1 Mosebok 48

nuBibeln

från Biblica
1 En tid därefter fick Josef höra att hans far var sjuk. Han tog med sig dit sina två söner Manasse och Efraim.2 När Jakob hörde att hans son Josef hade kommit, samlade han all sin styrka och satte sig upp i sängen3 och sa till honom: ”Gud den Väldige visade sig för mig i Lus i Kanaans land. Han välsignade mig4 och sa till mig: ’Jag ska göra dig fruktsam, och du ska bli till ett stort folk, och jag ska ge Kanaans land till dig och dina ättlingar som egendom för all framtid.’5 Dina två söner, Efraim och Manasse, som föddes här i Egyptens land innan jag kom hit, ska vara mina, och de ska få ärva mig på samma sätt som Ruben och Simon[1].6 Men de andra barnen som du får ska bli dina egna, och de ska kallas efter sina bröders namn i deras arvedel av landet[2].7 När jag kom från Paddan Aram, dog Rakel ifrån mig i Kanaans land medan vi ännu var en bit från Efrata. Jag begravde henne där invid vägen till Efrata.” Efrata heter numera Betlehem.8 Sedan såg Israel på de två pojkarna och sa: ”Vilka är dessa?”9 Josef svarade sin far: ”De är mina söner som Gud har gett mig här.” Israel sa: ”För fram dem till mig så ska jag välsigna dem!”10 På grund av sin höga ålder kunde Israel knappt se. Därför tog Josef pojkarna till honom, så att han kunde kyssa och omfamna dem.11 Israel sa till Josef: ”Jag trodde aldrig att jag skulle få se dig igen, men nu har Gud till och med låtit mig få se dina barn.”12 Josef tog pojkarna från Israels knä[3] och bugade sig djupt med ansiktet mot marken.13 Så förde han fram pojkarna till Israel, med Efraim på sin högra sida och Manasse på sin vänstra, så att Manasse hamnade framför Israels högra hand och Efraim framför hans vänstra.14 Men Israel sträckte ut sin högra hand och lade den på Efraims huvud, och sin vänstra hand på samma sätt på Manasses huvud, alltså korsade han sina händer, fastän Manasse var den förstfödde.15 Sedan välsignade han Josef och sa: ”Gud, som mina fäder Abraham och Isak levde i gemenskap med, Gud, som har varit min herde hela livet,16 ängeln som löst mig från allt ont, må välsigna dessa pojkar. De ska kallas efter mitt namn och mina fäder Abrahams och Isaks namn. Må de föröka sig så att de blir ett stort folk!”17 Men när Josef såg att hans far hade lagt sin högra hand på Efraims huvud, tyckte han inte om det. Därför lyfte han sin fars hand för att flytta den från Efraims huvud och lägga den på Manasses huvud i stället.18 ”Far, gör inte så”, sa han. ”Detta är den äldste, lägg din högra hand på honom!”19 Men Israel vägrade. ”Jag vet vad jag gör, min son”, sa han. ”Av Manasse ska det bli ett folk, också han ska bli stor, men hans yngre bror ska bli ännu större, och av hans ättlingar ska det bli många folk.”20 Så välsignade han pojkarna denna dag med orden: ”Israels[4] folk ska välsigna varandra genom att säga: ’Gud ska göra dig lik Efraim och Manasse.’ ” Han satte alltså Efraim före Manasse.21 Sedan sa Israel till Josef: ”Jag ska snart dö, men Gud kommer att vara med er och föra er tillbaka till era förfäders land.22 Och jag ger dig nu, utöver det jag ger till dina bröder, en utvald bergsrygg[5] som jag tog från amoréerna med svärd och båge.”

1 Mosebok 48

Hoffnung für alle

från Biblica
1 Kurze Zeit später erhielt Josef die Nachricht: »Es steht nicht gut um deinen Vater.« Sofort eilte er mit seinen Söhnen Ephraim und Manasse zu ihm.2 Als Jakob hörte, dass Josef gekommen war, setzte er sich mit letzter Kraft im Bett auf.3 Er sagte zu Josef: »Der allmächtige Gott ist mir bei Lus im Land Kanaan erschienen.4 Er hat mich gesegnet und mir versprochen: ›Ich werde dir so viele Nachkommen schenken, dass von dir eine ganze Schar von Völkern abstammen wird. Ihnen gebe ich dieses Land, sie sollen es für immer besitzen.‹5 Josef, ich möchte Ephraim und Manasse als meine Söhne annehmen!«, fuhr Jakob fort. »Sie wurden in Ägypten geboren, bevor ich hierherkam, und werden nun Ruben und Simeon gleichgestellt.6 Die Söhne aber, die du nach ihnen bekommen hast, gelten als deine eigenen. Sie sollen kein Erbe bekommen, sondern zu Ephraim und Manasse gezählt werden.7 Dies tue ich, weil ich deine Mutter Rahel immer besonders geliebt habe. Als wir aus Mesopotamien zurückkamen, starb sie in Kanaan, nicht weit von Efrata, dem heutigen Bethlehem. Dort begrub ich sie.«8 Jakob blickte Ephraim und Manasse an. »Wer sind sie?«, fragte er.9 »Das sind die beiden Söhne, die Gott mir in Ägypten geschenkt hat«, antwortete Josef. »Bring sie zu mir, ich will sie segnen!«, bat Jakob.10 Jakobs Augen waren im Alter schwach geworden, er konnte kaum noch sehen. Darum brachte Josef die beiden nah an ihn heran. Jakob umarmte und küsste sie.11 Dann wandte er sich wieder an Josef und sagte: »Ich hätte nicht geglaubt, dich jemals wiederzusehen. Jetzt lässt Gott mich sogar noch deine Kinder erleben!«12 Josef nahm Ephraim und Manasse weg von Jakobs Knien und verbeugte sich tief vor seinem Vater.13 Dann nahm er die beiden an die Hand und stellte Ephraim an Jakobs linke, Manasse an seine rechte Seite.14 Aber Jakob kreuzte seine Hände und legte seine rechte Hand auf Ephraims Kopf, obwohl er der Jüngere war; seine linke legte er auf Manasses Kopf, obwohl er der Ältere war.15 Er segnete Josef und seine Söhne und sagte: »Schon meine Väter Abraham und Isaak gingen ihren Weg mit Gott, dem Herrn. Und auch für mich hat er mein Leben lang wie ein guter Hirte gesorgt.16 Sein Engel hat mich aus allen Gefahren gerettet. Dieser Gott möge auch Ephraim und Manasse reich beschenken! Sie sollen weitertragen, was er mit Abraham, Isaak und mir begonnen hat![1] Ihre Nachkommen sollen zahlreich werden und das Land bevölkern!«17 Josef gefiel es nicht, dass Jakob seine rechte Hand auf Ephraims Kopf gelegt hatte. Er nahm sie, um sie auf Manasse zu legen.18 »Er ist der Erstgeborene!«, sagte er. »Leg deine rechte Hand auf ihn!«19 Aber sein Vater ging nicht darauf ein. »Ich weiß, mein Sohn, ich weiß!«, erwiderte er. »Auch von Manasse wird ein großes Volk abstammen, aber Ephraim steht eine noch größere Zukunft bevor. Seine Nachkommen werden einmal unzählige Völker bilden!«20 Schließlich segnete Jakob die beiden noch einmal ganz persönlich: »Euer Name soll sprichwörtlich sein, wenn man sich in Israel Gutes wünscht. Dann wird man sagen: ›Gott erweise dir Gutes wie Ephraim und Manasse!‹« Auf diese Weise gab er Ephraim den Vorrang vor seinem älteren Bruder Manasse.21 Zu Josef sagte er: »Ich muss bald sterben. Aber Gott wird euch helfen und euch nach Kanaan zurückbringen, in das Land eurer Vorfahren.22 Du sollst deinen Brüdern etwas voraushaben: Ich verspreche dir das Bergland, das ich den Amoritern im Kampf mit Schwert und Bogen abgenommen habe.«