1En dag när Mose vaktade fåren åt sin svärfar Jetro, prästen i Midjan, drev han dem bortom öknen i närheten av Horeb[1], Guds berg.2Då visade sig HERRENS ängel för honom i en brinnande törnbuske. När Mose såg att busken brann utan att brinna upp,3tänkte han gå närmare för att undersöka detta märkliga att busken inte brann upp.4Då HERREN såg att han gick närmare för att titta, ropade han på honom från törnbusken: ”Mose! Mose!” ”Ja, här är jag”, svarade han.5”Kom inte närmare”, sa Gud. ”Ta av dig skorna, för du står på helig mark!6Jag är din faders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.” Då slog Mose händerna för ansiktet, för han var rädd för att se på Gud.7HERREN talade till honom igen: ”Jag har sett mitt folks förtryck i Egypten, och jag har hört hur de ropar under slavdrivarnas förtryck. Jag vet hur de lider.8Nu har jag kommit ner för att befria mitt folk från egypterna och föra det ut ur Egypten till ett mycket gott land, ett stort land som flyter av mjölk och honung. Där bor nu kanaanéer, hettiter, amoréer, perisséer, hivéer och jevuséer.9Ja, ropet från Israels folk har stigit upp till mig, och jag har själv sett hur egypterna förtrycker dem.10Gå! Jag sänder dig till farao för att du ska leda mitt folk, israeliterna, ut ur Egypten.”11”Vem är jag, att jag skulle gå till farao och leda israeliterna ut ur Egypten?” sa Mose till Gud.12”Jag är[2] med dig”, sa Gud till honom. ”Och det här ska vara tecknet på att det är jag som sänder dig: när du har fört folket ut ur Egypten, ska ni tjäna mig på det här berget.”13”Men”, sa Mose till Gud, ”om jag nu går till israeliterna och talar om för dem att deras förfäders Gud har sänt mig, så kommer de att fråga: ’Vad är hans namn[3]?’ Vad ska jag svara då?”14”JAG ÄR DEN JAG ÄR”, sa Gud. ”Säg till israeliterna att han som heter JAG ÄR[4] har sänt dig.”15Vidare sa Gud: ”Tala om för dem att HERREN[5], deras förfäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, har sänt dig till dem. Detta är mitt eviga namn och så ska alla generationer kalla mig.16Samla nu ihop alla de äldste i Israel och tala om för dem att HERREN, deras förfäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, har uppenbarat sig för dig, och att han sa: ’Jag har besökt er och sett hur ni har det i Egypten.17Jag lovar att rädda er från förtrycket i Egypten och leda er till det land där nu kanaanéer, hettiter, amoréer, perisséer, hivéer och jevuséer bor, ett land som flyter av mjölk och honung.’18De äldste i Israel kommer att lyssna till dig och följa med dig till Egyptens kung och säga: ’HERREN, hebréernas Gud, har uppenbarat sig för oss och uppmanat oss att gå tre dagsresor ut i öknen och offra till HERREN, vår Gud. Tillåt oss nu göra det!’19Jag vet att kungen i Egypten inte vill låta er gå, även om han får känna på min styrka.20Därför tänker jag tvinga honom. Jag ska sträcka ut min hand och låta märkliga ting ske i Egypten ända tills han låter er gå.21Dessutom ska jag göra egypterna så välvilligt inställda mot detta folk att ni inte går tomhänta därifrån.22Varje kvinna ska be om föremål av silver och guld och kläder av grannkvinnorna och kvinnorna i sitt hushåll och dem ska era söner och döttrar bära. Ja, ni ska plundra Egypten på dess rikedomar.”
1Mose hütete damals die Schafe und Ziegen seines Schwiegervaters Jitro, des Priesters von Midian. Eines Tages trieb er die Herde von der Steppe hinauf in die Berge und kam zum Horeb[1], dem Berg Gottes.2Dort erschien ihm der Engel des HERRN in einer Flamme, die aus einem Dornbusch schlug. Als Mose genauer hinsah, bemerkte er, dass der Busch zwar in Flammen stand, aber nicht niederbrannte.3»Merkwürdig«, dachte Mose, »warum verbrennt der Busch nicht? Das muss ich mir aus der Nähe ansehen.«4Der HERR sah, dass Mose sich dem Feuer näherte, um es genauer zu betrachten. Da rief er ihm aus dem Busch zu: »Mose, Mose!« »Ja, Herr«, antwortete er.5»Komm nicht näher!«, befahl Gott. »Zieh deine Schuhe aus, denn du stehst auf heiligem Boden!6Ich bin der Gott, den dein Vater verehrt hat, der Gott Abrahams, Isaaks und Jakobs.« Mose verhüllte sein Gesicht, denn er hatte Angst davor, Gott anzuschauen.7Der HERR sagte: »Ich habe gesehen, wie schlecht es meinem Volk in Ägypten geht, und ich habe auch gehört, wie sie über ihre Unterdrückung klagen. Ich weiß genau, was sie dort erleiden müssen.8Nun bin ich herabgekommen, um sie aus der Gewalt der Ägypter zu retten. Ich will sie aus diesem Land herausführen und in ein gutes, großes Land bringen, in dem es selbst Milch und Honig im Überfluss gibt. Jetzt leben dort noch die Kanaaniter, Hetiter, Amoriter, Perisiter, Hiwiter und Jebusiter.9Ja, ich habe die Hilfeschreie der Israeliten gehört; ich habe gesehen, wie die Ägypter sie quälen.10Darum geh nach Ägypten, Mose! Ich sende dich zum Pharao, denn du sollst mein Volk Israel aus Ägypten herausführen!«11Aber Mose erwiderte: »Ich soll zum Pharao gehen und die Israeliten aus Ägypten herausführen? Wer bin ich schon?«12Gott antwortete: »Ich stehe dir bei und gebe dir ein Zeichen, an dem du erkennst, dass ich dich gesandt habe: Wenn du mein Volk aus Ägypten herausgeführt hast, werdet ihr mich an diesem Berg hier anbeten und mir dienen!«13Mose entgegnete: »Wenn ich zu den Israeliten komme und ihnen sage, dass der Gott ihrer Vorfahren mich zu ihnen gesandt hat, werden sie mich nach seinem Namen fragen. Was sage ich dann?«14Gott antwortete: »Ich bin, der ich bin! Darum sag den Israeliten: ›Ich bin‹ hat mich zu euch gesandt.15Ja, der HERR[2] hat mich geschickt, der Gott eurer Vorfahren, der Gott Abrahams, Isaaks und Jakobs. – Denn das ist mein Name für alle Zeiten. Alle kommenden Generationen sollen mich so nennen.16Geh nun nach Ägypten, versammle die Sippenoberhäupter der Israeliten und sag ihnen: Der HERR ist mir erschienen, der Gott eurer Vorfahren, der Gott Abrahams, Isaaks und Jakobs. Er lässt euch ausrichten: Ich habe euch nicht vergessen und habe gesehen, was man euch in Ägypten antut.17Darum verspreche ich, dass ich eurem Elend ein Ende mache: Ich werde euch aus Ägypten herausführen und in das Land der Kanaaniter, Hetiter, Amoriter, Perisiter, Hiwiter und Jebusiter bringen, ein Land, in dem es selbst Milch und Honig im Überfluss gibt.18Die Sippenoberhäupter von Israel werden auf dich hören. Du sollst dann mit ihnen zum Pharao gehen und sagen: Der HERR, der Gott der Hebräer, ist uns erschienen. Bitte erlaube uns, drei Tagereisen weit in die Wüste zu ziehen, um ihm dort Opfer darzubringen!19Ich weiß aber: Der König von Ägypten wird euch das nie erlauben, wenn ihn nicht eine starke Hand dazu zwingt[3]!20Darum werde ich meine Hand erheben und die Ägypter strafen. Mit gewaltigen Taten werde ich ihnen zusetzen, bis der Pharao euch ziehen lässt.21Ich will euch bei den Ägyptern Achtung verschaffen. Ihr werdet das Land nicht mit leeren Händen verlassen.22Jede Israelitin soll ihre Nachbarin und die anderen Frauen in ihrem Haushalt um Gold- und Silberschmuck und um schöne Gewänder bitten. Eure Kinder sollen dies alles bekommen; es wird eure Beute sein.«