1 Mosebok 21

nuBibeln

från Biblica
1 Sedan var HERREN god mot Sara och gjorde vad han lovat.2 Sara blev med barn och födde en son åt den åldrige Abraham precis vid den tid som Gud hade sagt.3 Abraham gav sonen Sara födde åt honom namnet Isak[1].4 Åtta dagar efter födelsen omskar Abraham honom, som Gud hade befallt.5 Abraham var 100 år gammal när hans son Isak föddes.6 Sara sa: ”Gud har fått mig att skratta! Alla som hör detta kommer att skratta med mig.7 Vem kunde ha talat om för Abraham att Sara skulle komma att amma barn? Ändå har jag fött en son åt honom på hans ålderdom.”8 Barnet växte och blev avvant. Detta firade Abraham med en fest.9 Men när Sara såg att Ismael, Abrahams son med den egyptiska flickan Hagar, hånskrattade[2],10 sa hon till Abraham: ”Driv bort denna slavinna och hennes son! Slavinnans son ska inte få dela arvet tillsammans med min son Isak.”11 Detta gjorde Abraham mycket upprörd, för Ismael var ju också hans son.12 Men Gud sa till Abraham: ”Var inte så bekymrad över detta med Ismael och slavkvinnan. Gör som Sara säger, för det är bara Isaks efterkommande som ska räknas som dina ättlingar.13 Men av slavkvinnans son ska jag också göra ett folk, eftersom även han är din.”14 Abraham gick därför upp tidigt följande morgon. Han gjorde i ordning mat och en lädersäck med vatten som han lyfte upp på Hagars axlar och skickade bort henne med sin son. Utan mål vandrade hon så ut i Beer Shevas öken.15 När vattnet tog slut, lämnade hon barnet under en buske16 och gick bort och satte sig en bit därifrån, på ett pilskotts avstånd. ”Jag kan inte se honom dö”, sa hon och brast ut i våldsam gråt[3].17 Då hörde Gud pojkens gråt, och Guds ängel ropade från himlen till Hagar: ”Hagar, hur är det med dig? Var inte rädd, för Gud har hört pojkens rop där han ligger.18 Gå, hjälp upp pojken och ta väl hand om honom, för jag ska göra honom till ett stort folk.”19 Sedan öppnade Gud hennes ögon och hon såg en brunn. Där fyllde hon vatten i säcken och gav den till pojken så att han fick dricka.20 Och Gud var med pojken, som växte upp i öknen och blev tränad i bågskytte.21 Han levde i Paranöknen. Där skaffade hans mor honom också en hustru från Egypten.22 Vid den tiden kom kung Avimelek och befälhavaren för hans här, en man som hette Pikol, och sa till Abraham: ”Gud är med dig i allt vad du gör.23 Svär vid Gud att du inte ska bedra mig eller min son eller mina efterkommande, och att du ska vara vänligt inställd mot mig och landet där du bor, på samma sätt som jag har varit mot dig!”24 Abraham svarade: ”Det svär jag på.”25 Sedan klagade Abraham för kungen över en brunn, som kungens tjänare tagit över.26 ”Jag har ingen aning om vem som är ansvarig. Varför talade du inte om detta för mig förut?” sa kungen. ”Detta är första gången jag hör talas om detta.”27 Då gav Abraham kungen får och oxar, och de ingick förbund med varandra.28 Men när Abraham tog sju lamm och ställde dem åt sidan,29 frågade Avimelek Abraham: ”Varför gör du så, ställer sju lamm åt sidan?”30 Abraham svarade: ”Dessa sju lamm ska du ta emot av mig som en bekräftelse på att denna brunn är grävd av mig.”31 Från den tiden kallas brunnen Beer Sheva[4] eftersom det var där de svor en ed.32 Så slöt de ett förbund i Beer Sheva. Sedan reste kung Avimelek och Pikol, befälhavaren för hans här, hem till filistéernas land igen.33 Abraham planterade ett tamariskträd i Beer Sheva och åkallade där HERREN, den evige Guden.34 Därefter bodde Abraham i filistéernas land under en lång tid.

1 Mosebok 21

Hoffnung für alle

från Biblica
1 Der HERR wandte sich Sara zu und machte sein Versprechen wahr, das er ihr gegeben hatte:2 Sie wurde schwanger und brachte einen Jungen zur Welt. Abraham wurde trotz seines hohen Alters noch einmal Vater, genau zu der Zeit, die Gott angegeben hatte.3 So kam es, dass Abraham und Sara endlich einen gemeinsamen Sohn hatten. Abraham gab ihm den Namen Isaak (»Gelächter«).4 Als Isaak acht Tage alt war, beschnitt Abraham ihn, so wie Gott es ihm aufgetragen hatte.5 Er war zur Zeit der Geburt 100 Jahre alt.6 Sara rief: »Gott lässt mich wieder lachen! Jeder, der das erfährt, wird mit mir lachen!7 Denn wer hätte gedacht, dass ich in meinem Alter noch Mutter werde? Abraham hat Jahrzehnte darauf warten müssen, aber jetzt habe ich ihm einen Sohn geboren!«8 Isaak wuchs heran, und als Sara aufhörte, ihn zu stillen, feierte Abraham mit seinen Leuten ein großes Fest.9 Sara bemerkte, wie Ismael – der Sohn von Abraham und der Ägypterin Hagar – sich über Isaak lustig machte.10 Darüber wurde sie sehr zornig und bedrängte Abraham: »Jage diese Sklavin und ihren Sohn fort! Ich will nicht, dass mein Sohn Isaak mit ihm das Erbe teilen muss!«11 Abraham war damit gar nicht einverstanden, denn schließlich war auch Ismael sein Sohn.12 Aber Gott sagte zu ihm: »Sträube dich nicht dagegen, den Jungen und die Sklavin wegzuschicken! Tu alles, was Sara von dir fordert, denn nur die Nachkommen deines Sohnes Isaak werden das auserwählte Volk sein!13 Aber auch Ismaels Nachkommen werde ich zu einem großen Volk machen, weil er von dir abstammt!«14 Am nächsten Morgen stand Abraham früh auf. Er holte etwas zu essen und einen Ledersack voll Wasser, hängte Hagar alles über die Schulter und schickte sie mit ihrem Sohn weg. Hagar irrte ziellos in der Wüste von Beerscheba umher.15 Bald ging ihnen das Wasser aus. Da ließ sie den Jungen unter einem Strauch zurück16 und setzte sich etwa hundert Meter davon entfernt auf die Erde. »Ich kann nicht mit ansehen, wie mein Kind stirbt!«, weinte sie.17 Aber Gott hörte den Jungen schreien. Der Engel Gottes rief Hagar vom Himmel herab zu: »Warum weinst du, Hagar? Hab keine Angst – Gott hat das Schreien des Jungen dort unter dem Strauch gehört!18 Geh zu ihm und hilf ihm auf, denn aus seinen Nachkommen will ich ein großes Volk machen!«19 Dann ließ Gott sie einen Brunnen sehen. Sie füllte ihren Ledersack mit Wasser und gab ihrem Sohn zu trinken.20-21 Gott kümmerte sich auch weiterhin um Ismael. Er wuchs heran und wurde ein Bogenschütze. Er lebte in der Wüste Paran, und seine Mutter gab ihm eine Ägypterin zur Frau.22 Um diese Zeit kam Abimelech mit seinem Heerführer Pichol zu Abraham und sagte zu ihm: »Gott lässt dir alles gelingen, was du tust.23 Darum schwöre hier und jetzt bei Gott, dass du weder mich noch meine Nachkommen hintergehen wirst! Ich habe dir nur Gutes getan, darum sei auch gut zu mir und dem ganzen Land, in dem du zu Gast bist!«24 »Ich schwöre«, antwortete Abraham.25 Er beschwerte sich aber bei Abimelech darüber, dass dessen Knechte einen seiner Brunnen weggenommen hatten.26 »Das höre ich jetzt zum ersten Mal!«, erwiderte Abimelech. »Auch du hast mir bisher nichts davon erzählt! Ich weiß nicht, wer das getan hat!«27 Abraham gab Abimelech Schafe, Ziegen und Rinder, und sie schlossen einen Vertrag miteinander.28 Dann wählte Abraham noch sieben Lämmer aus und trennte sie vom Rest seiner Herde.29 »Was soll das bedeuten?«, fragte Abimelech.30 »Die sollst du von mir annehmen. Damit bestätigst du, dass ich den Brunnen gegraben habe und er mir gehört«, antwortete Abraham.31 Seit dieser Zeit wurde der Ort Beerscheba (»Brunnen des Schwurs«[1]) genannt, weil Abraham und Abimelech ihre Abmachung dort mit einem Schwur besiegelt hatten.32 Danach kehrten Abimelech und sein Heerführer Pichol wieder in das Land der Philister zurück.33 Abraham pflanzte in Beerscheba eine Tamariske und betete dort zum HERRN, dem ewigen Gott.34 Noch lange Zeit hielt er sich im Land der Philister auf.