2 Samuelsbokem 18

nuBibeln

från Biblica
1 David mönstrade nu sina trupper och utsåg befälhavare. Somliga satte han över tusen, andra över hundra man.2 Sedan delade han armén i tre delar. Joav sattes över en tredjedel av styrkan, hans bror Avishaj, Serujas son, över en tredjedel och gatiten Ittaj över en tredjedel. Kungen sa att han också själv skulle dra ut med dem.3 ”Nej, det får du inte göra”, sa de. ”Om vi flyr är det ingen som bryr sig om det och om hälften av oss skulle falla, spelar det mindre roll. Du är värd mer än tio tusen av oss andra! Därför är det bättre att du stannar här i staden och kan hjälpa oss härifrån.”4 ”Jag gör det ni tycker är bäst”, svarade kungen. När sedan trupperna drog ut i enheter om hundra och tusen man, stod han vid porten.5 Kungen befallde Joav, Avishaj och Ittaj: ”Handskas varsamt med min son Absalom!” Och alla uppfattade tydligt kungens uppmaning till befälhavarna.6 Så drog armén ut i fält för att möta israeliterna och striden stod i Efraimskogen.7 De israelitiska trupperna slogs av Davids män och led stora förluster: 20 000 man miste livet den dagen.8 Striden bredde ut sig över hela området och skogen krävde fler liv än svärdet.9 Mitt under striden kom Absalom i vägen för några av Davids män. När han flydde på sin mula, sprang den under de tjocka grenarna på en stor terebint, så att hans hår och huvud fastnade i grenarna. Där blev han hängande kvar i luften, medan mulan som han ridit på fortsatte springa.10 En av Davids män fick se detta och berättade för Joav att han sett Absalom hängande i en terebint.11 ”Vad menar du? Du såg honom hänga där och slog honom inte till marken?” sa Joav. ”Om du dödat honom, skulle jag ha gett dig tio siklar[1] silver och ett bälte”, fortsatte han.12 ”Jag skulle inte ha gjort det ens för tusen siklar[2]”, svarade mannen. ”Vi hörde alla hur kungen sa till dig och Avishaj och Ittaj: ’Var rädda om min son Absalom!’13 Om jag skulle svika kungen, skulle du helt säkert överge mig sedan, eftersom kungen ändå får reda på allt.”14 ”Nu räcker det! Jag har inte tid med ditt struntprat”, sa Joav. Han tog tre spjut, gick till terebinten och stötte dem i Absaloms bröst medan han fortfarande levde.15 Tio av hans vapendragare omringade sedan Absalom och gav honom dödsstöten.16 Joav lät nu hornen ljuda och man slutade att förfölja Israels armé, då Joav gjorde halt.17 Absaloms kropp slängde de i en stor grop i skogen och man kastade upp ett stort stenröse över den. Samtidigt flydde männen i Israels armé och återvände till sina hem.18 Absalom hade medan han levde byggt ett monument åt sig själv i Kungadalen. Han tänkte nämligen: ”Jag har inga söner som kan föra mitt namn vidare.[3]” Han kallade det Absaloms monument och så heter det än i dag.19 Achimaas, Sadoks son, sa: ”Låt mig få springa och meddela kung David de goda nyheterna att HERREN har räddat honom från hans fiender!”20 ”Nej”, sa Joav till honom. ”I dag kan du inte vara någon glädjebudbärare. Du kan få bli min budbärare en annan gång, men inte nu när kungens son är död.”21 Sedan sa Joav till en nubier: ”Gå och berätta för kungen vad du har sett!” Mannen bugade sig då för Joav och skyndade iväg.22 Men Achimaas, Sadoks son, sa åter till Joav: ”Vad som än händer vill jag också springa efter nubiern!” ”Nej, det behöver du inte, min vän”, svarade Joav. ”Vi har inga fler nyheter att förmedla och särskilt inga som budbäraren kommer att belönas för.”23 ”Nej, men jag vill springa ändå, vad som än händer”, upprepade Achimaas. Slutligen sa Joav: ”Ja, ja, ge dig iväg!” Achimaas tog då en väg över Jordanslätten och kom fram före nubiern.24 David satt vid stadsporten, när vaktposten som gått upp till sin utkiksplats uppe på murens krön, fick se en ensam man komma springande.25 Han ropade ner till David och meddelade honom detta och kungen sa: ”Om han är ensam, måste han ha goda nyheter!” När han kom närmare,26 såg vakten en annan man komma springande emot dem och han ropade ner till portvakten: ”Här kommer ytterligare en!” Kungen sa: ”Han har säkert också goda nyheter!”27 ”Jag tycker jag känner igen den förste. Han springer som Sadoks son Achimaas”, ropade vakten. ”Han är en god man och kommer säkert med goda nyheter”, svarade kungen.28 Då ropade Achimaas till kungen: ”Allt är väl!” Sedan bugade han sig och föll med ansiktet mot marken och sa: ”Lovad vare HERREN, din Gud, som har förgjort dem som vågade resa sig mot dig!”29 ”Vad hände med min son Absalom?” frågade kungen. ”Är allt väl med honom?” ”När Joav bad en av sina tjänare och mig, din tjänare, springa hit, rådde det en stor förvirring, men jag vet inte vad som hände”, svarade Achimaas.30 ”Vänta här”, sa kungen till honom, och Achimaas steg då åt sidan.31 Sedan kom nubiern fram och sa: ”Jag har goda nyheter åt min herre och kung! I dag har HERREN räddat dig från alla dem som gjorde uppror mot dig!”32 ”Vad har hänt med min son Absalom? Är allt väl med honom?” frågade kungen. Budbäraren svarade: ”Min herre och kung, jag hoppas det går likadant för alla dina fiender som det har gått för honom!”33 Då blev kungen mycket bedrövad. Han gick upp till rummet ovanför porten och grät. Medan han gick, ropade han: ”Min son Absalom, min son, min son Absalom! Om jag ändå hade fått dö i stället för dig! Absalom, min son, min son!”

2 Samuelsbokem 18

Hoffnung für alle

från Biblica
1 David musterte seine Truppen, er ließ sie Abteilungen zu je 1000 und Unterabteilungen zu je 100 Mann bilden und setzte Hauptleute über sie ein.2 Das Heer sollte in drei Verbänden losziehen, die von Joab, dessen Bruder Abischai und von Ittai aus Gat angeführt wurden. »Ich selbst werde auch mit euch ziehen«, sagte David zu seinen Soldaten.3 Doch sie wandten ein: »Tu das nicht! Wenn wir vor den Feinden fliehen müssen oder sogar die Hälfte von uns im Kampf fällt, bedeutet ihnen das nicht so viel wie dein Tod. Denn du bist für sie wichtiger als zehntausend von uns! Bleib lieber in der Stadt und komm uns im Notfall mit Verstärkung zu Hilfe.«4 »Ich will euren Rat befolgen«, antwortete David. Dann stellte er sich ans Stadttor, und das Heer zog in Abteilungen geordnet an ihm vorbei.5 Den drei Heerführern Joab, Abischai und Ittai schärfte er ein: »Sorgt dafür, dass meinem Sohn Absalom nichts zustößt!« Auch alle Soldaten hörten den Befehl.6 Davids Truppen zogen den Israeliten entgegen, und im Wald von Ephraim kam es zur Schlacht.7 Davids Soldaten schlugen das feindliche Heer vernichtend: 20.000 Israeliten fielen an diesem Tag.8 Die Kämpfe breiteten sich über das ganze umliegende Gebiet aus. Der Wald dort aber war so unwegsam und gefährlich, dass er noch mehr Opfer forderte als die Schlacht selbst.9 Einige von Davids Soldaten verfolgten Absalom, der auf seinem Maultier floh. Doch als er unter einer großen Eiche durchritt, verfingen sich seine Haare in den dichten Ästen. Sein Maultier lief weiter, er aber blieb am Baum hängen.10 Einer der Männer, die es beobachtet hatten, meldete Joab: »Ich habe Absalom gesehen! Er hängt an den Ästen einer Eiche.«11 Joab rief: »Was, du hast ihn gesehen und ihn nicht auf der Stelle umgebracht? Ich hätte dir zehn Silberstücke und einen wertvollen Gürtel dafür gegeben!«12 Doch der Mann entgegnete: »Auch wenn du mir 1000 Silberstücke bieten würdest – dem Sohn des Königs könnte ich nichts antun. Ich habe doch genau gehört, wie der König dir, Abischai und Ittai befohlen hat: ›Sorgt dafür, dass meinem Sohn Absalom nichts zustößt!‹13 Und wenn ich ihn unbemerkt getötet hätte – dem König wäre sowieso zu Ohren gekommen, wer es war, denn früher oder später erfährt er doch alles. Dann würdest du mir bestimmt keine Rückendeckung geben!«14 »Ich will meine Zeit nicht länger mit dir vergeuden!«, unterbrach Joab ihn. Er nahm drei Speere und stieß sie Absalom, der immer noch am Baum hing, ins Herz.15 Dann umringten die zehn Waffenträger von Joab Davids Sohn und töteten ihn vollends.16 Nun blies Joab das Horn als Zeichen dafür, dass der Kampf beendet war. Da kehrten seine Soldaten um,17 und die Israeliten flohen nach Hause. Joabs Männer warfen Absaloms Leiche in eine Grube im Wald und errichteten darüber einen großen Steinhaufen.18 Schon zu seinen Lebzeiten hatte Absalom im Königstal einen Gedenkstein für sich errichten lassen. Er hatte ihn nach sich selbst benannt, denn er dachte: »Ich habe keinen Sohn, der meinen Namen weiterträgt.« Noch heute nennt man diesen Stein das »Denkmal Absaloms«.19 Ahimaaz, der Sohn von Zadok, bat Joab: »Gestatte mir, zum König nach Mahanajim zu laufen und ihm die gute Nachricht zu bringen, dass der HERR ihm den Sieg über seine Feinde geschenkt hat.«20 Doch Joab wehrte ab: »Was du dem König melden musst, ist keine Freudenbotschaft für ihn, denn sein Sohn ist tot. Ein anderes Mal schicke ich dich gern als Boten zu ihm, aber heute nicht.«21 Dann wandte er sich an seinen äthiopischen Sklaven und befahl ihm: »Geh du zum König und berichte, was du gesehen hast!« Der Sklave verneigte sich vor Joab und machte sich auf den Weg.22 Doch Ahimaaz gab nicht nach. »Egal was geschieht – ich laufe ihm hinterher!« Noch einmal versuchte Joab ihn zurückzuhalten: »Mein Sohn, warum brennst du darauf, dem König die schlechte Nachricht zu bringen? Er wird dich dafür sicher nicht belohnen!«23 »Egal was passiert – ich will auf jeden Fall zu ihm!«, gab Ahimaaz zurück. Da ließ Joab ihn gehen. Ahimaaz schlug den Weg durch die Jordan-Ebene ein und kam schneller voran als der Äthiopier.24 David saß zwischen dem inneren und dem äußeren Stadttor und wartete. Als der Wächter wieder einmal auf den Turm stieg, um Ausschau zu halten, sah er einen Mann, der allein auf Mahanajim zulief.25 Er meldete es sofort dem König. David sagte: »Wenn er allein kommt, bringt er uns bestimmt eine gute Nachricht!« Während der Bote immer näher kam,26 entdeckte der Wächter einen zweiten Mann, der in Richtung Stadt unterwegs war. Er rief zum Torwächter hinunter: »Ich sehe noch jemanden kommen; auch er ist allein.« David meinte dazu: »Sicher wird er uns ebenfalls eine frohe Botschaft bringen.«27 Dann meldete der Wächter: »Ich glaube, der erste ist Ahimaaz, der Sohn von Zadok. Ich erkenne ihn an seinem Gang.« Erleichtert sagte David: »Er ist ein zuverlässiger Mann. Bestimmt meldet er uns Erfreuliches!«28 Schon von weitem rief Ahimaaz: »Die Schlacht ist gewonnen!« Als er vor dem König stand, warf er sich zu Boden und sagte: »Gepriesen sei der HERR, dein Gott! Er hat dir den Sieg geschenkt über die Feinde, die sich gegen dich, mein Herr und König, aufgelehnt haben.«29 »Und wie geht es meinem Sohn Absalom?«, erkundigte David sich. »Es ist ihm doch hoffentlich nichts zugestoßen?« Ahimaaz antwortete: »Als Joab deinen äthiopischen Sklaven und mich, deinen ergebenen Diener, zu dir schickte, herrschte noch ein großes Durcheinander. Ich konnte leider nicht erkennen, was im Einzelnen geschehen war.«30 »Warte dort drüben!«, befahl David. Ahimaaz gehorchte und trat ein paar Schritte zur Seite.31 In diesem Augenblick kam der Äthiopier an und berichtete: »Mein König, höre, was für eine gute Nachricht ich dir zu überbringen habe: Der HERR hat den Aufstand niedergeschlagen, den deine Feinde gegen dich geplant haben! Er hat dir heute zu deinem Recht verholfen.«32 »Und wie geht es meinem Sohn?«, fragte David auch ihn. »Ihm ist doch hoffentlich nichts zugestoßen?« Der Sklave antwortete: »So wie ihm möge es allen deinen Feinden ergehen, allen, die sich gegen dich auflehnen und dir schaden wollen!«