der Provinz Asia Paulus im Tempel wiedererkannten. Sie wiegelten das Volk gegen ihn auf, packten ihn28 und schrien: »Helft uns, ihr Männer aus Israel! Das ist er, der mit seiner Lehre überall gegen unser Volk, gegen das Gesetz und gegen diesen Tempel hetzt! Und nicht genug damit! Jetzt hat er sogar Nichtjuden in den Tempel gebracht und dadurch diese heilige Stätte entweiht!«29 Sie hatten nämlich Paulus zusammen mit Trophimus aus Ephesus in der Stadt gesehen, und nun vermuteten sie, Paulus habe ihn auch mit in den Tempel genommen.30 Ganz Jerusalem geriet in Aufruhr. Die Menschen liefen zusammen, sie ergriffen Paulus und zerrten ihn aus dem Tempel, dessen Türen man eilig schloss.31 Die Menge war nahe daran, Paulus umzubringen, als dem Kommandanten des römischen Regiments gemeldet wurde: »Die ganze Stadt ist in Aufruhr!«32 Mit einem Trupp Soldaten und einigen Hauptleuten lief er sofort zum Tempelplatz. Als die Menge den Kommandanten und die Soldaten sah, hörte sie auf, Paulus zu schlagen.33 Der Kommandant nahm Paulus fest und ließ ihn mit zwei Ketten fesseln. Anschließend fragte er die aufgebrachte Menge, wer dieser Mann sei und was er getan habe.34 Aber die einen schrien dies, die anderen das, und der Tumult war so groß, dass er letztlich nichts Genaues in Erfahrung bringen konnte. Deshalb befahl der Kommandant, Paulus in die Festung zu führen.35 Auf den Treppenstufen dorthin mussten die Soldaten Paulus tragen, um ihn vor der wütenden Menge zu schützen.36 Die Leute drängten heran und tobten: »Weg mit dem! Bringt ihn um!«37 Als man Paulus gerade in die Festung bringen wollte, sagte er zu dem Kommandanten: »Kann ich kurz mit dir sprechen?« – »Du sprichst Griechisch?«, fragte dieser überrascht.38 »Dann bist du also nicht der Ägypter, der vor einiger Zeit in der Wüste viertausend bewaffnete Rebellen um sich sammelte und einen Aufstand anzettelte?«39 »Nein«, erwiderte Paulus, »ich bin ein Jude aus Tarsus und ein Bürger dieser bekannten Stadt in Zilizien. Bitte erlaube mir, zu den Leuten zu reden.«40 Der Kommandant willigte ein. Paulus blieb auf der obersten Treppenstufe stehen und gab dem Volk mit der Hand ein Zeichen, dass er etwas sagen wollte. Nachdem sie sich beruhigt hatten, sprach er auf Aramäisch[3] zu ihnen: