1 Kungaboken 22

nuBibeln

från Biblica
1 Under tre år var det inte några krig mellan Aram och Israel.2 Men under det tredje året, när kung Joshafat av Juda besökte kungen av Israel,3 sa Israels kung till sina ämbetsmän: ”Har ni tänkt på att Ramot i Gilead tillhör oss? Och här sitter vi utan att göra någonting åt för att ta det från Arams kung!”4 Sedan vände han sig till Joshafat och frågade: ”Vill du dra ut med mig mot Ramot i Gilead?” ”Ja”, svarade Joshafat. ”Det ska jag, jag likväl som du, och mitt folk likväl som ditt folk, mina hästar tillsammans med dina.5 Men”, tillade Joshafat till den israelitiske kungen, ”låt oss först fråga HERREN till råds.”6 Då kallade Israels kung samman profeterna, fyrahundra man, och frågade dem: ”Ska jag dra ut i strid mot Ramot i Gilead, eller ska jag låta bli?” De svarade: ”Gå, för Herren ska överlämna den i kungens hand.”7 Men Joshafat frågade: ”Finns det inte någon mer HERRENS profet här, som vi också kan fråga?”8 ”Jo”, svarade Israels kung Joshafat, ”det finns en till som kan rådfråga HERREN åt oss, men honom hatar jag, för han profeterar aldrig något gott för mig, utan bara ont. Det är Mika, Jimlas son.” ”Kungen bör inte tala så”, svarade Joshafat.9 Israels kung kallade då till sig en av sina tjänstemän. ”Skynda dig och hämta hit Mika, Jimlas son”, befallde han.10 Israels kung och Joshafat, Juda kung, satt på var sin tron i sina kungliga kläder på tröskplatsen vid Samarias stadsport, och alla profeterna profeterade inför dem.11 Sidkia, Kenaanas son, gjorde sig horn av järn och förklarade: ”Så säger HERREN: Du ska stånga Aram med dessa horn tills de förgörs.”12 Alla de andra profeterade detsamma: ”Ja, anfall Ramot i Gilead och du ska lyckas, för HERREN kommer att överlämna staden i kungens hand.”13 Budbäraren, som hade gått för att kalla på Mika, berättade för honom: ”Profeterna förkunnade med en mun framgång för kungen. Låt nu också dina ord stämma med deras och lova framgång!”14 Men Mika svarade: ”Så sant HERREN lever, jag ska bara säga honom det HERREN säger till mig!”15 När han kom fram inför kungen, frågade denne honom: ”Mika, ska vi dra ut i strid mot Ramot i Gilead, eller ska jag låta bli?” Och Mika svarade: ”Gå, och du ska lyckas, för HERREN ska överlämna staden i kungens hand!”16 Kungen sa till honom: ”Hur många gånger måste jag besvärja dig att inte tala något annat än sanning i HERRENS namn?”17 Då svarade Mika: ”Jag såg hela Israel förskingrat på bergen, som får utan herde. Och HERREN sa: ’De har ingen herre. Låt dem återvända hem i fred, var och en till sitt.’ ”18 Israels kung sa till Joshafat: ”Var det inte det jag sa? Han profeterar inte något gott för mig, utan bara ont.”19 Mika fortsatte: ”Hör här vad HERREN säger! Jag såg HERREN sitta på sin tron, och himlens hela härskara stod på bägge sidorna om honom.20 HERREN sa: ’Vem kan locka Achav att gå ut i strid mot Ramot i Gilead och stupa där?’ Då sa den ene si och den andre så.21 Då kom en ande fram och ställde sig inför HERREN och sa: ’Jag kan locka honom.’ ’Hur?’ frågade HERREN honom.22 Han svarade: ’Jag ska gå och bli en lögnens ande i munnen på alla kungens profeter.’ HERREN svarade: ’Locka honom, du! Du kommer att lyckas. Gå och gör så!’23 HERREN har alltså lagt en lögnens ande i munnen på alla dessa dina profeter, för HERREN har bestämt att olycka ska drabba dig.”24 Då gick Sidkia, Kenaanas son, fram och slog Mika i ansiktet. ”Skulle HERRENS Ande ha lämnat mig för att tala till dig?” frågade han.25 ”Det ska du komma underfund med den dag du går för att gömma dig i det innersta rummet”, svarade Mika.26 Israels kung befallde: ”Arrestera Mika och för honom tillbaka till styresmannen Amon och till kungens son Joash,27 och säg till dem: ’Så säger kungen: Sätt den här mannen i fängelse på vatten och bröd tills jag kommer välbehållen tillbaka.’ ”28 Mika svarade: ”Om du kommer välbehållen tillbaka, så har HERREN inte talat genom mig.” Sedan tillade han: ”Hör detta, alla folk!”29 Israels kung och Joshafat, Juda kung, tågade nu mot Ramot i Gilead.30 Israels kung sa till Joshafat: ”Jag ska förklä mig och dra ut i striden, men du kan bära dina egna kläder.” Israels kung drog alltså ut i striden förklädd.31 Nu hade Arams kung gett order till sina trettiotvå vagnsofficerare att inte ge sig i strid mot någon annan än Israels kung.32 När vagnsofficerare fick syn på Joshafat, tänkte de: ”Det här är Israels kung.” De omringade honom för att anfalla honom, men när Joshafat ropade till,33 märkte de att det inte var Israels kung och slutade att förfölja honom.34 Men någon spände sin båge och sköt på måfå och träffade Israels kung i en springa i rustningen. Kungen sa till kusken: ”Vänd vagnen och ta mig ut ur striden! Jag är sårad.”35 Striden blev allt intensivare ju längre dagen led. Kungen stod kvar i sin vagn, vänd mot araméerna. Blodet från hans sår rann ner på vagnsgolvet, och när kvällen kom dog han.36 Just som solen höll på att gå ner, ljöd ett rop bland trupperna: ”Låt var och en gå hem till sin stad och sitt land!”37 Kungen var alltså död, och hans kropp fördes till Samaria, där han begravdes.38 De sköljde hans vagn vid dammen i Samaria, där de prostituerade brukade bada, och hundar kom och slickade i sig kungens blod, precis som HERREN hade förutsagt.39 Achavs historia i övrigt, vad han gjorde och elfenbenspalatset och städerna som han byggde, finns nedtecknat i Israels kungars krönika.40 Så dog alltså Achav och gick till vila hos sina förfäder. Hans son Achasja efterträdde honom som kung.41 Under Achavs fjärde regeringsår i Israel blev Joshafat, son till Asa, kung i Juda.42 Joshafat var trettiofem år gammal när han blev kung, och han regerade i tjugofem år i Jerusalem. Hans mor var Asuva, dotter till Shilchi.43 Joshafat följde sin far Asa utan att vika av från den vägen och gjorde det som var rätt inför HERREN.44 Ändå blev offerhöjderna kvar, och folket fortsatte att offra och bränna rökelse där.45 Han slöt också fred med Achav, kungen i Israel.46 Joshafats historia i övrigt, vad han gjorde och alla hans hjältemodiga krig, finns nedtecknat i Juda kungars krönika.47 Han avskaffade också det som fanns kvar av manlig prostitution sedan hans far Asas tid.48 Det fanns inte någon kung i Edom vid den här tiden, bara en ställföreträdande regent[1].49 Joshafat byggde Tarshish-fartyg som skulle segla till Ofir för att hämta guld, men de kom aldrig dit, eftersom de led skeppsbrott vid Esjon-Gever.50 Achasja, Achavs son, föreslog Joshafat att deras män skulle segla tillsammans, men Joshafat accepterade inte det.51 Joshafat dog och begravdes bland sina förfäder i sin förfader Davids stad. Hans son Joram blev kung efter honom.52 Det var under Joshafats sjuttonde regeringsår i Juda som Achasja, Achavs son, blev kung över Israel i Samaria, och han regerade över Israel i två år.53 Men han gjorde det som var ont i HERRENS ögon, för han följde i sina föräldrars och i Jerobeams, Nevats sons, fotspår och förledde Israel till synd.54 Han tjänade och tillbad Baal och väckte HERRENS, Israels Guds, vrede, precis som hans far hade gjort.

1 Kungaboken 22

Hoffnung für alle

från Biblica
1 Der Krieg zwischen Syrien und Israel war vorbei. Schon seit mehr als zwei Jahren herrschte Frieden. (2 Krön 18:1)2 Im dritten Jahr erhielt Ahab Besuch von Joschafat, dem König von Juda.3 Kurz vorher hatte Ahab mit seinen Beratern gesprochen: »Seid ihr nicht auch der Meinung, dass die Stadt Ramot im Gebiet von Gilead uns gehört? Warum unternehmen wir eigentlich nichts? Warum erobern wir sie nicht von den Syrern zurück?«4 Er legte Joschafat diesen Plan vor und fragte ihn, ob er mit ihm in den Kampf ziehen wolle. Joschafat antwortete: »Ja, du kannst auf mich zählen! Ich stelle dir meine Truppen und meine Pferde zur Verfügung.5 Doch bitte frag zuerst den HERRN, was er zu diesem Feldzug sagt.«6 Da ließ König Ahab von Israel seine Propheten zu sich rufen – es waren etwa 400 – und fragte sie: »Soll ich Ramot in Gilead angreifen oder nicht?« »Geh nur«, ermutigten sie ihn, »der Herr wird dir zum Sieg über diese Stadt verhelfen.«7 Aber Joschafat gab sich noch nicht zufrieden. »Gibt es hier in Israel keinen echten Propheten, der für uns den HERRN befragen könnte?«, wollte er wissen.8 Ahab antwortete: »Doch, es gibt noch einen, durch den man den HERRN befragen kann. Aber ich hasse ihn, denn er kündigt mir immer nur Unglück an, nie etwas Gutes! Es ist Micha, der Sohn von Jimla.« Joschafat entgegnete: »So solltest du als König nicht sprechen!«9 Da rief König Ahab einen Hofbeamten und befahl ihm: »Hol sofort Micha, den Sohn von Jimla, zu uns!«10 In ihren königlichen Gewändern setzten sich Ahab und Joschafat auf zwei Thronsessel, die man für sie auf einem großen Platz beim Stadttor von Samaria aufgestellt hatte. Dorthin kamen die 400 Propheten von Ahab. Ohne Ausnahme sagten sie den Königen einen erfolgreichen Ausgang des Feldzugs voraus.11 Einer von ihnen, Zedekia, der Sohn von Kenaana, hatte sich eiserne Hörner gemacht und rief: »Höre, was der HERR dir sagen lässt: ›Wie ein Stier mit eisernen Hörnern wirst du die Syrer niederstoßen und nicht eher ruhen, bis du sie in Grund und Boden gestampft hast!‹«12 Die anderen Propheten redeten ähnlich: »Geh nur nach Ramot in Gilead! Der HERR wird die Stadt in deine Gewalt geben, und dann kommst du als Sieger zurück!«13 Der Hofbeamte, der Micha holen musste, forderte ihn unterwegs auf: »Alle Propheten haben dem König nur Gutes angekündigt. Du weißt also, was du zu tun hast: Sag auch du dem König den Sieg voraus!«14 Doch Micha widersprach: »So wahr der HERR lebt: Ich werde nur das sagen, was der HERR mir aufträgt!«15 Als Micha vor Ahab stand, fragte ihn der König: »Micha, sollen wir gegen Ramot in Gilead in den Kampf ziehen oder nicht?« »Natürlich, greif nur an!«, antwortete der Prophet. »Bestimmt wird der HERR die Stadt in deine Gewalt geben, und du kommst als der große Sieger zurück!«16 Doch der König hakte nach: »Wie oft muss ich dich beschwören, damit du mir nur die reine Wahrheit sagst? Was hat der HERR dir gezeigt?«17 Da antwortete Micha: »Ich sah das Heer der Israeliten über alle Berge verstreut wie Schafe, die keinen Hirten mehr haben. Der HERR sprach zu mir: ›Diese Soldaten haben keinen Herrn mehr, der sie führt. Sie können getrost nach Hause zurückkehren.‹«18 »Siehst du?«, wandte der König von Israel sich nun an Joschafat. »Ich habe es doch gleich gesagt, dass er mir immer nur Unglück prophezeit und nie etwas Gutes!«19 Micha aber fuhr fort: »Hör zu! Ich will dir erzählen, was der HERR mir gezeigt hat: Ich sah ihn auf seinem Thron sitzen, umgeben von seinem himmlischen Hofstaat.20 Er fragte: ›Wer will Ahab dazu verleiten, gegen Ramot in Gilead zu kämpfen? Der König soll dort ums Leben kommen.‹ Die Versammelten machten diesen und jenen Vorschlag,21 bis schließlich ein Geist vor den HERRN trat und sagte: ›Ich werde ihn dazu bringen!‹ ›Wie willst du das tun?‹, fragte der HERR.22 ›Ich lasse alle Propheten von Ahab Lügen erzählen‹, antwortete er. ›Ich rede durch sie als ein Lügengeist.‹ Da sagte Gott zu dem Geist: ›Du bist der Rechte, um Ahab in die Irre zu führen! Es wird dir auch gelingen. Geh und mach es so, wie du vorgeschlagen hast!‹23 Ahab, der HERR hat beschlossen, Unheil über dich zu bringen, darum hat er diesen Lügengeist zu deinen Propheten geschickt. Dieser Geist spricht nun aus ihrem Mund.«24 Jetzt kam Zedekia, der Sohn von Kenaana, nach vorne, gab Micha eine Ohrfeige und rief: »So, du behauptest, der Geist Gottes habe mich und die anderen Propheten verlassen, damit er mit dir reden kann? Beweis es, wenn du kannst!«25 »Warte nur«, sagte Micha, »bald kommt der Tag, an dem du dich vor den Feinden in die hinterste Kammer deines Hauses verkriechst. Dann wirst du an meine Worte denken!«26 Da befahl König Ahab dem Hofbeamten: »Bring Micha zu Amon, dem Stadtobersten, und zu meinem Sohn Joasch!27 Melde ihnen: ›Befehl des Königs: Steckt diesen Mann ins Gefängnis und gebt ihm eine gekürzte Ration Brot und Wasser! Dort soll er bleiben, bis ich, König Ahab, unversehrt als Sieger aus dem Feldzug zurückkomme.‹«28 Da sagte Micha zum König: »Alle sollen es hören: Wenn du je wohlbehalten zurückkehrst, so hat heute nicht der HERR durch mich gesprochen.«29 König Ahab von Israel und König Joschafat von Juda zogen gemeinsam in den Kampf gegen die Stadt Ramot in Gilead. (2 Krön 18:28)30 Vor der Schlacht sagte Ahab zu Joschafat: »Ich werde mich als einfacher Soldat verkleiden. Du aber kämpfe ruhig in deiner königlichen Rüstung!« Er zog sich einfache Soldatenkleider an und ging in die Schlacht.31 Der syrische König aber hatte seinen 32 Wagenkämpfern befohlen: »Greift in der Schlacht einzig und allein den König von Israel an. Lasst euch von keinem ablenken – weder vom Fußvolk noch von den hohen Offizieren!«32 Bald hatten die syrischen Wagenkämpfer König Joschafat entdeckt. Sie hielten ihn für den König von Israel und griffen ihn von allen Seiten an. Joschafat schrie laut um Hilfe.33 Da merkten die Syrer, dass es gar nicht König Ahab war, und ließen ihn in Ruhe.34 Einer ihrer Soldaten schoss auf gut Glück einen Pfeil ab und traf den König von Israel genau an einer ungeschützten Stelle zwischen den Trägern seines Panzers. Ahab befahl dem Lenker seines Streitwagens: »Dreh um und bring mich vom Schlachtfeld; ich bin schwer verwundet!«35 Aber der Kampf tobte an diesem Tag immer heftiger. Um den Syrern die Stirn zu bieten, blieb Ahab doch noch auf dem Schlachtfeld und hielt sich aufrecht in seinem Wagen, während sein Blut darin zu Boden floss. Gegen Abend starb er.36 Bei Sonnenuntergang ertönte der Ruf durch das Lager der Israeliten: »Geht alle nach Hause!«37 Der tote König wurde nach Samaria gebracht und dort begraben.38 Als man Ahabs Streitwagen am Teich von Samaria reinigte, wo die Prostituierten badeten, kamen Hunde und leckten sein Blut auf. So traf genau ein, was der HERR vorausgesagt hatte.39 Alles Weitere über Ahabs Leben steht in der Chronik der Könige von Israel. Man kann dort nachlesen, wie er seinen Elfenbeinpalast gebaut und welche Städte er gegründet hat.40 Nach seinem Tod wurde sein Sohn Ahasja zum Nachfolger bestimmt.41 Joschafat, Asas Sohn, wurde König von Juda im 4. Regierungsjahr König Ahabs von Israel. (2 Krön 20:31)42 Er war zu diesem Zeitpunkt 35 Jahre alt und regierte 25 Jahre in Jerusalem. Seine Mutter hieß Asuba und war eine Tochter von Schilhi.43 Er folgte in allem dem Beispiel seines Vaters Asa und tat wie er, was dem HERRN gefiel,44 nur die Opferstätten blieben auch unter seiner Herrschaft bestehen. Das Volk brachte dort weiterhin seine Opfer dar.45 Zwischen Joschafat und dem König von Israel herrschte Frieden.46 Alles Weitere über Joschafats Leben ist in der Chronik der Könige von Juda festgehalten. Man kann dort nachlesen, welche Kriege er geführt und welche Erfolge er erzielt hat.47 Von den Männern und Frauen, die bei den Heiligtümern der Prostitution nachgingen, jagte Joschafat auch die Letzten noch aus dem Land, die sein Vater nicht mehr hatte vertreiben können.48 Das Land Edom hatte immer noch keinen eigenen König. Ein Statthalter aus Juda führte die Regierungsgeschäfte.49 Joschafat ließ einige große Handelsschiffe[1] bauen, die Gold aus Ofir holen sollten. Doch die ganze Flotte erlitt schon kurz nach ihrem Auslaufen aus dem Hafen von Ezjon-Geber Schiffbruch. (1 Kung 10:22)50 König Ahasja von Israel, Ahabs Sohn, hatte Joschafat gefragt, ob nicht einige seiner Kaufleute mit nach Ofir reisen könnten. Doch Joschafat hatte abgelehnt.51 Als Joschafat starb, wurde er in der »Stadt Davids«, einem Stadtteil von Jerusalem, im Grab der königlichen Familie beigesetzt. Sein Sohn Joram wurde sein Nachfolger.52 Ahasja, Ahabs Sohn, wurde König von Israel im 17. Regierungsjahr König Joschafats von Juda. Zwei Jahre regierte er in Samaria über Israel.53 Er tat, was dem HERRN missfiel, und folgte dem schlechten Vorbild seines Vaters und seiner Mutter. Wie Jerobeam, der Sohn von Nebat, verführte er die Israeliten zur Sünde.54 Er verehrte den Götzen Baal und betete ihn an. Dadurch forderte er den Zorn des HERRN, des Gottes Israels, heraus, so wie sein Vater es schon getan hatte.